Det franska biblioteket: Minnets utforskare 3

Det var ett tag sedan senast men nu är det återigen dags för en ny del i sektionen Det franska biblioteket, som är en genomgång av de 20 böcker som kulturtidskriften Télérama i somras listade som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker.

Den här gången ska det handla om nobelpristagaren Patrick Modianos kanske mest kända och lästa bok Dora Bruder från 1997. Det känns extra lämpligt att skriva och tipsa om denna bok just i  dag eftersom den 27 januari är Förintelsens minnesdag.  En dag som sedan 1999 haft status som nationell minnesdag i Sverige.

Dora Bruder går alldeles utmärkt att läsa på en kväll eftersom den likt de flesta andra av Modianos böcker är kort och koncis till formen. Men det den saknar i omfång väger den sannerligen upp i innehållsmässig densitet. Under den exakta och sparsmakade språkskruden döljer sig som vanligt hos honom ett existentiellt och psykologiskt bråddjup.

Det är en stark, gripande och oförglömlig bok och tankarna på det levnadsöde som Patrick Modiano försöker återskapa och berättar om i boken är något man lätt bär med sig långt efter det att den är utläst och lagd åt sidan.

För att försöka återskapa ett levnadsöde är precis vad den här boken går ut på. Bakgrunden är enkel och typisk för Modiano. Av en slump hittar han 1988 i ett gammalt nummer från 1941 av tidningen Paris-Soir en efterlysning Dora Bruder, en då 15-årig judisk flicka som försvunnit från sitt hem.

Han grips av det öde som anas redan i tidningsnotisen och ger sig i kast med att försöka ta reda på vad som hänt henne. De grundliga undersökningar av fallet som han ägnar sig åt resulterade som sagt nio år senare i boken Dora Bruder, som sedan några år tillbaka också finns utgiven i svensk översättning.

I Dora Bruder varvar Patrick Modiano ett rakt, sakligt och nästan torrt redovisande av de fakta i fallet som han får fram med egna funderingar och resonemang. En Patrick Modiano-bok vore inte en sådan utan självbiografiska inslag och Dora Bruder är inget undantag.

Här handlar det om hans förhållande till sin egen far. Men exakt i vilken grad det handlar om självbiografiska inslag är osäkert. Gränsen mellan självbiografi och fiktion är som alltid i Modianos spännande och fängslande litterära värld flytande och svårdefinierad.

Dora Bruder innehåller egentligen allt som kännetecknar Patrick Modianos författarskap. Den behandlar frågor som minnen, identitet och levnadsförhållandena i Frankrike under ockupationsåren under andra världskriget. Över det hela svävar det som den specifika dagen i dag och Patrick Modianos författarskap handlar om: vikten av att aldrig glömma.

En annan beståndsdel som känns igen från flera andra Modiano-böcker är vandringarna runt i Paris och att själva staden har en tydlig närvaro i och betydelse för det som skildras.

Om du inte har läst någon av Patrick Modianos böcker tidigare så är Dora Bruder ett alldeles utmärkt ställe att börja på. Den är ett tydligt exempel på varför han är en vår tids mest betydande författare och varför han var en så oerhört välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur.

Det franska biblioteket: Minnets utforskare 2

Den här sommaren har jag fått en ny favoritförfattare i Annie Ernaux. Det kan jag fastslå efter att endast ha läst två av hennes böcker, för bägge fängslade mig något oerhört. Tyvärr så finns hon inte i någon större utsträckning översatt till svenska.

Det finns dock relativt goda förhoppningar om att detta är på gång att ändras eftersom det så sent som för ett halvår sedan släpptes tre böcker av henne i svensk översättning. Dels den här tidigare outgivna Åren (Les années) från 2008, dels en nyutgåva av Min far (La place) från 1985 och Kvinnan (Une femme) från 1993 i en samlingsvolym.

Åren är en av de där två böckerna av henne som jag läste i somras och den ska jag med glädje återkomma till senare här på bloggen. Den andra, som detta inlägg ska handla om, är Mémoire de fille från 2016 och den finns tyvärr ännu inte i svensk översättning. Men väl på engelska och några andra språk om den franska originalutgåvan skulle kännas för svår.

Mémoire de fille är dessutom en av 20 böcker som den franska kulturtidskriften Télérama valde ut som representanter för den moderna franska romanen i ett tänkt idealbibliotek om 100 böcker och som jag företagit mig att läsa och presentera här under rubriken Det franska biblioteket.

Jag ser som inläggsrubriken indikerar som en av den franska litteraturens stora (och många) uttolkare av minnet och hon fick mycket passande också Prix Marguerite Duras, uppkallat efter en av de andra giganterna, för Åren. Men Annie Ernaux har två andra mycket tydliga teman som löper som en röd tråd genom hennes författarskap: identitet och social rörlighet – och som alla andra stora författare en språklig röst som är hennes helt egna.

I ytterligare likhet med Marguerite Duras rör hon sig i sitt författarskap mellan fiktion och autofiktion. Mémoire de fille är ett exempel på det senare och i den väver hon på ett briljant sätt samman alla dessa för henne centrala teman.

