Stark avslutning av SVT:s Huppertvecka

Det gäller att spara det bästa till sist brukar det heta och det har SVT verkligen gjort när det gäller årets franska filmvecka. Det är nämligen en riktig godbit de serverar oss i kväll. Den alltid fängslande, men emellanåt lite ojämna, franska regissören Claire Denis senaste film White Material är något du verkligen inte bör missa.

Claire Denis gästade förra årets filmfestival i Göteborg med just White Material och hon höll i samband med det ett mycket intressant seminarium om såväl den specifika filmen som sitt konstnärskap. Hon berättade bland annat att idén till filmen kom ur att Isabelle Huppert för några år sedan tog kontakt med henne och bad henne fundera på att göra en filmatisering av Doris Lessings Gräset sjunger.

Trots att Claire verkligen gillar Doris Lessings berömda roman kände hon inte att hon tände riktigt på idén, men den sådde i stället ett annat tankefrö inom henne. Och att arbeta med Isabelle Huppert hade hon länge velat göra. Tillsammans med den senegalesiskfranska författaren Marie N’Diaye ( i Sverige mest känd för den Goncourtprisvinnande romanen Tre starka kvinnor) skrev hon ett originalmanus om Afrika, för att använda tillsammans med Huppert.

Den slutgiltiga filmen blev något helt annat än Gräset sjunger. Om man ska plocka fram någon litterär referens ligger snarare Joseph Conrads Mörkrets hjärta närmare till hands. Det är en typisk Claire Denis-film i sin karghet, fåordighet och otydlighet när det gäller kausalitet och kronologi. Som vanligt är hon egentligen mer intresserad av att skapa stämningar än att förmedla en traditionell handling. Bildspråket i den vackert fotograferade filmen vandrar fritt mellan bildpoesi och brutal, avskalad realism.

White Material utspelar sig i ett icke namngivet afrikanskt land, precis i brytningstid mellan kolonialism och frigörelse. Kolonialmakten håller på att evakuera sina sista styrkor och medborgare därifrån. Isabelle Huppert spelar Maria Vial, en viljestark men också aningen naiv vit kvinna.

Hon driver ett familjeägt kaffeplantage och vägrar, trots upprepade varningar och uppmaningar från den tidigare kolonialmakten, att lämna det som hon ser som sitt hem. Hon vill till varje pris ta hand om skörden. Hon och hennes närmaste stannar som ensamma symboler för den tidigare kolonialmakten kvar och försöker att i så stor utsträckning som möjligt fortsätta att leva som vanligt. Runt omkring dem flyttar dock rebellstyrkor fram sina positioner gentemot de inhemska styrkor som kolonialmakten lämnat över regeringsmakten till. Landet är med andra ord rena krutdurken.

White Material är en mångbottnad och fängslande film om den västeuropeiska kolonialismen och postkolonialismen, men också Afrikas moderna historia. Det handlar om de afrikanska ländernas frihetskamp och deras svårigheter att hantera den nyvunna friheten och att Claire Denis som är uppvuxen i koloniala miljöer kan sin moderna afrikanska historia råder det inga som helst tvivel om.

White Material är full av referenser till verklighetens konflikter, inte minst inbördeskriget i Rwanda). Den handlar också om hur massor av människor när kolonialväldet föll i ett huj blev en sorts folk utan land. De som växte upp i de forna kolonierna och såg dem som sitt hem, men som inte alls kände sig hemma i sina nya (gamla) hemländer.

Det handlar så klart också om västmakternas skuld till det som hände i flera afrikanska länder efter det att de lämnat, även om Denis och N’Diaye är mycket försiktiga med att komma med pekpinnar och skriva åskådaren på näsan om vad som är rätt eller fel. Som åskådare tvingas man helt enkelt att tänka en hel del själv när man betraktar Claire Denis filmer.

Det är klart att White Material eftersom det är en fransk film i huvudsak handlar om Frankrikes koloniala historia, men som svenskar ska vi nog akta oss för att sätta oss på våra höga hästar. Sverige fanns, även om vi aldrig tog oss några kolonier där, med vid förhandlingsbordet när de europeiska länderna delade upp Afrika mellan sig. Så det här rör verkligen oss också.

En träffande betitlad riktig bladvändare till bok

SVT:s franska filmvecka går vidare och i kväll handlar det om Claude Chabrols Maktens rus (L’Ivresse du pouvoir). Som jag skrev om den i måndags är jag lite kluven inför den. Det är en snillrikt uppbyggd och typiskt Chabrolskt effektiv politisk thriller om maktspel och korruption i maktens manliga korridorer. Så långt allt frid och fröjd.

