Cyrano och jag – i dubbel bemärkelse

Edmond Rostands pjäs Cyrano de Bergerac, detta ett av den franska dramatikens mest berömda verk, är en verklig hörnsten i min frankofili.

För det var på sätt och vis när jag såg och hörde Gérard Depardieu på sitt samtidigt kraftfulla och sårbara vis framföra texten i Jean-Paul Rappeneaus formidabla filmatisering av pjäsen som jag verkligen förälskade mig i det franska språket. Detta utan att vid den tidpunkten kunna mer än några enstaka ord franska.

Sedan dess har texten och pjäsen varit en trogen följeslagare genom mitt liv, på en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Den i Sverige nu på dvd och vod aktuella filmen Cyrano och jag från i fjol (Edmond i original) påminner mig om varför jag älskar den här pjäsen så mycket.

Cyrano och jag handlar om hur det gick till när Edmond Rostand, som fram till dess var tämligen misslyckad som dramatiker, 1897 fick inspiration till och skrev sin berömda pjäs. Filmen är skriven och regisserad av Alexis Michalik och är i sin tur en filmatisering av en prisbelönt och framgångsrik pjäs av densamme.

Cyrano och jag är en sorts förhållandevis fri fantasi kring verkliga händelser. En hel del stämmer med verkligheten medan annat är dramatiserat. Jag tycker att det är ett bra konstnärligt val, för metanivåerna i berättelsen som för in Rostands kreativa process och egna liv i pjäsen gör att det i viss mening slutar i en annorlunda, men dock ändå, version av själva berättelsen om Cyrano de Bergerac. Om än en lättviktig sådan.

Det vilar en stor lustfullhet över hela filmen och den samlade ensemblen tycks ha haft smittsamt roligt att göra den här filmen. Allra bäst gillar jag Olivier Gourmets jovialiska tolkning av Constant Coquelin, en av dåtidens mest populära teaterskådespelare på de parisiska scenerna, som tror på den unge Rostand, tar honom under sina vingar och pushar honom att skriva sitt mästerstycke -Under kort tidsfrist och inte alldeles lättmanövrerade förutsättningar ska tilläggas. Thomas Solivérès är även han alldeles utmärkt i huvudrollen.

En påkostad produktion men fint återskapade parisiska sekelskiftesmiljöer ger filmen ett drömskt och fint lyster som verkligen talar direkt till Parisromantikern i mitt hjärta.

Cyrano och jag är en lättsamt underhållande film inte olik Shakespeare in Love eller Molière. Huvudsakligen god underhållning för stunden, men också en väg till själva pjäsen. Och om filmen leder till att fler upptäcker den – då har den tjänat ett bra och djupare syfte.

Underhållande när Spirou blir spelfilm

I dessa lite oroliga tider behövs förströelse kanske mer än någonsin. I förra veckan släpptes en film som stora delar av familjen kan samlas kring för just förströelse och underhållning för stunden på svensk dvd. Jag pratar om seriealbumfilmatiseringen Spirou (Les aventures de Spirou et Fantasio i original) från 2018 i regi av Alexandre Coffre.

Spirou är kanske inte den mest kända av seriefigurer på våra breddgrader, men ett viss följe har albumen om honom i alla fall haft. För egen del gick vägen in i Spirou-universumet via spinoff-serierna om Marsupilami (som ju också tidigare blivit spelfilm). Men hemma i Belgien och i Frankrike har serierna om Spirou i alla dess inkarnationer länge varit mycket populära.

I Sverige blev den rivaliserande och inte helt olika belgiska serien Tintin som bekant mycket mer populär.

Serien skapades redan på 30-talet av den belgiske tecknaren Rob-Vel och hans hustru Blanche Dumoulin som hjälpte till med manuset. Allra mest känd är den tid då serielegendaren André Franquin ansvarade för utvecklingen av serien, det var bland annat under hans ledning som de populära sidokaraktärerna Marsupilami och Gaston (den sistnämnde ska jag återkomma till om någon dag) skapades.

I den nu Sverigeaktuella spelfilmsversionen kastas den rödhårige piccolokostymbeklädde Spirou och hans vapendragare, journalisten Fantasio (eller Nicke som figuren heter i de svenska översättningarna) i ett ett av sina många, fartfyllda äventyr.

Spirou hamnar av en slump på uppfinnaren Pacôme de Champignacs rum på det för Spirouläsarna så bekanta hotellet Moustique. Sedan händer mycket på en gång. Fantasios journalistkonkurrent Seccotine anländer eftersom hon fått nys på att uppfinnaren har något speciellt på gång och henne i hälarna finns Fantasio som vill förhindra att hon ska få tag på ett scoop som han ska missa.

Men det är inte det värsta. För snart dyker också två av Pacôme de Champignacs nemesis, den onde uppfinnaren Zorglubs (Zafir i den svenska versionen) skrupelfria hantlangare upp. Zorglub är nämligen på jakt efter en formel som Pacôme de Champignac uppfunnit och som han vill ha tag på till vilket pris som helst. Med den kan han nämligen nå sitt mål om världsherravälde.

Tumult uppstår och hantlangarna kidnappar Pacôme de Champignac. Men de störtar därifrån med Spirou, Fantasio och Seccotine efter sig och sedan är äventyret igång på riktigt!

Spirou är bjuder på färgsprakande och fartfylld underhållning med humor och fint överförd serietidningskänsla. Bra rollbesättning (särskilt lyckade är Thomas Solivérès som Spirou och Christian Clavier som Pacôme de Champignac) och inte alltför mycket överspel hjälper till att hålla underhållningsvärdet uppe hela vägen. Några djupare spår sätter den dock inte, men stabil underhållning för stunden är inte fel heller. Framförallt inte under rådande omständigheter.