Frankofiliskolan del 2: Ungkarlsbabyn

Då har det blivit dags för den andra delen i vad jag valt att kalla frankofiliskolan: min genomgång av de i Frankrike mest sålda franskspråkiga albumen och sedda franskspråkiga filmerna genom tiderna. Jag inledde med det album som placerar sig på tionde plats i den statistiken och ger mig nu på den tionde mest sedda filmen.

Det är en film som många har en relation till utan att kanske veta om det, nämligen Coline Serreaus Ungkarlsbabyn (Trois hommes et un couffin) från 1985. Betydligt mer känd på dessa breddgrader är ju den amerikanska nyinspelningen Tre män och en baby från 1987.

I Frankrike valde lite drygt 10 miljoner personer att lösa biljett och se Ungkarlsbabyn på bio, men succén var faktiskt inte omedelbar. Faktum är att merparten av dem gjorde det först efter att filmen blivit den stora vinnaren vid Césargalan 1986 och nominerats till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samma år.

Ungkarlsbabyn är berättelsen om tre ungkarlar som delar en lägenhet i Paris. Kvinnokarlen Jacques som jobbar som steward accepterat inför en längre resa till Asien att hjälpa en kompis att ta hand om ett paket åt honom. Paketet ska levereras till lägenheten men han hinner inte berätta för de övriga två om det.

Ett paket blir mycket riktigt också levererat, men inte det väntade. Det visar sig vara en liten flicka, en dotter som Jacques inte känner till och som mamman lämnar till honom att ta hand om eftersom hon på grund av jobb inte kan göra det på ett tag. Det vänder upp och ner lägenhetskompanjonerna Pierre och Michels tillvaro. Och bättre blir det inte när två mystiska män dyker upp för att hämta paketet.

Ungkarlsbabyn är en medryckande film som får sägas vara någon sorts förlängning av den stolta franska farstraditionen à la Louis de Funès. Det är roligt, fartfyllt och (som hos de Funès) ibland aningen högt tonläge. Coline Serreau tillsätter dock extra värme och hjärta till det klassiska receptet med förvecklingar, missförstånd och spring och smällar i dörrar.

Det är lätt att förstå att amerikanerna inte kunde motstå frestelsen att göra sin nyinspelning i regi av Leonard ”Dr Spock” Nimoy, men den franska är vassare och lite punkigare i tilltalet vilket bidrar till att göra den till det bättre alternativet att se. Originalet är ju alltid bäst, i synnerhet om det är på franska.

Coline Serreau gjorde för övrigt 2002 en uppföljare: 18 ans après som den fick heta blev dock inte på långt när en lika stor succé, men är väl värd att se.

Nästa del av frankofiliskolan kommer att handla om det album som placerar sig på nionde plats på listan över de mest sålda franskspråkiga albumen i Frankrike genom tiderna.

En härlig föregångare till Intouchables

I mitt pågående, och tämligen långsamt framåtskridande, projekt att återbesök och undersöka mina frankofila rötter fortsätter jag att se om de där favoritfilmerna från förr. De där filmerna från mitten av åttio- till det tidiga nittiotalet som lade grunden till och formade min frankofili.

Den här gången har turen kommit till Coline Serreaus Romauld et Juliette från 1989. Det är kanske inte så många svenskar som reagerar instinktivt på titeln och omedelbart kan placera den, men om jag klämmer till med den (svårslagbara) svenska titeln Det ligger en vit man i din säng, mamma så blir säkert bilden en annan.

En förmildrande omständighet när det gäller den knepiga svenska titeln är att det är en variant på den internationella titeln Mama, There’s A Man In Your Bed. Och det går inte att sticka under stolen med att det var en effektiv och iögonenfallande titel. Det ligger en vit man i din säng, mamma blev också en framgång på de svenska biograferna.

Fast i dag, drygt 20 år senare, framstår den mer som en bortglömd liten pärla. För en pärla är det. En film som med fördel kan ses, eller ses om, i samband med aktuella Intouchables för de känns verkligen som syskonfilmer. De är lika varma och godhjärtade – och nästan lika roliga.

Det ligger en vit man i din säng, mamma handlar om den aningen självupptagne affärsmannen Romauld, spelad av en Daniel Auteuil i sitt esse (och med något som liknar en hockeyfrilla). Han basar över ett framgångsrikt företag i mejeribranschen.

Juliette, en ensamstående fembarnsmor av västindisk börd, arbetar som städerska på företaget och en sen kväll när hon ska städa Romaulds kontor råkar hon höra en konversation som avslöjar att några av Romaulds närmaste tänker iscensätta en komplott för att få bort honom.

Hon försöker berätta det för honom, men han avfärdar det som lögner från en ”enkel” städerska. Planerna sätts dock i verket och Romauld hamnar ute i kylan. Bokstavligt talat. Komplotten mot honom har gjort att han saknar såväl pengar som någonstans att bo.

Desperat vänder han sig till Juliette för hjälp och hon låter honom, trots hans dåliga beteende mot henne tidigare, bo hos henne under den tid det tar för honom att rentvå sitt namn. Mot alla odds, och trots den enorma kulturkrock det innebär när Romauld flyttar in hos Juliette och hennes fem barn, kommer de två snart allt närmre varandra.

I motsats till Coline Serreaus Trois hommes et un couffin (Ungkarlsbabyn i Sverige) som i Hollywoodversion blev (den sämre) Tre män och en baby så fick aldrig, även om det fanns planer på det, Romauld et Juliette någon amerikansk nyinspelning.

Ingen regelrätt sådan i alla fall. Däremot är det lätt att se parallellerna mellan den och Pretty Woman som hade premiär året efter. Och jag vet att jag säkert trampar någon på tårna här, men jag tycker att Coline Serreaus film är så mycket bättre än den i mitt tycke tämligen överskattade (och egentligen i sin kvinnosyn ganska obehagliga) Pretty Woman.

Precis som Intouchables gör nu så utmanar Det ligger en vit man i din säng, mamma fördomar och förutfattade meningar, såväl när det gäller etnicitet som klasstillhörighet. Och tyvärr så är det lika nödvändigt att göra det nu som då, längre har vi sorgligt nog inte kommit. Vilket gör Intouchables och Det ligger en vit man i din säng, mamma till viktiga och välbehövliga filmer. Dessutom varma, godhjärtade och livsbejakande sådana.