Andra kulturskribenter har varit inne på det: det är hög tid att plocka bort det slentrianmässigt placerade prefixet underbarn före Xavier Dolans namn nu. Inte för att hans verk på något vis skulle börja hålla lägra kvalitet utan kanske egentligen tvärtom. Han har hunnit bli 25 år, har gjort fem långfilmer och är etablerad som en av samtidens mest spännande, unika och intressanta röster inom filmen. I det läget tycker åtminstone jag att ofoget att ständigt kalla honom för underbarn har något nedsättande över sig.
Efter att ha fått det gnagande irritationsmomentet ur systemet kan jag nu gå vidare till att behandla det som det här inlägget i första hand är tänkt att behandla: Xavier Dolans film Tom At The Farm (Tom à la ferme) från ifjol som gick upp på svenska biografer förra helgen. Det är den Montrealbördige regissörens fjärde långfilm och den representerar något nytt i hans filmografi.
Kanske var det något jag borde ha väntat mig efter att hans förra film Laurence Anyways lite grand kändes som en avslutning på den tidiga delen av hans filmskapande. Den mästerliga och i det närmaste fulländade filmen (2012 års bästa om du frågar mig) förenade element från Dolans två tidigare filmer och på sätt och vis tog den typen av filmberättande så långt det går att komma. Trots det blev jag lite överraskad över att det är en film som Tom At The Farm som Xavier Dolan valt som nästa steg i sin filmiska utveckling.
Tom At The Farm är ingen total kursändring för Xavier Dolan, vissa temat återkommer även här, men den är ändå i många aspekter synnerligen väsensskild från hans tidigare filmer. Det visuella överdådet och det utlevande känslospelet från Laurence Anyways är som bortblåst. Xaviers bildberättande är fortfarande utsökt, fotot är fantastiskt, men här mycket mer återhållet, inga komplicerade kameråkningar eller slow motion-scener så långt ögat når. Helt utan filmtekniska finesser är det dock inte. Han växlar bildformat och klipper effektivt mellan helbilder och närbilder, men kameran förhåller sig mer statisk än vad vi är van vid när det gäller Xavier Dolan.
När det gäller känsloplanet är Tom At The Farm mer eller mindre motsatsen till Laurence Anyways. Den senare var extrovärt och utlevande och de starka känslorna exploderade ut ur bioduken. Det är förvisso starka känslor i spel även i Tom At The Farm men i det här fallet är återhållna känslor det vibrerar av. Det är en känslobomb som så att säga snarare imploderar än exploderar.
Likheter och skillnader i all ära. Det viktigaste är naturligtvis om det är bra eller inte och Tom At The Farm är bra. Riktigt bra. Det är en film som visar att Xavier Dolan är en av de där inte alltför många regissörerna som tycks behärska alla uttrycksformer och typ av filmer. Likt en annan av mina favoritregissörer Roman Polanski. Och det är faktiskt i högre grad just Roman Polanski (och inte Alfred Hitchcock som andra valt som referenspunkt) jag kommer att tänka på när jag ser det psykologiska spelet i thriller Tom At The Farm utspelas framför mina ögon. Tätheten, paranoian och de sexuella undertonerna är très, très Polanski-esque. Därmed inte sagt att jag inte tycker att Hitchcocks andesvävar över Tom At The Farm. Det gör den.
Tom At The Farm är den första Dolan-filmen som bygger på ett manus som han inte är baserad helt och hållet på eget material. Han har själv skrivit manuset men det bygger på en pjäs av den kanadensiske dramatikern Michel Marc Bouchard. Eftersom jag inte sett berättelsen i sin scenversion kan jag naturligtvis inte jämföra dem men klart är att Dolan behållit ett visst teatralt anslag i sitt berättande. Jag skriver visst eftersom det långtifrån handlar om någon filmad teater. Men den raka och på ytan enkla storyn och det (kvantitativt) begränsade rollgalleriet skvallrar om det teatrala arvet.
Huvudpersonen i filmen är titelns Tom. Han är en hipsteraktig reklamare från storstaden. Hans pojkvän Guillaume har just dött och förkrossad av sorg beger tar Tom sin bil och åker ut på landsbygden för att besöka Guillaumes familj och vara med när han begravs. Ganska snabbt blir Tom varse att Guillaumes mamma inte tycks ha en aning om vem han är och vilket liv Guillaume levt. Guillaumes bror Francis verkar däremot ha förstått allt och börjar direkt med hjälp av både fysiskt och psykiskt våld att dominera den sköre Tom. Francis kontrollerar och mästrar men har samtidigt startat ett ödesmättat och olycksbådande psykologiskt spel som det är omöjligt att förutse hur det ska sluta.
Berättelsen är enkel men rik på undertext. Det är spännande, oförutsägbart och rasande skickligt berättat. Det är också en bitvis gåtfull film. Xavier Dolan lämnar en hel del åt åskådaren att själv tolka och fundera över. Den suggestiva upplösningen är en del i det mönstret. Risken med den typen av berättande är naturligtvis att åskådaren lämnas med en känsla av frustration, men jag tycker inte att Tom At The Farm gör det. Jag ser det snarare som ett tecken på filmens styrka att jag fortfarande ungefär en vecka efter att jag såg den alltjämt funderar på den och har slutbilderna på näthinnan. Och Rufus Wainwrights Going To A Town som ljuder när eftertexterna rullar, ringande i öronen.
Xavier Dolan är enligt mig redan en av de stora. Det ska bli mycket intressant att se vad han kommer att hitta på i framtiden. Hans femte långfilm Mommy premiärvisades vid årets Cannesfestival och är inköpt för svensk distribution, men något premiärdatum är vad jag vet inte satt.
BleuBlancRouge 