RSS Flöde

Etikettarkiv: The story of film

Billy Budd i främlingslegionen

BeauTravail

Lördagskvällar på SVT2 har nu under sommaren varit synonymt med riktigt bra film. För i samband med att kanalen visat The Story of Filmden irländske filmentusiasten Mark Cousins ambitiösa, välgjorda och strikt personliga genomgång av filmhistorien har man haft den goda smaken att efter det aktuella avsnittet visa någon av de filmer som figurerat i det.

I kväll är det en synnerligen fängslande fransk film, en av den alltid spännande och intressanta regissören Claire Denis allra bästa filmer Beau travail från 1999 som står på menyn.

Beau travail är löst baserad på den amerikanske författaren Herman Melvilles postumt utgivna roman Billy Budd från 1924. Löst baserad är verkligen rätt ord. Det är nämligen en rejäl ombearbetning med emellanåt bara tematiska likheter med den litterära förlagan. Inte minst skiljer den sig genom att ha helt skiftat fokus i berättelsen från Billy Budd (i filmen Gilles Santain) till antagonisten befälet Claggart (i filmen Galoup).

Romanens skeppsmiljö på 1790-talet är bytt till den franska främlingslegionens hemvist i ett för filmen mer eller mindre samtida Djibouti. Filmen berättas i återblickar och handlar om den hemskickade och avskedade Galoup. Han sitter i Marseille i väntan på rättegång och tänker tillbaka på sin sista tid vid främlingslegionen.

Det var ett liv som han trivdes med. Karriären pekade brant uppåt och han hade ett mycket nära förhållande till sitt närmsta befäl. Men så händer något som rubbar balansen i gruppen och i Galoups liv. En utmanare till hans position dyker upp. Den unge soldaten Gilles Santain anländer och blir snabbt en ny favorit i gruppen och hos det högsta befälet. Det leder till spänningar mellan honom och Galoup och någon form av uppgörelse mellan dem tycks oundviklig.

På beskrivningen låter det hela kanske som något ganska typiskt dramathrillerartat, men när det gäller Claire Denis är inget någonsin typiskt eller väntat. Hon är en filmare med enormt stor integritet och som alltid vill göra något mer än att ”bara” berätta en historia. Dessutom är hon aldrig intresserad av att berätta på något på det enklaste och rakaste viset. Mycket lämnas osagt och finns så att säga mellan raderna.

De många långa ordlösa, men symbolmättade, sekvenserna bildsatta med hjälp av ständiga vapendragaren fotografen Agnès Godards bildpoesi är bärande för berättelsen och dialogen är även i övrigt synnerligen sparsmakad. Det mesta som sägs sker i form av en berättarröst och den texten tangerar lyriken i form. Claire Denis är en gång för alla en synnerligen visuell filmskapare. Bilden är i hennes filmer på ett högst påtagligt vis minst lika viktig som ordet.

Bland alla anmärkningsvärda saker med Beau travail finns ett genomgående fantastiskt skådespeleri. Den i och för sig alltid spännande och intensive Denis Lavant gör här som Galoup något av sitt livs roll. Dessutom måste bara filmens slutscen nämnas. Den är lika obetalbar som överraskande och briljant.

Claire Denis filmer är något av vad britterna brukar kalla för an acquired taste, verkligen inget för alla. Många kan säkert frustreras av det långsamma, närmast meditativa tempot. Men när man väl knäcker koden är de allt som oftast oerhört givande och fängslande. Och i mina ögon är Beau travail alltså en av hennes allra bästa filmer. Ständigt fascinerande, utmanande och intressant.

Det är särskilt intressant att se hur hon monterar ner och närstuderar koderna i den naturligtvis ultramanliga miljön. Och framförallt vad som händer när dessa koder utmanas eller kanske till och med bryts. De homoerotiska undertonerna i skildringen av hur nära soldaterna i gruppen står varandra gör det hela ännu mer intressant.

