Tema Haenel: Aktivisten

Dags för ännu ett avsnitt i en av de pågående undersektionerna jag har här på bloggen: den där strålkastarljuset är fast fixerat på Adèle Haenel, en av de mest spännande och starkast lysande skådespelarna i fransk film.

Den här gången ska det handla om det flerfaldigt prisbelönta och SVT-aktuella dramat 120 slag i minuten (120 battements par minute) från 2017. Även om jämförelsen på många sätt haltar så känns det relevant att beskriva den som en sorts fransk motsvarighet till Torka aldrig tårar utan handskar.

Filmen utspelas i Paris. Det är tidigt 90-tal och inom rörelsen som kämpar för de aidssjuka och hiv-smittades rättigheter och mot det upplevda ointresset från samhällets och läkemedelsföretagen att satsa resurser på forskning och information kring sjukdomen gror frustrationen. Inte minst för att det är en akut fråga om liv eller död för flera av medlemmarna.

Allra mest gror frustrationen hos ACT UP, den kanske mest agitatoriska och frispråkiga organisationen inom aidsrörelsen, och det är just inom Paris-avdelningen av ACT UP filmens handling utspelas.

Vi får vara med under deras ofta hetsiga och eldfängda inre diskussioner, på några av deras kompromisslösa och spektakulära aktioner och även följa några av rollfigurerna på det individuella planet. Ett av filmens bärande handlingsspår är den på förhand dödsdömda men spirande kärlekshistorien mellan nykomlingen Nathan och den aidssjuke aktivisten Sean. Deras fint och innerligt skildrade förhållande är något av filmens emotionella hjärta.

Känslostarkt är det dock hela vägen och med en trovärdig ton från första till sista ruta, skildrat utan sentimentalitet men med värme och medkänsla. Regissören Robin Campillo och Philippe Mangeot som han skrivit filmens manus med var bägge engagerade i ACT UP under den tid som skildras och ha baserat manuset på sina egna erfarenheter, vilket såklart är en förklaring till den starka känsla av autenticitet som 120 slag i minuten genomsyras av.

Det är som sagt en känslostark film detta och frustration och ilska är två av de dominerande och döden är hela tiden närvarande, men det är inte någon genommörk historia för genom hela filmen pulserar också en stark livslust och en oböjlig vilja att aldrig ge upp.

En annan mycket viktig del i den där känslan av autenticitet är det genomgående fantastiska skådespeleriet! Hela ensemblen svarar för topprestationer och trots att det är en tämligen pratig film skorrar tonläget aldrig någonsin falskt.

Och Adèle Haenel då? Ja, hon är sitt vanliga lysande jag och som klippt och skuren för att spela Sophie, en av de mest radikala aktivisterna i gruppen.

120 slag i minuten fick sin premiär inom tävlan vid Cannesfestivalen 2017 och vann där bland annat Juryns stora pris och Queerpalmen. När det gäller det finaste priset Guldpalmen fick den dock se sig besegrad av Ruben Östlunds The Square.

120 slag i minuten finns just nu bland annat tillgänglig på SVT-play.

Tema Haenel: Den aviga kärleksberättelsen

Min huvudsakliga ambition med den här bloggen är skriva om alla bio- och dvd/vod-aktuella filmer här i Sverige och så mycket som möjligt att övriga franska kulturella yttringar som når hit. En sorts aktualitetsbevakning från den fronten, helt enkelt.

Men utöver det roar jag med några undersektioner också, för att bredda bevakningen och göra tillbakablickar också. En av dessa är serien Tema Haenel där jag sätter strålkastarljuset på en av Frankrikes mest intressanta skådespelare på senare år: Adèle Haenel. Denna gång ska det handla om den flerfaldigt prisbelönta filmen Kärlek vid första slaget (Les combattants) från 2014.

Kärlek vid första slaget som hade sin urpremiär inom tävlan i en av sidosektionerna vid filmfestivalen i Cannes och tog där hem flera priser och det var bara början på utmärkelserna. Vid Césargalan 2015 vann den priserna för bästa debutfilm, bästa kvinnliga skådespelare (Adèle Haenel) och mest lovande manliga skådespelare (Kévin Azaïs).