Den tar sin utgångspunkt i ett fotografi på henne själv från sommaren 1958. Genom detta minns och undersöker hon en särskild händelse den sommaren då hon var 18 år gammal: hennes första sexuella erfarenhet tillsammans med en man. Upplevelsen av den och vad som följer efter får henne under många år göra allt för att glömma den och den hon var då.

Utifrån den händelsen berättar om, funderar kring och väver samman sitt nutida jag och det hon kallar flickan från 58 och vilka följder som den där enskilda händelsen fick för flickan från 58 och i vilken utsträckning den påverkade den hon blivit nu.

Det är mycket fascinerande läsning. Annie Ernaux har ett eget och intressant sätt att skifta berättarjag i sina självbiografier och hennes sätt att ständigt utmana och ifrågasätta det egna minnet är fängslande. Hennes språk är ömsom poetiskt vackert, ömsom koncentrerat och avskalat betraktande. Och som självbiografi betraktat är Mémoire de fille extra fängslande eftersom den planterar frön hos läsare att göra samma sak: att fundera kring vad de smärtsamma händelser som vi väl alla har i vårt liv och vad dessa gjort med oss.

Dessutom behandlar hon, som hon gjorde i den mästerliga kollektiva självbiografin Åren, rörelser och skeenden som påverkat samhället i stort. Något som såklart också skänker texten  allmängiltighet.

 

 

Det franska biblioteket: Minnets utforskare

En dipp i såväl energi som inspiration har gjort att aktiviteten här på BleuBlancRouge har lämnat en del i övrigt att önska den senaste tiden, men nu är det dags för ett nytt livstecken: den andra delen av totalt 20 i den litterära pendang till Frankofiliskolan som jag kallat Det franska biblioteket.

Urvalet står den franska kulturtidskriften Télérama för, jag kommer att läsa (eller läsa om) de 20 böcker som den i somras presenterade som representanter för den moderna franska litteraturen i ett tänkt idealbibliotek på 100 böcker.

Den här gången gav jag mig i kast med Margurite Duras Lol V. Steins hänförelse (La ravissement de Lol V Stein) från 1964. Den bok i vilken många menar att hon verkligen fann sin alldeles egna litterära röst. Och vilken röst det är! För varje bok av henne jag läser får jag svårare och svårare att förstå att hon aldrig tilldelades Nobelpriset i litteratur.

Grundberättelsen är nog så enkel. På en bal på en semesterort blir den 19-åriga Lol vittne till hur hennes fästman inför hennes ögon förändras när en annan kvinna äntrar lokalen och det hela slutar med att han lämnar Lol för henne. Lol avskärmar sig från smärtan men händelsen sätter djupa spår i henne.

Ett stort antal år senare är Lol gift och har bildat familj, men lever på något sätt vid sidan av sitt eget liv och i skuggan av det som hände på balen. Då återser hon av en slump sin barndomskompis Tatiana som hon var med på den där olycksaliga balen och börjar följa efter henne.

Då får hon kontakt med bokens berättare, Tatianas älskare Jacques Hold, och mellan dem utvecklas en besynnerlig relation genom vilken hon till slut börjar närma sig den där monumentala förlusten hon drabbades av på balen.

Med sitt dröjande och knivskarpt karga, men samtidigt poetiska och vackra språkbruk borrar sig Marguerite Duras ner i kärlekens mest smärtsamma skrymslen och blottlägger ett psykologiskt avgrundsdjup. Det är en text som berör och öppnar upp för en mängd olika tolkningar och läsningar.

Själva språket är av stor vikt i berättelsen och flera gånger i berättelsen misslyckas Lol och de andra att sätta ord på känslorna de känner. Det är inte för inte som den berömde franske psykoanalytikern Jacques Lacan (som bland annat förde in lingvistiken som en viktig beståndsdel i sin teori kring psykoanalysen) älskade den här romanen.

Lol V. Steins hänförelse är en sån där bok som man bär med sig och funderar vidare på länge efter att man läst ut den. Men jag vet inte om jag skulle rekommendera den som första bok att ge sig i kast med om man för första gången ska närma sig hennes författarskap, för helt lättillgänglig är den sannerligen inte.

Samtidigt som den på ett sätt också kan vara ett bra ställe att börja på eftersom den har ett så vackert och för henne typiskt språk och rör ett av hennes centrala teman minnet och vårt förhållande till det. Ett tema som även andra franska författare firat stora framgångar med. Från Marcel Proust till Patrick Modiano, via Duras och Annie Ernaux. Den sistnämnda får vi anledning att återkomma till senare i Det franska biblioteket.

Det franska biblioteket: existentialismen

Dags att sjösätta ännu ett projekt här på BleuBlancRouge. Som en sorts förlängning på Frankofiliskolan där jag gav en sorts introduktion till frankofon populärkultur genom att skriva om de tio mest sålda albumen av en franskspråkig artist och de tio mest sedda franskspråkiga biofilmerna i Frankrike någonsin kommer nu den första delen av serien Det franska biblioteket.

