Årets mest missvisande titel?

Jag kan tänka mig hur snacket har gått. En annan kvinnas liv? Vad är det för en titel. Nej, vi behöver något som lockar publiken. Låt se nu, det är en fransk film vi har här…vi måste få in fransk, Frankrike eller kanske allra helst Paris i titeln. Det säljer. Juliette Binoche är ju med i filmen, var hon inte med i en film som hett något om några älskande någonstans i Paris och som blev jättepopulär för en 20 år sedan? Du tänker på De älskande på Pont-Neuf? Just det, så hette den ja. Vad tror ni om Två älskande i Paris? Ja, vilken bra idé! Fast då låter det kanske som att det är en romantisk komedi det här och det är det ju inte. Strunt i det, det viktigaste är att den säljer.

Ja, nu kan jag naturligtvis inte vara säker på att det gick till när den franska filmen La vie d’une autre från förra året fick sin svenska titel Två älskande i Paris, men det är inte otänkbart att tankegångarna gick i den stilen. Två älskande i Paris, som släpptes på dvd i förra veckan, är under alla omständigheter en synnerligen missvisande titel på denna rejält melankoliska och rätt allvarsamma film. Det vore lite som att kalla Eternal Sunshine of The Spotless Mind för säg Två älskande i Montauk eller kanske Sex and Long Island. Fånigt, fullständigt galet och framförallt totalt falsk marknadsföring.

Nu är den svenska titeln långt ifrån det enda problem som den av Sylvie Testud regisserade Två älskande i Paris dras med. Till och med Juliette Binoche är ett av dem. Jag har länge räknat henne till den synnerligen blygsamma skara av skådespelare som ALDRIG gjort en dålig roll. Filmerna hon valt att medverka i kan ha varit dåliga men hon har alltid varit bra och kommit ur det hela med hedern i behåll. Fram tills nu vill säga.

Den här rollen får hon verkligen kämpa med och lyckas aldrig riktigt få fason på den. Hon känns för en gångs skull riktigt obekväm i sitt skådespel. Hon är naturligtvis tillräckligt bra för att inte blir direkt dålig, men den här gången fungerar det inte riktigt. Och inte heller Mathieu Kassovitz, som spelar den andra huvudrollen, har här någon av sina bästa stunder.

I bägge fallen handlar det till mycket stor del om att rollerna är illa skrivna, Två älskande i Paris är nämligen en film som om inte havererar så i alla fall kantrar redan på manusstadiet. Jag är tveksam om någon regissör hade kunnat göra något riktigt bra av detta, men Sylvie Testud är uppenbarligen inte rätt kapten att få skutan på rätt köl.

Två älskande i Paris handlar om Marie, en kvinna i 40-årsåldern som en morgon vaknar upp i sin egen säng i sin egen fashionabla Parisvåning men som inte känner igen vare sig själv eller sin omgivning. Av oklar anledning har hon glömt allt som hänt de senaste 15 åren.

Hennes man är en äldre version av den serietecknare som hon träffade och förälskade sig i för just de där 15 åren sedan, men i övrigt är hon helt vilse i tillvaron. Snart upptäcker hon att det liv hon tycks ha levt, men som hon inte kommer ihåg, inte verkar ha varit ett lyckligt sådant och att hennes äktenskap tycks ha havererat. Nu har hon bara några dagar på sig att ställa allt tillrätta.

Två älskande i Paris säljs alltså som en romantisk komedi här i Sverige men någon sådan är den definitivt inte. Det är i själva verket en sorgsen och tämligen allvarstyngd historia och de komiska inslagen är synnerligen få. Ett drama med inslag av romantik hade möjligen varit en mer korrekt genrebeskrivning. Fast egentligen spelar etiketten eller genrebeteckningen ingen större roll. Den springande punkten är trots allt att det här inte är någon särskilt bra film.

Det bästa med den är det fina fotot och parismiljöerna. Berättelsen som sådan har en del potential men det slarvas snabbt bort och kvar är ett förvisso fint skal men innanför det ekar det tomt. Och då hjälper det inte riktigt att filmen bjuder på fina interiörer och exteriörer som osar Parisromantik.

Mitt råd i detta fall är undvik. De här 90  minuterna kan du definitivt använda på bättre sätt. De. och några till, kan du förslagsvis lägga på att se, eller se om, Michel Gondrys Eternal Sunshine of The Spotless Mind. Där har vi en film med liknande tema som man kan se hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya, fantastiska detaljer.