Det jag tycker är lite problematiskt med filmen är att den trots att den har taggarna utåt mot de manschauvinistiska maktstrukturerna själv visar tydligt manschauvinistiska drag. Sättet på vilket Chabrol skildrar sin kvinnliga undersökningsdomare, och därmed verklighetens Eva Joly som rollfiguren är modellerad kring, lämnar åtminstone hos mig ganska besk eftersmak.

Rent generellt blev Chabrol under sina sista levnadsår allt mindre skarp och Maktens rus kan inte tillnärmelsevis mäta sig med hans främsta verk och den trötta polisthrillern Bellamy som blev hans sista film var sannerligen ingen vacker svanesång. I Maktens rus visar dock Chabrol åtminstone lite av sin gamla briljans, så det är definitivt en film väl värd att se. Inte minst för Isabelle Hupperts skull. Hon är i vanlig ordning magnifik.

Huvudämnet för mitt blogginlägg för dagen är dock inte någon film utan en bok. Jag fortsätter att försöka beta av ”att läsa”-högarna och fastnade den här gången för Vända blad (Retour à la ligne i original)av debutanten Julie Jézéquel var precis den typ av roman jag behövde i den situation med högar av olästa böcker att skuldmedvetet titta på travade på mitt sovrumsgolv. Vända blad är en synnerligen välvald svensk titel för denna bladvändare. Julie Jézéquel skriver rappt, enkelt och lättläst och berättelsen suger in mig direkt. Och det inte bara för att jag kan identifiera mig med att Léonard, den kvinnliga protagonistens tonåriga son, gärna äter Nutella skedvis direkt ur burken ;). De 218 sidorna bara svischar förbi.

Vända blad handlar om Clara Tallane, en tidigare framgångsrik manusförfattare som hamnat på onåd och gjort sig omöjlig inom tv-branschen. Hon är dessutom ensamstående mamma och lever tillsammans med nyss nämnde Léonard i en lägenhet i Paris. För att få in pengar till brödfödan får hon idén att erbjuda sina tjänster som spökskrivare. Den mystiske och slutne affärsmannen Bertrand Rosier nappar på erbjudandet och kontaktar Clara. Det visar sig dock att uppdraget inte blir det som hon tänkt sig. Herr Rosier vill nämligen inte att hon ska skriva någon regelrätt biografi, utan han vill att hon ska hitta på ett liv åt honom.

Det är alltid lite vanskligt att använda sig av andra referenser för att försöka beskriva en bok, film eller skiva. Upplevelsen sitter ju så mycket i betraktarens öga och en referens kan ju betyda något helt annat för en annan person, så ni får ta detta för vad det är värt, men Vända blad för min tankar till såväl Bridget Jones Dagbok som Paul Auster.

En mycket märklig kombination, jag vet, men jag gillar den. Liksom en Bridget Jones har Clara Tallane en enorm längtan efter att få höra till och att vara omgivningen till lags, vilket inte sällan leder till att hon ställer till det för sig. Men i andra lägen är hon en kvinna som verkligen vet vad hon vill. Dessutom spär en lagomt crazy bästa väninna på Bridget Jones-vibbarna.

Bertrand Rosier däremot är en karaktär som hämtad ur en Paul Auster-roman. Han är gåtfull, mystisk och på ett suggestivt sätt ganska konturlös. Vi hålls länge ovetande om hans bevekelsegrunder till hur han agerar. Det sätt på vilket Julie Jézéquel låter en berättelse i berättelsen bli en viktig del av boken genom att säga en hel del om sin huvudperson är också mycket Austerskt. Om jag säger att Paul Auster är en av mina absoluta favoritförfattare så förstår du säkert att det är beröm när jag i positiva ordalag plockar fram Austerreferenserna.

Blandningen av humor, mystik, spänning och vardagsrealism allt kryddat med en udd mediebranschsatir gör Vända blad till en synnerligen angenäm läsupplevelse. För att återknyta till SVT:s pågående franska filmvecka så ser jag dock inte Isabelle Huppert framför mig i rollen som Clara Tallane. Snarare typ Mathilde Saigner eller Marie-Josée Croze. Eller varför inte Julie Jézéquel själv? Hon är trots allt skådespelare också. Vad tycker ni, ni som läst boken?

