Marianne bjuder på rysligheter i Halloweentider

Såhär på Halloween brukar jag försöka leverera ett passande tips från den frankofona världen och i år får det bli den relativt nyutkomna franska Netflixserien Marianne.

Den handlar om den unga succéförfattaren Emma som när serien tar sin början just avslutat sin mycket framgångsrika svit av rysare och meddelar att hon ska sluta skriva skräckromaner. På signeringen av den avslutande delen dyker en vän från hennes gamla hemstad upp och ber Emma om hjälp. Vännens mamma är som besatt av Emmas romaner och tror att hon är den onda häxan Marianne från serien.

Morgonen efter dyker vännen upp igen, denna gång på Emmas arbetsplats, och tar efter att ha varnat Emma för att hennes föräldrar är i fara sitt liv genom att hänga sig. Efter den dramatiska händelsen beger sig Emma för första gången på många år till hemstaden för att söka sina föräldrar och vännens mamma. Väl där märker hon snabbt att allt inte står rätt till och det tycks vara så att häxan Marianne mycket väl kan finnas på riktigt.

Marianne bjuder egentligen inte på något som vi inte sett förut, men förutom understundom lite väl mycket klichéstaplande och några humorinslag som känns aningen malplacerade är det välgjort, stämningsfyllt och riktigt underhållande. Manuset är tämligen välskrivet och levererar några fina twistar i handlingen och det märks att skaparen Samuel Bodin hyser kärlek till genren.

Marianne är kanske inget man kommer att bära med sig under lång tid framöver men som underhållning för stunden såhär i Halloween-tider och under senhöstens allt längre mörka kvällar fungerar den utmärkt.

Fransk TV på (fortsatt) frammarsch

Jag har redan tidigare varit inne på det (bland annat här): att en medveten satsning från främst Canal+ sida på inhemsk fransk produktion av kvalitativ tv-dramatik har burit frukt. Och den fortsätter att göra det.

Den senaste fullträffen är tv-serien Les Revenants som höll åtminstone mig som fastnaglad framför tv-skärmen i sina 8 avsnitt à ca 50 minuter. Och det allra bästa av allt. Du kan också se den redan nu.

SVT har visat den exklusivt på SVT Play och där finns hela serien tillgänglig i en knapp månad till, fram till den 9 mars. Mitt råd till dig är att kolla in den snarast möjligt. Skulle du av någon anledning inte hinna med det så kommer den att visas på ”vanlig” tv senare under året.

Gengångare, som den svenska titeln har fått bli, är en tv-serie som på samma gång känns totalt unik och bär på starka likheter med andra berömda tv-serier. Skaparen Fabrice Gobert har helt enkelt gjort en Quentin Tarantino. Det vill säga lånat/stulit friskt men gjort något helt eget och fantastiskt av beståndsdelarna.

Och det är inga dussinproduktioner som man i olika hög grad ser spår av i Fabrice Goberts skapelse. Twin Peaks, The Walking Dead och Låt den rätte komma in är tre av de tydligaste influenserna.

De två första är uppenbara inspirationskällor och med tanke på Tomas Alfredsons mästerliga, moderna vampyrfilmsklassiker blev en stor framgång även i Frankrike är det ingen vågad gissning att Fabrice Gobert såg och gillade även den.

Gengångare utspelas i en liten stad vid foten av ett sömnigt litet samhälle i de Savojardiska bergen. Samhället ligger i en dalgång, alldeles intill en enorm damm.

En dag börjar det hända minst sagt märkliga saker. Några av samhällets avlidna börjar utan förklaring en efter en att återvända till sina respektive hem. De avlidna tycks inte komma ihåg vad som hänt dem och de anhöriga vet inte riktigt hur de ska hantera situationen.

Samtidigt inträffar några brutala mord, mord som till sitt tillvägagångssätt påminner om saker som hänt tidigare i staden. och som om inte det vore nog så börjar vattennivån i dammen oförklarligt att sjunka.

Frågan är naturligtvis vad det är som är på väg att hända och om dessa saker har något samband med varandra. Under de åtta välgjorda och fängslande avsnitten läggs bit för bit till det alltmer fascinerande pusslet.

Gengångare imponerar på så oerhört många plan. Precis som Låt den rätte komma in på sitt sätt revolutionerade vampyfilmsgenren gör Gengångare det med zombiegenren och receptet är detsamma: psykologiskt djup och en minimalistisk och karaktärsdriven berättarstruktur.

Manuset är suveränt välskrivet och aldrig någonsin överlastat när det gäller skräckinslagen. Allt ruggigt väl uppbyggt. Inte minst stämningsmässigt. Som David Lynch och David Frost gjorde i den banbrytande Twin Peaks lyckas Fabrice Gobert i Gengångare bygga upp ett helt eget miniuniversum i den lilla staden och fylla detta med fängslande, mångbottnade och intressanta karaktärer (om inte lika extravaganta och excentriska).

Och för att dra ytterligare en parallell med Twin Peaks så är också Gengångare begåvad med ett briljant utformat soundtrack. Det skotska postrock-bandet Mogwai har skapat ett ljudspår som är lika distinkt eget och perfekt stämningsskapande som Angelo Badalementis klassiska till Twin Peaks.

Lägg därtill ett foto som är lika vackert som ödesmättat och suveränt skådespel över hela linjen och du förstår att det här är något alldeles extra. I mina ögon är Gengångare en omedelbar klassiker.

Glädjande nog är det redan beslutat om en andra säsong. Den ska börja spelas in i maj månad och väntas börja visas på Canal+ i februari i nästa år. Jag längtar redan.