Vi får aldrig glömma

I dag den 27 januari är det Förintelsens minnesdag och det uppmärksammas världen över genom protester mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Självklart skulle man önska att en sådan dag vore överflödig sedan länge nu när det står 2013 i almanackan, men det är tyvärr bara att konstatera att så inte är fallet.

Ett sätt att uppmärksamma Förintelsens minnesdag är naturligtvis att se någon eller några av de många, starka filmer som gjort om ämnet. Här och nu tänkte jag skriva och tipsa om en av de franska, I gryningens timmar (La Rafle) från 2010. Det är en av de två franska filmer om den franska nationella skamfläcken Vel’ d’Hiv-räden i juli 1942 som gjordes det året, Sarahs nyckel (Elle s’appelait Sarah) som jag har skrivit om tidigare var den andra.

Att det dröjde ända till 2010 innan någon fransk filmare tog tag i och gjorde en film som verkligen gjorde upp med detta nationella trauma säger en del om vilka djupa sår det satte i den franska folksjälen. Länge efter kriget var det tabu att ens prata om dessa händelser och det dröjde ända till 1995 innan den dåvarande presidenten Jacques Chirac gick ut och formulerade en officiell ursäkt å den franska statens vägnar.

I gryningens timmar är en stark, gripande och mycket välspelad film. Rollistan innehåller flera starka namn som Mélanie Laurent, Jean Reno, Gad Elmaleh, Sylvie Testud och Anne Brochet. Regissören Roselyne Bosch tog sikte på och lät sig inspireras av Steven Spielbergs mästerliga Schindler’s List och sämre inspirationskällor kan man definitivt ha.

I gryningens timmar når såklart inte riktigt upp i samma nivå som Schindler’s List, men gör ett inte oävet försök. Problemet rent filmiskt är att Roselyne Bosch har låtit sig inspireras lite väl mycket och kanske inte riktigt funnit en en egen berättarröst, men berättelsen i sig är så otroligt stark att det förlåter och totalt överskuggar den formmässiga brist på originalitet som filmen lider av.

I gryningens timmar innehåller flera ruskigt starka scener och det känns egentligen dumt, i synnerhet med tanke på alla de fasansfulla verkliga grymheter som döljer sig bakom berättelsen, att peka ut några enskilda, men jag måste ändå tillstå att scenerna inifrån den återskapade Vel’ d’Hiv-anläggningen drabbade mig extra mycket. Kanske mest för att det är något som vi inte sett skildrat på film förr.

I gryningens timmar är dock inte bara en film om fasansfulla grymheter utan också en film om civilkurage och medmänsklighet mitt under synnerligen omänskliga omständigheter. Även om den inte väjer från att dra fram den franska medlöparregimens ansvar i hela händelseförloppet så är den också tydlig med att inte alla fransmän accepterade det som skedde.

Det är också en film om att behålla självkänsla, stolthet och livsgnista även när andra gör allt för att beröva dig den. På så vis är det en film som förmedlar en strimma ljus mitt i allt det mörka och genuint ondskefulla. I gryningens timmar är en film som stannar kvar, och ska göra det, långt efter det att eftertexterna har slutat rulla.

En gång är ingen gång, men två gånger kan vara en för mycket

Generellt sett är jag en varm anhängare av att se om filmer. Det gäller alla sorters filmer. Även den där typen av företrädelsevis thrillerfilmer som innehåller någon form av överraskande twist och där själva överraskningsmomentet aldrig kan återskapas när man väl har sett den en gång. Till och med den typen av filmer kan jag finna minst lika njutbara andra, tredje eller fjärde gången jag ser dem. Riktigt bra film fungerar ju så att man alltid hittar nya och andra detaljer att uppskatta för varje genomsyn. Det finns filmer som jag har sett tiotals, tjugotals eller kanske ännu fler gånger och som alltid är lika bra.

Men det finns naturligtvis exempel på det motsatta också. Filmer som inte håller lika bra andra gången man ser dem. Bra filmminnen som borde ha fått vara just det – ett trevligt och bra minne. Häromdagen råkade jag ut för en sådan upplevelse. Jag kom ihåg filmen Dédales (Flickan som kastade tärning i Sverige) av René Manzor från 2003 som en riktigt vass, spännande och smått briljant thriller. När jag nu såg om den såg jag istället en klichétyngd, delvis överspelad och lätt pretentiös film. Snacka om förändring till det negativa! Det enda intryck som verkligen bestod var en magnifik rolltolkning av Sylvie Testud.