Besynnerligt empatisk svårsmält feelbad

Letar du efter något lättsmält och lättsamt underhållande att avrunda tisdagskvällen med? Då är detta absolut inget för dig. Om du däremot känner dig rustad för att se ett kompromisslöst nedstigande i en på så många olika sätt förtryckt kvinnas förvridna sexualitet, då ska du definitivt kolla in Michael Hanekes Pianisten (La Pianiste) från 2001 som är kvällens film under SVT:s pågående franska filmvecka.

Jag hade under många år traditionen att läsa (minst) tre böcker av den person som tilldelades årets Nobelpris i litteratur. Det var en tradition som renderade många fina läsupplevelser, men också min beskärda del av obegripliga. Jag kommer inte exakt ihåg när jag övergav den här vanan, men det var mot slutet av 90-talet. För några år sedan hade jag föresatt mig att väcka liv i projektet igen. Det råkade sammanfalla med att Elfriede Jelinek fick priset, vilket visade sig vara en dödsstöt för projektet redan i sin linda.

Jag tror att jag någonstans i bakhuvudet, med Hanekes filmversion av Pianisten som ett alltjämt tydligt minne (den här filmen glömmer man inte i första taget) anade att det skulle kunna bli så. Hursomhelst beställde jag hem en av hennes böcker, tror att det var Lust, och satte igång att läsa. Det kan naturligtvis ha berott på bristande intelligens från min sida, men jag begrep verkligen ingenting av det jag läste.

Elfriede Jelineks synnerligen egensinniga språkbehandling bara förvirrade. Det mynnade ut i att jag under några kvällar vid läggdags låg och läste högt ur boken för min fru, varpå vi tittade varandra med förvirrade blickar, skakade på våra huvuden och bara skrattade. Vi kom några sidor in i boken, men sedan gav vi upp och mitt projekt att läsa minst tre böcker av årets Nobelprisvinnare rann återigen ut i sanden.

Nu har Michael Henekes formspråk inga som helst likheter med Jelineks språkbehandling. Rent visuellt är Haneke rak, rättfram och okomplicerad. Nästan kliniskt observerande. När det gäller vad hans filmer handlar om och behandlar är det en helt annan fråga. Haneke utmanar ständigt sina åskådare, testar gränser för vad vi som publik klarar av och tvingar oss att fundera inte bara över vad som sker på vita duken utan också inom oss när vi ser det.

Hans filmer innehåller aldrig några färdiga svar och i intervjuer svarar han undvikande på frågor som gäller hur hans filmer ska tolkas. Inte sällan använder han sig dessutom av en egensinnig, synnerligen svart och dubbeltydig humor vilken bidrar till att publiken får ännu svårare att tolka dels sina egna reaktioner, dels det som sker i handlingen. Det finns några typexempel på det i Pianisten.

När det gäller filmens handling så kretsar den kring Erika Kohut, en dryg fyrtioårig kvinna som arbetar som lärarinna vid konservatoriet i Wien. Trots sin ålder bor hon alltjämt hemma hos sin mamma, en minst sagt repressiv och förtryckande matriark. Moderns kontroll över dottern har satt sina spår. Erika är kylig, sträng och totalt renons på känslor och empati.

Till en början ser det ut som att det bara rör kontakten med eleverna men ganska snart förstår vi att det minst lika mycket är riktat mot henne själv. Erikas självhat och självförminskande tar sig bland annat uttryck i en förvriden och undertryckt sexualitet som hon får utlopp för på de mest motbjudande sätt. Situationen ställs på sin spets när en student, som i mångt och mycket är hennes diametrala motsats, fattar tycke för henne och försöker förföra henne. De inleder en relation som redan på förhand tycks förutbestämd att sluta illa.

Pianisten är en oerhört obehaglig film, men i Hanekes regi och Isabelle Hupperts makalösa gestaltning blir Erika Kohut inte någon endimensionell person. Visst, hennes agerande är ofta direkt motbjudande och det rör sig om en störd personlighet, men det är samtidigt omöjligt att som åskådare inte känna viss empati med henne. Mitt i alltihop är Pianisten en mänsklig film. En film som rotar i den mänskliga själens allra mörkaste skrymslen.

Jag har full förståelse för den som efter denna beskrivning väljer att låta bli att se den här filmen. Det är inget fel i att bara vilja använda film som en tillfällig verklighetsflykt och lättsam underhållning för stunden och då är Pianisten absolut inget att satsa på. Om du däremot känner dig upplagd för en omskakande och mer svårsmält upplevelse så kan, och jag skriver medvetet kan, det här vara en film för dig. Testa gärna, för det här är en av det nya millenniets bästa filmer gjord av en av vår tids mest intressanta regissörer. Det är filmkonst som känns och berör. Men kom inte och säg att jag inte varnade dig.