Våldet ligger hela tiden på lut och våldsamheten finns inom alla dessa män, men Claire Denis väljer en helt annan väg än den väntade för att skildra konflikten mellan Galoup och Sentain. Beau travail är en återhållen, stram och ekonomisk film. Och stämningen byggs sakta men säkert upp med hjälp av endast mycket små medel. Den fokuserar en hel del på det repetitiva och asketiska liv som soldaterna lever och de många scenerna från soldaternas olika övningar skildras nästan som modern dans eller balett.

Ett intryck som förstärks av att Claire Denis har valt att tonsätta en del av scenerna med musik från Benjamin Brittens operaversion av Billy Budd. Beau travail är en utmanande film att se men chansen är god att du blir rikligt belönad om du antar utmaningen. Och skulle det vara så att att du inte närmat dig Claire Denis filmkonstnärskap tidigare och gör det med Beau travail i kväll så är hennes näst senaste film White Material ett utmärkt val att gå vidare till efter den.

Det är då som det stora vemodet rullar in…

Postat den

LE-QUAI-DES-BRUMES-1938_portrait_w858

Klassikerdags på SVT. I anslutning till den fjärde delen av den för övrigt smått briljanta och i allra högsta grad sevärda dokumentärserien The Story of film visar SVT 2 Marcel Carnés Dimmornas kaj (Le quai des brumes) från 1938. Filmen startar klockan 22.15 och får absolut inte missas av den som är frankofilt lagd och har det minsta intresse för fransk filmhistoria.

Dimmornas kaj är ett av de stora verken från den så kallade poetiska realismen, en filmisk inriktning som tillsammans med den tyska expressionismen banade väg för den amerikanska film noir som firade stora triumfer under 40- och 50-talen. I Dimmornas kaj finns det absolut en hel del att gotta sig åt för den som, liksom jag, är förtjust i just film noir. Det svartvita fotot med sitt användande av skarpa skuggor, den ödesmättade tonen och inslag av gangsterelement. Dessutom agerar filmens huvudperson i vissa skeenden precis som de tuffa privatdetektiverna i de klassiska amerikanska filmerna.

Dimmornas kaj var det andra av flera framgångsrika samarbeten mellan regissören Marcel Carné och manusförfattaren och poeten Jacques Prévert. Bland de övriga återfinns andra klassiker (och faktiskt ännu starkare filmer än Dimmornas kaj) som Dagen gryr (Le Jour se lève) och Paradisets barn (Les Enfants du paradis), men mer om dem vid ett annat tillfälle.

Dimmornas kaj handlar om desertören Jean (spelad med sedvanlig skärpa av Jean Gabin). Han anländer, märkt av krigsupplevelser i franska Indokina, till ett av dimmor insvept och dystert Le Havre. Där hamnar han tillslut på en liten bar belägen på en kaj vid hamnen. Där träffar han den unga kvinnan Nelly (spelad av Michèle Morgan) som han blir blixtförälskad i, men också några andra bedagade existenser.

Den föräldralösa Nelly tas om hand av butiksägaren Zabel, en man inblandad i mystiska affärer och som inte drar sig för att använda sig av utpressning och dra nytta av uppkomna situationer. Zabel ser snabbt Jean som en bitter rival om Nellys gunst. Dessutom gör sig Jean ovän med stadens lokala gangsters, som för övrigt också är i luven på Zabel. Ska Jeans och Nellys spirande kärlekshistoria ha någon som helst chans att gro trots dessa omständigheter?

Dimmornas kaj är ingen munter film, det vilar något olycksbådande över den från första stund. Men ett genomgripande drag inom den poetiska realismen är att filmerna samtidigt hittar något vackert och just poetiskt i de dystra omständigheterna. Att filmerna från den här tiden var ganska dystra var naturligtvis också en spegling av vad som var på väg att ske i Europa vid den här tiden. Det andra världskriget var ju bara ett år bort.

Att filmen var så mörk gjorde att producenterna egentligen inte trodde särskilt mycket på den, det var på många sätt stjärnan Jean Gabins förtjänst att den blev gjord eftersom han däremot trodde väldigt mycket på den. Det visade sig att Jean Gabins känsla var rätt. Publiken älskade den. Och dess klassikerstatus är odiskutabel.