Lilla mamma – ett stort litet mirakel av humanism

Så här mot slutet av året sitter många och filar på sina årsbästalistor och här veckoslutet är det svensk biopremiär för en stark utmanare till titeln årets bästa film.

För så bra är den, Céline Sciammas nya film Lilla mamma (Petite maman). Hon har redan tidigare briljerat i skildringar av barn och ungdomar och här gör hon det igen.

Avskalat, lågmält och med en suverän tonträff berättar hon om den lilla flickan Nelly vars älskade mormor just dött.

Präglade av djup sorg åker familjen till mormoderns hus, vilket också är mammans barndomshem, för att rensa ut det innan det ska säljas.

En dag har mamman lämnat Nelly och hennes pappa ensam kvar i huset. Ungefär samtidigt träffar Nelly en flicka i samma ålder i skogen intill huset. En flicka som råkar heta Marion, precis som Nellys mamma. Och visst är det något bekant över henne?

Lilla mamma är en till formen anspråkslös pärla till film. Sciamma berättar långsamt och kontemplativt och filmen klockar in på blott strax över 70 minuter.

Men under den enkla ytan öppnar sig att djup av värme, humanism och kärlek. En sorts magisk realism som berör och griper tag om hjärteroten.

Personregin är ypperlig rakt igenom och skådespelet genomsyras av total autenticitet. Lilla mamma är helt enkelt ännu en toppfilm av Céline Sciamma som ju redan gett oss filmer som Porträtt av en kvinna i brand, Water Lillies och Tomboy.

Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Toppfilm på tv i kväll!

Med start klockan 22:15 i kväll visar SVT2 Céline Sciammas smått mästerliga film Tomboy från 2011. Det är finstämd och lite bitterljuv historia som i stämningsläge inte så lite påminner om svenska Mitt liv som hund. Det är en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i Tomboy är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och resonerar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Tomboy är i själva verket en ganska tystlåten film.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi alla bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Franska biodelikatesser två gånger om

Att två franska filmer får svensk biopremiär på samma dag är vi sannerligen inte bortskämda med. Att bägge två dessutom är riktigt, riktigt bra gör naturligtvis inte saken sämre. Det här är helt enkelt en högtidsdag för oss i Sverige boende frankofiler och jag skiner i kapp med den vårsol som i dag i alla fall strålar över det Borås där jag befinner mig. De två filmer det handlar om är Snön på Kilimanjaro (Les neiges du Kilimandjaro) och Tomboy.

Jag inleder med den förstnämnda som är gjord av en av mina absoluta favoritregissörer Robert Guédiguian. Snön på Kilimanjaro är en återgång för honom till sina gamla vanliga jaktmarker efter i sin förra film L’armée du crime ha gjort en utflykt när det gäller tid och plats.

Nu är det återigen nutid och Marseille som gäller. Den som har sett någon eller några av Guédiguians tidigare filmer vet precis vad som är att vänta. En ensembledriven och socialt engagerad film i arbetarklassmiljöer. Naturligtvis finns det en hel del allvar i botten och Guédiguians patenterade raseri över sakernas tillstånd i världen är intakt, men Snön på Kilimanjaro är ändå en förhållandevis (allt är som bekant relativt) uppsluppen film.

Den har ett utopiskt drag över sig som är olikt honom, men som han låtit sippra fram tidigare i exempelvis genombrottsfilmen Marius och Jeanette (Marius et Jeanette) från 1997. Det är en film om godhet och vikten av att hålla ihop inom samhällsklasserna.

Snön på Kilimanjaro handlar om hamnarbetaren Michel (spelad av Jean-Pierre Darroussin). Han är en fackligt engagerad medelålders herre med starkt rättvisepatos. När det vankas uppsägningar beslutar han att det ska lottas fram vilka som ska tvingas sluta. För att ytterligare visa solidaritet ser han dessutom att hans eget namn blir draget istället för någon av de yngre arbetarnas.

Han har trots allt något att falla tillbaka på och en mer ordnad tillvaro menar han. Michel lever ett lugnt och stabilt liv med sin hustru Marie-Claire (Ariane Ascaride) och de är tillsynes fortsatt lyckliga och tillfreds. Inte minst med känslan av att ha gjort det rätta. Men så inträffar något dramatiskt. En kväll när de umgås med Michels bäste kompis och före detta kollega Raoul (Gérard Meylan) och dennes hustru Denise blir de överfallna och rånade på de bland vännerna hopsamlade pengar som Marie-Claire fått i födelsedagspresent och som var tänkta att gå till att förverkliga hennes drömresa till Kilimanjaro.

När det visar sig att de lyckas identifiera en av rånarna som en av Michels före detta arbetskollegor ställs deras godhet och rättrådighet på nya och helt andra prov. Men de initiala känslorna av ilska rinner snart av och ersätts av något helt annat. Michel och Marie-Claire tacklar situationen på ett oväntat och annorlunda sätt. Något som deras omgivning inte riktigt kan förstå och förlika sig med.

Snön på Kilimanjaro är en varm och godhjärtad film om moral, solidaritet och att stå fast i sina ideal. Och inte minst är det den vänsterorienterade Guédiguians inlägg i debatten kring en i Frankrike alltmer splittrad vänsterrörelse. En brandfackla för att det gäller att hålla ihop inom arbetarklassen och i stället för bråka inbördes. Ett eko av den stora personliga besvikelse han kände när det kommunistiska och det socialistiska partiet i Frankrike i september 1977 efter en tids stridigheter valde att avsluta sitt samarbete. Det var en händelse som fick den tills dess synnerligen partipolitiskt aktive Robert Guédiguian att i vredesmod gå ur kommunistpartiet och lämna den organiserade politiken. Han skulle dock som bekant komma att i filmen hitta ett nytt sätt att formulera och få ut sina åsikter.

Snön på Kilimanjaro är ytterligare en mycket stark Guédiguian-film. Lika välagerad som vanligt, med alla de traditionella Guédiguianmedarbetarna i de ledande rollerna. Dessutom visar han återigen upp sin fina känsla för att använda populärmusik som en röd tråd i sina filmer. Här är det Joe Cockers tolkning av Jimmy Cliffs ”Many Rivers To Cross” som blir någon sorts röd tråd.

Tidigare har han på ett liknande sätt använt bland annat Indochines ”J’ai demandé à la lune” i Min pappa är ingenjör (Mon père est ingénieur), Janis Joplins innerliga tolkning av Gershwins ”Summertime” i Den lugna staden (La ville est tranquille) och Louis Armstrongs ”What A Wonderful World” i Mari-Jo och hennes två älskare (Mari-Jo et ses deux amours).

Trots att Snön på Kilimanjaro på sätt och vis är en skildring av den ekonomiska krisens bistra konsekvenser så är det en film att bli glad av. En film som ger en förhoppning om en bättre värld, med en annan typ av ideal och solidaritet. Det är med andra ord en film som behövs.

Tomboy är en helt annan typ av film, men även den en film att bli glad av. Det är en film som med tanke på den debatt kring det könsneutrala pronemenet hen som rasat i Sverige den senaste tiden knappast kunde ha fått svensk biopremiär vid en bättre tidpunkt. Det är nämligen en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i filmen är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och funderar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Vilket jag tycker är ett mycket bra val. Tomboy är en tystlåten och finstämd film, i stämning inte helt olik Mitt liv som hund. Den har lite av samma bitterljuva aura över sig.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Mitt råd till dig är att snarast möjligt ta dig i väg och se både Snön på Kilimanjaro och Tomboy. Du är värd det!