Den långfilmsdebuterande regissören Thomas Cailley har själv skrivet denna aviga men fängslande films säreget genreöverskridande manus. Den kategoriseras officiellt som en komedi men är i ärlighetens namn närmast omöjlig att sätta en etikett på. Kärlek vid första slaget utspelas en sommar i en lite sömnig fransk stad.

Där bor Madeleine, en viljestark ung kvinna som är besatt av tanken på världens undergång och att förbereda sig på bästa sätt för att klara den. Därför vill hon ta värvning i armén och planerar att delta i ett förberedande läger under sommaren.  Där bor också Arnaud vars far nyligen dött och han känner pressen på sig att ta mer plats och tillsammans med sin äldre bror ta över familjens snickerifirma. På kort tid korsas slumpvis deras vägar två gånger och Arnaud fascineras av Madeleine och beslutar sig för att hänga med henne på armélägret.

Filmens genremix gör den lite svår att få grepp om och det tar ett litet tag att komma in i den. Men jag gillar det. Det ger filmen en fräschör och en oförutsägbarhet som filmbranschen sannerligen inte har överskott av. Kärlek vid första slaget blandar drama, komedi, kärlek, civilisationskritik och inbjuder åskådaren till funderingar och diskussioner kring en rad olika ämnen. Det är med andra ord en utmärkt film att se med vänner och sedan sätta sig ner och prata om.

Det är lätt att förstå att den vunnit en del priser för skådespelarinsatserna för såväl Adèle Haenel som Kévin Azaïs imponerar stort i sina roller, rollfigurer som är utmärkt skrivna och som tillåts vara mångbottnade och lika oförutsägbara som själva filmen.

Tema Haenel: Den franska revolutionen

Jag flaggade för det tidigare och nu kände jag att det var dags att sjösätta ett nytt projekt här på BleuBlancRouge. Den här gången går det ut på att sätta strålkastarljuset på en av de starkast lysande stjärnorna på den franska skådespelarhimlen just nu och tillika sin generations kanske vassaste skådespelare: den alltid intressanta och oerhört mångsidiga Adèle Haenel.

Dagen till ära, den franska nationaldagen som det ju faktiskt är, tänkte jag inleda det hela med att skriva om en film som handlar om den Franska revolutionen, Un peuple et son roi från 2018 i regi av Pierre Shoeller. Tyvärr så finns den så vitt jag vet inte utgiven i Sverige men den finns tillgänglig i vissa andra länder under den internationella titeln One Nation, One King.

Un peuple et son roi inleds, passande nog med tanke på dagens datum, mitt under brinnande stormning av Bastiljen i Paris den 14 juli 1789 – alltså den händelse som gör att just den 14 juli firas som landets nationaldag – och beskriver sedan tiden fram tills att kung Ludvig XVI avrättas.

Det är med andra ord en tumultartad tid i den franska historien som skildras och ett antal kända och för revolutionen viktiga personer passerar revy: Robespierre (spelad av Louis Garrel), Marat (spelad av en sedvanligt intensiv Denis Lavant), Desmoulins och Danton bland andra. Det är lite som en dramatiserad historielektion där vi för följa med i den politiska debatt och process som följde efter att kungen efter folkets resning avhände sig en stor del av makten.

Men Un peuple et son roi är mer än så. Ett handlingsspår rör om ett ungt Parispar (spelat av Adèle Haenel och Gaspard Ulliel) av folket och berättar historien om deras liv i skuggan av revolutionen och deras kamp för att verkligen få de rättigheter och förändringar av samhället som de stridit för.

Det är lite teatralt och högtravande i bland, men hela tiden intressant och bitvis riktigt bra. Med hjälp av den moderna tekniken har man dessutom lyckats väl med att återskapa de dåtida Parismiljöerna. Och Adèle Haenel – hon är såklart sin vana trogen riktigt vass!

Joyeuse fête nationale på dig kära läsare!