Det blir alltid värre framåt natten

Ur den stolta franska film noir-traditionen föddes mot slutet av 60-talet en sorts kriminalfilmer som fransmännen alltsedan dess varit riktigt vassa på. I bland går denna typ av filmer under samlingsnamnet polar, en genrebeteckning som inledningsvis användes för att beskriva kriminalromaner men som alltså sedan breddades till att även användas på filmer.

Högkonjunkturen för polarfilmer inföll på 70-talet då det producerades massor av dem men även om antalet filmer inom genren har minskat sedan dess verkar den aldrig riktigt släppa greppet om publikens och därmed även filmmakarnas intresse. Den blir liksom inte omodern. Och varför inte när man som sagt är riktigt bra på att göra dem?

Nu är det naturligtvis också så att långtifrån alla polarfilmer som produceras håller samma höga kvalitet. Guldkornen blir allt färre och en rejäl dos av slentrian har smugit sig in i det hela. Men guldkornen fortsätter trots det att dyka upp. Ett klockrent sentida exempel på en modern polar är Frédéric Jardins Nuit blanche från 2011 som i onsdags släpptes på svensk dvd under sin internationella titel Sleepless Night.

Den innehåller de flesta ingredienser som en polar ska. Den är mörk, hårdkokt, cynisk och våldsam. Den rör sig i gränslandet mellan lag och laglöshet, kriminella element och polis och gränsen mellan dessa är långtifrån självklar. Som så ofta i fransk kriminalfilm i allmänhet och polarfilm i synnerhet kretsar handlingen kring i olika grad korrumperade poliser i kontakt med den undre världen.

Sleepless Night är kanske inte något av de där guldkornen men definitivt heller inte någon av de sämre exemplen på vad genren har att erbjuda. Snarare placerar den sig stabilt i den kvalitetsmässiga mittfåran. God underhållning för stunden, helt enkelt.

Den handlar om polisen Vincent som planerar och genomför en kupp mot en narkotikakurir. Något går snett under kuppen och det bär sig inte bättre än att den som äger knarket, en skoningslös korsikansk gangster och nattklubbsägare, kan identifiera honom och för att få tillbaka sitt knark kidnappar han Vincents son.

Vincent får den stundande natten på sig för att ställa allt tillrätta. Vincents kumpan, även han polis, Manu är djupt skuldsatt och motsätter sig att Vincent ska lämna tillbaka knarket, men Vincent är fast besluten att gå knarklangarens krav till mötes. Han beger sig till nattklubben för att genomföra bytet men det ska visa sig bli en lång natt med många vändningar i skeendet. Det är nämligen många faktorer och personer inblandade i det hela.

Till filmens pluskonto kan räknas det halsbrytande tempot, den naturalistiska tonen och den relativt sätt tämligen trovärdiga handlingen. På minussidan finns en viss övertydlighet, lättlästhet och visst överspel i skådespelarleden. Tomer Sisley som spelar huvudrollen, och som jag skrivit om tidigare här på bloggen, är dock utmärkt.

Att ge teaterskådisen Laurent Stocker (för den svenska publiken förmodligen mest känd som Philibert i Anna Gavalda-filmatiseringen Tillsammans är man mindre ensam) rollen som den nerviga kompanjonen Manu var dock ett rejält misstag och Julien Boisselier är rejält vilsen i sin roll som en av filmens verkliga bad guys. Rapparen Joey Starr glimrar dock i sin biroll.

Något som jag verkligen gillar med filmen att den är strikt hållen när de gäller tid och rum. Den utspelas under bara några timmars tid och huvudsakligen på en synnerligen begränsad yta i form av den korsikanska gangsterns nattklubb. Det ger en täthet och nerv som gör att den emellanåt aningen banala och förutsägbara berättelsen får ett lyft.

Mannen i de blå jeansen (16 år senare)

Börskrascher, bolånebubblor och banker som går omkull. Sedan hela länder på väg att gå i konkurs och en Eurozon som skakar i sina grundvalar. De senaste åren har den globala ekonomin verkligen stått i fokus i nyhetsflödet och ingenting tyder på att det kommer att ändras i brådrasket. Varför inte ta ett break från alla svarta och braskande rubriker i svallvågorna av den ekonomiska krisen och ägna dig åt ekonomi som underhållning?

