Efter den överraskande framgången med tv-filmen Kidnappningen av Michel Houllebecq (L’enlèvement de Michel Houllebecq) från 2014 är Michel Houllebecq tillbaka i rollen som sig själv. Och den här gången har han Gérard Depardieu med sig, även han i rollen som sig själv. Skådeplatsen är ett thalassospa vid den normandiska kusten.
Låter det snurrigt? Det är det också.
Även denna gång är det regissören och författaren Guillaume Nicloux som ligger bakom såväl regi som manus och Thalasso – eller hur Houellebecq och Dépardieu hittade meningen med livet igen (Thalasso i original), som hade svensk biopremiär för en dryg vecka sedan, är en direkt fortsättning på händelserna i den första filmen.
Premissen här är att Michel efter händelserna i den första filmen blir inskriven på ett spa för att vila upp sig. Väl där visar sig det mesta, enligt honom, utveckla sig till ren misär. Men när han tar sig ut för att smygröka hittar han en bundsförvant i Gérard Depardieu som också visar sig vara inskriven för en hälsokur.
De två kontroversiella kulturmännen, som spelar en sorts mediebildsversioner av sig själva, finner varandra och gör vad de kan för att göra vistelsen så angenäm som möjligt. Det blir vindlande samtal om både det ena och det andra och rena upptåg.
Herrarna Houllebecq och Depardieu driver en hel del med bilden av sig själva och det märks att de har kul när de gör det. Samspelet mellan de två är utomordentligt. Det är absurt, drastiskt och bitvis väldigt roligt.
Men jag tror att det här är en film som kräver viss förförståelse för att verkligen funka. Dels bör man känna till en del om de två männens verk och deras position i franskt kulturliv, dels behöver man nog ha sett den första filmen. Annars riskerar nog mycket bli helt obegripligt.
BleuBlancRouge 