Flickan som kastade tärning (jag använder fortsättningsvis den titeln eftersom det är den du ska söka på om du vill få tag på filmen i Sverige) är ingen oäven thriller, grundstoryn är riktigt intressant och ger sig djärvt in i resonemang kring psykologi och mytologi. På i alla fall skapligt hög nivå dessutom, så ansatsen och ambitionen är det sannerligen inget fel på. Det är i själva utförande det svajar.

René Manzor försöker sig på att vara någon sorts David Fincher men går vilse i stereotyperna och klichéerna. Filmen handlar om en ung och späd kvinna vid namn Claude (Sylvie Testud). Efter att oförklarligt ha utfört en serie bestialiska handlingar hamnar hon på en rättspsykiatrisk klinik. Den ansvarige läkaren lyckas inte få grepp på henne och går bet på att diagnostisera henne. Han kallar in en kollega, spelad av en inte helt lyckas Lambert Wilson, som lite motvilligt tar sig an uppdraget.

Det blir en resa in i den mänskliga hjärnans allra mörkaste vindlingar, eller in i den labyrint som den franska originaltiteln anspelar på. I återblickar får vi följa Claude under hennes sista vecka i frihet och polisens arbete att fånga henne. Polisens jakt leds av den excentriske polisen Mathias (en överspelande Frédéric Diefentahl).

Helt enligt klichébilden kring en psykologisk thriller med seriemördartema är det mycket regn och mörker i Flickan som kastade tärning. Det är spännande att följa hur berättelsen fortgår och filmen bjuder på flera överraskande vändningar längs vägen. De tidigare nämnda bristerna drar dock ner helhetsintrycket. Hade det inte varit för den majestätiska insatsen av Sylvie Testud hade jag nog sagt att det här är en film man både kan ha eller mista, eller i alla fall inte behöver slå knut på sig själv för att få tag på, men faktum är att hennes insats helt på egen hand gör det här till en film som man trots allt bör se. Men bara en gång.

C’est du Lourdes!

Här kommer ett tv-tips inför kvällen. Klockan 21.30 visar SVT2 Jessica Hausners smått briljanta Miraklet i Lourdes (Lourdes) från 2009. Har du inte möjlighet att se den i kväll, se till att spela in den eller leta upp den på annat sätt. Den här filmen vill du nämligen inte missa.

Den österrikiska regissören Jessica Hausner har Michael Haneke som läromästare och hans ande svävar definitivt över hela anrättningen. Hausner har en exakthet och skarphet i sitt form- och bildspråk som ligger nära nog på samma nivå som hos Haneke och liksom honom serverar hon inge som helst färdiga svar. Precis som hos i Hanekes filmer är skeendet på ytan återhållet på gränsen till kyligt men rent psykologisk är berättandet knivskarpt. Miraklet i Lourdes ställer många viktiga frågor kring den mänskliga naturen, gruppdynamik och vår tids nyandlighet och religiositet.

I centrum för handlingen står den svårt MS-sjuka franska kvinnan Christine. Hon åker på en gruppresa till den mytomspunna sydfranska mirakelorten Lourdes. Christine själv har inga som helst egentliga förhoppningar om att det ska ske något mirakel, hon åker med mest för att ha något att göra och för att iakttaga andra. Även om många andra av resenärerna ser betydligt mer seriöst på det hela har resan något av en sällskapsresa över sig, komplett med organiserat samkväm, flörtande personal och pris till bästa pilgrim.

Så långt är Miraklet i Lourdes precis den satir över den katolska kyrkan och den genomkommersialiserade upplevelseindustri som har vuxit upp inom den (det är aldrig särskilt långt till souvenirstånden i Lourdes) man på förhand kunnat förvänta sig av ateisten Jessica Hausner. Men så händer något som vänder och och ner på förutsättningarna och på skeendet. Det skapar oväntade frågeställningar både för gruppen i filmen och för oss som åskådare.

Miraklet i Lourdes är en stillsam film fylld med en återhållen mörk humor. Det är en tät, stringent och konsekvent film med massor att säga om hur vi människor fungerar. Den funderar kring såväl den fysiska och psykologiska som den moraliska naturen av ett mirakel. Jessica Hausner lämnar frågan om det gudomligas vara eller inte vara därhän. Ett smart val. Den känsloladdade frågeställningen hade tagit fokus från de många ytterst relevanta frågor som hon ställer i sin film. Miraklet i Lourdes är genomgående ypperligt agerad men den fullkomligt magnifika prestation som Sylvie Testud gör i huvudrollen förtjänar att nämnas extra. Som sagt: missa inte den här filmen!