Jo, det går faktiskt att göra det. Den franske regissören Jérôme Salle har något av specialiserat sig på att göra spänningsfilmer med starka kopplingar till den ekonomiska sfären. Låt vara att det handlar om storfinans, företagsekonomi och ekonomisk brottslighet mer än nationalekonomi och monetära samarbeten på väg att haverera, men ändå. Viss koppling till den globala ekonomiska krisen finns där allt.

Salles allra bästa film så här långt är Anthony Zimmer, den ypperliga thriller som Hollywood på sedvanligt manér sedan massakrerade i en nyinspelning (The Tourist), men den här texten ska handla om hans filmatisering av den belgiska tecknade serien Largo Winch. Den första filmen vill säga, den andra ska jag återkomma till vid senare tillfälle.

Largo Winch bygger på Jean Van Hammes och Philippe Franqs två första (till dags dato har det kommit 17 och det 18:e är på väg) seriealbum (ursprungligen var Largo Winch hjälte i serie spänningsromaner av Van Hamme som sedan låg till grund för serieversionen) om den hjälte som de som läste den svenska serietidningen Agent X9 kom att lära känna som ”mannen med de blå jeansen”.

I Sverige fick aldrig figuren Largo Winch något större följe men i serietokiga länder som Frankrike och Belgien är läget ett annat. En filmatisering var med andra ord oundviklig. Det tog dock sin tid, en misslyckad tv-serie version från början av millenniet avskräckte säkert finansiärerna, men efter fem års idogt arbete och planerande från Jérôme Salles sida kunde den färdiga filmen veckan före jul 2008 till slut få sin biopremiär i Frankrike och Belgien. Här Sverige gick den direkt till DVD-hyllorna ett knappt år senare. Lite synd för det är en film som vinner på att ses på stor duk.

Largo Winch följer storyn i seriealbumen ganska väl men bjuder på en del ändringar, dock inga avgörande. Jérôme Salle ägnar ganska mycket tid till att berätta Largos tämligen komplicerade bakgrundshistoria och om man vill vara lite kritisk går det att argumentera för att filmen på sätt och vis är en enda lång startsträcka för de flera kommande filmer (varav en alltså redan har kommit) som den bäddar för, men det är faktiskt en riktigt spännande historia att få lära känna figuren Largo Winch och hans bakgrund samt att få följa med på den actionfyllda resa han tvingas ut på för att få några luckor i vad han vet om sin bakgrund ifyllda. Largo Winch är nämligen en actionthriller lite grand i Jason Bourne-traditionen. Det vill säga karaktärsdriven och faktiskt ofta trovärdig. Liknelsen är kanske inte helt klockren men lite Jason Bourne i den multinationella företagssfären är det allt över Largo Winch.

Berättelsen börjar med att miljardären Nero Winch mördas. Kontrollen över hans skapelse, den mäktiga koncernen W-gruppen, tillfaller hans enda arvinge – hans föga kända adoptivson, äventyraren Largo. Largo har distanserat sig från fadern och vill egentligen inte veta av vare sig företaget, pengarna eller makten. Men av rädsla för att företaget ska falla i fel händer och för att ta reda på vad som verkligen hände med pappan och vem som låg bakom mordet på honom tar Largo strid för sitt arv. Och hamnar själv i livsfara på kuppen. Det finns andra som mycket gärna vill komma åt kontrollen över W-gruppen och de enorma summorna pengar som koncernen är god för.

Det kan vara lite snårigt att hänga med i svängarna i bland och som jag har varit inne på tidigare läggs kanske lite väl mycket kraft på att sätta bakgrundsberättelsen på plats, men det är en snygg, tät och rapp film Jérôme Salle har gjort. Det pratas en hel del och mycket av filmen ägnas åt att förklara olika turer och sammansvärjningar av ekonomisk karaktär, men däremellan bjuds det också på en hel del spektakulära actionsekvenser.

Tomer Sisley är utmärkt i titelrollen och meriterade skådespelare som Miki Manojlovic och Kristin Scott Thomas (hennes blotta närvaro gör per definition alla filmer sevärda) ger det hela extra tyngd. Largo Winch tappar lite tempo i bland men är absolut väl värd att lägga sina knappa två timmar på att se. Inte minst för de många eleganta, snygga och exotiska miljöernas skull.