Med andra ord är det den här gångerna böckerna som sätts i fokus. Det blir 20 delar den här gången också men inte med försäljningssiffror som urvalsgrund utan jag har tagit hjälp av den franska kulturtidskriften Télérama som i ett av sommarens nummer presenterade sin version av det ideala biblioteket, ett bibliotek omfattande 100 titlar i ett antal undersektioner.

Jag blev nyfiken på de 20 titlar som de valt ut till sektionen den moderna franska litteraturen och det är den jag nu kommer att gå igenom under rubriken Det franska biblioteket. Flera av böckerna har jag inte läst tidigare så det blir en upptäcktsfärd för mig med.

Boken som jag inleder med har jag dock läst tidigare och som så många andra så här i coronapandemins tidevarv återvänt till. Så stort intresse för den har det ju varit så att den såhär 73 år efter att den gavs ut nått högt upp på flera av världen bästsäljarlistor.

Jag pratar såklart om Nobelpristagaren Albert Camus kanske allra främsta verk Pesten (La Peste i original). Tidigare i år kom den dessutom i en ny svensk översättning men jag läste om den gamla översättningen som kom ut 1948.

Pesten utspelar sig i Oran i Algeriet vid tiden då landet var en fransk koloni och handlar kort och gott om ett pestutbrott. Även om Pesten egentligen är en allegori över nazismen och den tyska ockupationen av Frankrike så går den naturligtvis också att läsa som en skildring av ett utbrott av en hemsk och dödlig sjukdom och vad detta gör med människorna i samhället den drabbar.

Och även med den mer bokstavliga läsningen är det en synnerligen fascinerande text. Inte minst för att den är så insiktsfull och att det går att dra så många paralleller mellan Camus fiktiva beskrivning och mänsklighetens många olika sätt att reagera i den nu pågående coronakrisen. Existentialisten Albert Camus analys och filosofiska funderingar från 40-talet har helt enkelt klar bäring även i vår tid.

Med språklig exakthet och skarpsinnigt observerande blick presenterar Albert Camus sin berättelse i form av dagboksanteckningar av en till en början anonym berättare och blottlägger samtidigt tämligen skoningslöst såväl mörka som ljusa skrymslen i den mänskliga naturen. Pesten räknas till litteraturhistoriens främsta verk och den anses vara huvudorsaken till att Albert Camus 1957 tilldelades Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att förstå varför för detta är en på alla sätt extraordinär läsupplevelse.

En extraordinär dag på jobbet

I går var en synnerligen speciell dag i mitt liv som journalist. Jag tycker förvisso väldigt mycket om mitt jobb alla andra dagar också och inser att jag är väldigt lyckligt lottad eftersom jag får möjligheten att livnära mig på det som jag fortfarande tycker är det bland det allra roligaste man kan göra, men likafullt så var det en alldeles särskild dag för mig i går.

Det var inte helt utan en känsla av stor stolthet som jag då för första gången fick se en av mina artiklar i tryck i en fransk tidning. Artikeln i fråga är den som jag har försökt klistra in här ovan. Det är inte helt enkelt att läsa texten men om du klickar på bilden så får du se den förstorad.

För den som till äventyrs vill se den i riktigt tryck så finns den med i det nummer av Télérama som gavs ut i Frankrike i går. Det är inte den innehållsmässigt mest avancerade artikel jag har skrivit (språkligt var det dock en annan femma men där fick jag benägen hjälp från kära hustrun med finslipningen) men det spelar ingen större roll. Jag är löjligt stolt över den ändå. Publicerad i Frankrike. Det känns stort för mig. Så lättimponerad är jag.

Från det ena till det andra. På senare tid har SVT sänt flera franska filmer och i kväll är det minsann dags igen. Då visas andra världskrigsdramat Hemlig agent (Les Femmes de l’ombre i original) från 2008.

Det är om än inte någon omistlig ändå en klart sevärd historia, som det brukar heta, baserad på verkliga händelser. I centrum står en grupp kvinnor som kämpar inom den franska motståndsrörelsen och som får ett mycket viktigt uppdrag. Ett uppdrag som om det misslyckas kan äventyra hela den planerade allierade landstigningen i Normandie.

Det är en spännande och gripande berättelse men som film lämnar den en del i övrigt att önska. Det främsta invändningen är att den är lite för snygg och grund. Regissören Jean-Paul Salomé, som bland annnat gjorde filmen Arsène Lupin som jag skrivit om tidigare, är i grund och botten en regissör av mer lättsamma äventyrsfilmer och han använder sig av ett liknande handlag i den här filmen och det fungerar inte riktigt för ämnet.

Karaktärsfördjupning är så att säga inte hans främsta gren och det får till följd att hela filmen känns lite ytlig och inte griper tag på ett sätt som den absolut hade kunnat göra. Men som sagt, det är en klart sevärd film och det finns några svettiga spänningsscener som höjer pulsen rejält.