Vad sägs om en kultklassiker på Gabin-dagen?

Som traditionen bjuder här på BleuBlancRouge har det återigen så här på den 17 maj blivit dags för att på dennes födelsedag hylla en av de verkliga legendarerna inom fransk film: skådespelaren Jean Gabin.

I vanlig ordning sker denna i hyllning i form av att skriva om en av alla filmer i hans imponerande omfångsrika filmografi och i år handlar det om kriminalkomedin Falskmyntarna (Le cave se rebiffe i original) från 1961.

Det är en film som löst hänger i hop med två andra klassiska filmer som jag skrivit om tidigare, nämligen Blod på guldet (Touchez pas au grisbi) och Tuffa killar med revolver (Les tontons flingueurs). Samtliga bygger nämligen på romaner av författaren Albert Simonin som i litterär form utgör en sammanhållen trilogi.

Som filmer står de dock helt för sig själva. Blod på guldet är förvisso en tämligen trogen tolkning av förlagan medan de andra två förhåller sig väldigt fritt från originalet.

En annan gemensam nämnare mellan de tre filmerna förutom att de bygger på romaner av Albert Simonin är att dialogerna är skrivna av mästaren Michel Audiard och det är sannerligen ingen dålig sådan. För dialogerna är fantastiska i alla tre filmerna och i Falskmyntarna är de rätt och slätt den enskilt främsta anledningen att se filmen.

Handlingsmässigt är det nämligen en ganska alldaglig film. Den handlar om tre småskurkar som smider planer att göra sig en rejäl hacka på förfalskade pengar. Bilskojaren Éric är den som lanserar idén. Han har ihop det med Solange, en kvinna som är gift med den timide Robert som råkar ha ett mästerligt handlag för att gravera och trycka.

Tanken är att dra nytta av hans kunskaper och samtidigt lura honom på förtjänsten. Men de behöver hjälp från ytterligare ett håll, någon med erfarenhet som kan styra operationen. Valet faller på den pensionerade mästerförfalskaren Le dabe (spelad av Jean Gabin) som de lyckas övertala att genomföra en sista kupp.

De lockar honom med att han ska få hälften av förtjänsten och han skrider till verket, vad han inte vet är att de parallellt börjar smida på en plan som ska ge dem en större andel av bytet.

Falskmyntarna är en underhållande om än med ålderns rätt gammaldags historia. Jean Gabin är den största behållningen skådespelarmässigt och han levererar sin rollprestation med sedvanlig pondus, inte minst i leveransen av Audiards välskrivna repliker. Men han är inte ensam om att imponera i sin rolltolkning.

Den idag lite bortglömda birollskungen Bertrand Blier som spelar en av de tre ränksmidande skurkarna förtjänar också att nämnas.

Regissören Gilles Grangier iscensätter filmen med lätt hand och en hel del glimt i ögat vilket gör att den drar mer åt komedi än kriminalfilm. Den franska publiken gillade det, nära tre miljoner löste biobiljett när den biovisades på hemmaplan och i dag är Falskmyntarna att räkna till de franska kultklassikerna.

Gabin Gabin Hey!

Det är bara att erkänna, jag är nostalgiskt lagd och en sucker för traditioner. En av de traditioner jag har är att den 17 maj varje år se en film med Jean Gabin. Detta för att hylla denna en av mina absoluta favoritskådespelare på dennes födelsedag. I år föll valet på klassikern Touchez pas au grisbi (eller Grisbi – blod på guldet som den fick heta här i Sverige) från 1954.

Touchez pas au grisbi regisserades av Jacques Becker och blev en stor succé på de franska biograferna. Nära fem miljoner löste biljett för att se den.  Förutom att den innebar en nystart på Jean Gabins vid den tiden lite falnande karriär var det också debutfilmen för en annan av mina favoriter: Lino Ventura. Dessutom gör en ung Jeanne Moreau en av sina första framträdanden på den vita duken i denna film.

Touchez pas au grisbi, som betyder rör inte bytet på franska, är en lätt melankolisk gangsterfilm med klara influenser av film noir. Handlingen är nog så enkel. Jean Gabin spelar huvudrollen som den medelålders gangstern Max som efter en lyckad kupp vill dra sig tillbaka.

När en konkurrerande gangster får höra om rånbytet sker saker som komplicerar det hela för Max och hans kompanjon sedan lång tid tillbaka. Det drar ihop sig till en tuff uppgörelse.

Skådespelarinsatserna är genomgående finfina. Jean Gabin är utmärkt, det är lätt att förstå att hans karriär tog rejäl fart igen efter den här filmen, och Lino Ventura visar omedelbart star quality. Det är en med tanke på handlingen överraskande nedtonad film.

Jacques Beckers regi är lugn och säker och det ger filmen en känsla av trovärdighet. Det är karaktärsdrivet snarare än händelsedrivet. Här ges en försmak av vad som komma skulle i en annan klassisk fransk kriminalfilm signerad Jacques Becker: den ultrarealistiska fängelserymningsfilmen Le Trou från 1960.

En annan sak som gör Touchez pas au grisbi till en så angenäm filmupplevelse är det utmärkta och stämningsladdade svartvita fotot. Det här är helt enkelt en av kronjuvelerna inom fransk film noir.