Marseille – som ett grekiskt drama

Frankrikes äldsta stad Marseille grundades redan på 600-talet före Kristus av grekiska kolonisatörer. Med andra ord känns det passande att den i Sverige nu dvd-aktuella filmen Marseille (De guerre lasse i original) från i år har formen av ett grekiskt drama.

På ytan är det en maffiafilm men den innehåller alla ingredienser från en klassisk grekisk tragedi. Marseille handlar om Alex. Han är son till en maffiaboss och efter fyra år i främlingslegionen återvänder hem till just Marseille. Hans förflutna gör sig tämligen omgående påmint.

De ouppklarade affärer i den undre värld han tillhörde och som fick honom att lämna den provencalska hamnstaden för fyra år sedan är nämligen alltjämt ouppklarade och hans mäktiga fiender ser inte positivt på uppgifterna om att han skulle vara tillbaka i staden. I mixen finns också den kvinna han tvingades lämna. Hon har sedan dess en ny partner men känslorna mellan dem finns fortfarande kvar.

Det börjar kännas både stereotypt och en aning tråkigt att det så ofta handlar om kriminalitet och våld när Marseille porträtteras på film. Eftersom kriminalitet och våld är två grundstenar i den här filmen var jag initialt en aning tveksamt inställd till den.

Därför blev jag desto gladare när jag konstaterade att regissören Olivier Panchot så tydligt ändå ville något mer med sin film. Han lyckas förvisso inte fullt ut, manuset är lite för tunt och karaktärsutvecklingen för grund för att verkligen svara upp mot de grekiska dramer den hämtat inspiration från, men jag applåderar och gillar ambitionsnivån.

Marseille är ödesmättad och stämningsfull så det räcker och skådespelarna med Jalil Lespert och Tchéky Karyo som mest kända namn i täten gör ett starkt jobb med det material de har fått att arbeta med. Det är en mörk film, inte bara handlingsmässigt utan också när det gäller den färgskala den är filmad i, och det är svårt att inte beröras av berättelsen.

Det hade dock med hjälp av ett lite vassare och mer genomarbetat manus kunna blivit ännu starkare. I den här formen är Marseille vad jag skulle beskriva som en klockren trea på en femgradig skala och därmed väl värd att se.

Ambitiös gangsterfilm i något för trång kostym

Den före detta polismannen Olivier Marchal som slog in på en helt ny bana och blev regissör, skådespelare och manusförfattare har jag varit inne på tidigare här på bloggen.

Bland annat i samband med att den första säsongen av den utmärkta och stentuffa polisserien Braquo, som han ligger bakom, släpptes på svensk dvd.

Nu har sent omsider även Olivier Marchals senaste långfilm, Les Lyonnais från 2011, släppts i Sverige – även direkt till dvd. Brottsplats: Lyon som den har fått heta här är en brett anslagen och underhållande gangsterberättelse med verklighetsbakgrund.

Efter ett antal samtal med en av de personer som förekommer i berättelsen har Olivier Marchal skrivit ett manus som blandar verkliga händelser med fiktion.

Berättelsen utspelas på två tidsplan men med samma rollfigurer i centrum. Parallellt med att vi i nutid får följa de åldrade och grånade medlemmarna i ett gangstergäng så får vi också se hur gänget under det tidiga 70-talet växte sig starkt och manövrerade sig upp i den undre världens hierarki.

Det nutida handlingsspåret följer gängets ledare Edmond Vidal (som är den vars berättelse har legat till grund för manuset). Han försöker leva ett lugnt och ordnat liv och har lämnat sitt tidigare liv bakom sig. Tror han. För plötsligt dyker en gammal vän från förr upp och det sätter hela situationen i gungning.

Man kan inte direkt anklaga Olivier Marchal för att slå någon sorts rekord i originalitet här, med sina teman om lojalitet, broderskap och hämnd är Brottsplats: Lyon inne på marker som otaliga andra gangsterfilmer tidigare trampat upp massor av stigar på.

Men det går heller inte att sticka under stol med att han är en skicklig hantverkare och kan utföra klichéerna väl. Men kanske är filmen ändå lite för snygg.

Gérard Lanvin, Tchéky Karyo och de andra i de åldrade versionerna av huvudkaraktärerna är lite sådär perfekt väderbitna och elegant grånade. De levererar förvisso stabila rollinsatser men blir ändå överglänsta av sina motsvarigheter i de yngre rollerna.

Olivier Marchals första manusutkast skulle ha motsvarat ungefär fyra timmar film, efter att ha filat en hel del på det och trimmat bort en hel del blev det till slut en film på drygt 90 minuter. Jag undrar om det kanske inte hade blivit bättre om man hade gått på det första utkastet och satsat på en miniserie för tv istället?

I den här versionen blir det lite rumphugget, även om korsklippningen mellan tidsplanen är snyggt utförd, och vissa skeenden inte tillräckligt utvecklade.

Det är en ambitiös berättelse han försöker sig på att berätta, men en långfilm i standardlängdformat var kanske inte den mest lämpade för att göra det. Ett långsammare berättarflöde med ännu mer tid för karaktärerna att utvecklas hade varit att föredra. Tro jag i alla fall.

Det känns som att det finns en hel del outnyttjad potential i berättelsen. Men återigen, Brottsplats: Lyon är en underhållande, snygg och hantverkssäker film som gott och väl motiverar att lägga 90 minuter av sitt liv på.

Brottsplats: Lyon är inte den enda franska film som lite i tysthet skickats ut i de svenska dvd-hyllorna i förra veckan. Samma dag släpptes även Mathieu Kassovitz starka och skakande synnerligen politiska krigsfilm L’Ordre et la Morale, då under den internationella titeln Rebellion.

Den skrev jag om redan i maj förra året och du kan läsa vad jag skrev om den här. Två bra, den ena dessutom riktigt bra, franska filmsläpp på samma dag: det är verkligen inte fy skam.