RSS Flöde

Etikettarkiv: Syd Barrett

Tombé pour Daho

Postat den

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.