Ett starkt tv-tips inför kvällen och en film du absolut bör C om du är modeintresserad

På tok för få såg den när den i vintras biovisades i Sverige. Nu ges chans till att reperara det när Asghar Farhadis starka Det förflutna (Le Passé) från förra året visas på tv. 21:45 på SVT2 är tiden som gäller.

Ett annat alternativ inför kvällen kan vara den intressanta dokumentären Mademoiselle C, även den från förra året och tidigare i år biovisad i Sverige. Sedan några veckor tillbaka finns den utgiven på svensk dvd. En uppenbar referenspunkt när det gäller Mademoiselle C är den uppmärksammade dokumentären The September Issue från 2009. Jämförelsen mellan de två filmerna är helt enkelt ofrånkomlig. I The September Issue fick vi följa Anna Wintour, den stridbara chefredaktören för den amerikanska editionen av det inflytelserika modemagasinet Vogue. I Mademoiselle C handlar det om Carine Roitfeld, tidigare chefredaktör för den franska upplagan av samma tidning.

Mademoiselle C handlar dock om tiden just efter att Carine Roitfeld lämnat franska Vogue för att dra igång ett nytt och helt eget projekt. Större delen av filmen är helt enkelt en skildring av den kreativa processen att skapa en helt ny modepublikation. Den delen lyckas regissören Fabien Constant bra med, det är intressant att hänga med bakom kulisserna och kändisspottingfaktorn i filmen är i det närmaste skyhög. Ett stort antal betydande modeskapare, modeller, skådespelare och andra celebriteter passerar revy.

Tyvärr lyckas Fabien Constant inte riktigt bra med att teckna ett porträtt av personen Carine Roitfeld. Han försöker men kommer inte längre än till att skrapa lite på ytan, vilket naturligtvis är lite tråkigt. Jag hade gärna sett att den delen av filmen var mer utvecklad. En annan sak som drar ner helhetsintrycket är att Mademoiselle C är en aning konventionell rent formmässigt. Fabien Constant använder sig av en rak och redovisande berättarstruktur. Vilket det naturligtvis per automatik är något fel på, men det känns en aning ospännande.

Samtidigt är det lätt att tro att ett av Fabien Constants huvudmål med filmen är att normalisera och balansera bilden modeindustrin. När den skildras är det ju oftast med kritisk blick och den utmålas gärna som stenhård, oerhört konkurrensinriktad och synnerligen excentrisk. Visst är den värld som framträder i Mademoiselle C också excentrisk, men fokus ligger inte på det utan snarare det något som skulle kunna beskrivas som vardagligt.

Tonen i Mademoiselle C är jämfört med andra filmer som skildrar branschen märkbart vänlig och även om Carine Roitfeld helt tydligt är en person med stark integritet och klara uppfattningar framstår hon som Anne Wintours absoluta motsats när det gäller sätt att vara ledare. Här är det inget management by fear som gäller.

Mademoiselle C är absolut en film för dig som är intresserad av modeindustrin, men andra kan definitivt också ha behållning av den. Jag kan bara gå till mig själv. Den som har sett hur jag klär mig vet att jag  inte är något modelejon direkt och mitt förhållande till modeindustrin kan beskrivas som fascination mer än intresse. I skenet av det kan du kanske bättre bedöma värdet i mitt omdöme om Mademoiselle C som en intressant och underhållande om än inte spektakulär dokumentär som gott och väl förtjänar att lägga 90 minuter av ditt liv på.

Franskfinsk toppfilm ordnar fredagsmyset på TV!

Här kommer ett tips om en varm och godhjärtad film att titta på när hösten obönhörligt närmar sig och ”dagarna mörknar minut för minut” som det heter i sången Höstvisa. Referensen till Höstvisa är inte slumpmässigt vald eftersom det var Tove Jansson som skrev den bitteerljuva texten till låten och detta inlägg ska handla om en film gjord av en annan finska kulturpersonlighet med globalt renommé: Aki Kaurismäki.

I kväll, med start klockan 21:45 visar nämligen SVT2 Aki Kaurismäkis finfina Mannen från Le Havre (Le Havre) från 2011. Jag skrev om den redan i samband med den svenska biopremiären julen 2011. Jag har inte ändrat uppfattning om den sedan dess men tänkte ändå att jag skulle skriva några rader om den nu igen.

Mannen från Le Havre är Aki Kaurismäkis andra delvis franskproducerade film och några av rollfigurerna från den första, Bohemernas liv (La vie de bohème) från 1992, återkommer i denna, däribland huvudpersonen Marcel Marx (återigen spelad av André Wilms). Det är en film som lyser av kärlek till den så kallade poetiska realismen inom den franska 30-talsfilmen. Flera av rollfigurerna har fått namn från viktiga personer inom den franska filmhistorien. Här finns till exempel en Arletty och en Jacques Becker.

Aki Kaurismäki har sedan tidigare gjort sig känd för karaktäristiskt genomstiliserade filmer med starka influenser från 50-talet och Mannen från Le Havre är definitivt inget undantag till det. Denna stil passar ypperligt som visuell ram till den typ av godhjärtade och tämligen snälla, men samtidigt ordentligt samhällskritiska saga som det handlar om.

Mannen från Le Havre utspelar sig, föga överraskande, i den mytomspunna normandiska kuststaden. Där lever författaren och skoputsaren Marcel Marx under ytterst knappa förhållanden med sin fru Arletty. På kort tid sker två saker som verkligen skakar om Marcels tillvaro i grunden. Dels blir Arletty allvarligt sjuk, dels råkar han träffa en ung, papperslös flyktingpojke från Afrika på flykt undan polisen. Marcel tar hand om pojken och får därmed även han polisen och myndigheterna efter sig.

Aki Kaurismäkis personliga stil är naturligtvis en starkt bidragande orsak till den egensinniga och säregna känslan i filmen, men de duktiga skådespelarnas insatser ska definitivt också framhävas. André Wilms är fantastisk, Jean-Pierre Darroussin sitt vanliga ypperliga jag och den ständiga Kaurismäkisamarbetaren Kati Outinen håller även hon samma höga nivå. Gemensamt är att de alla uträttar storverk med synnerligen små gester och återhållet och exakt skådespel.

Precis som alla andra Kaurismäkifilmer har Mannen från Le Havre en distinkt melankolisk grundton, men den värmande och innerliga humanism som löper som en röd tråd genom hela filmen gör att den ändå känns ljus och är lätt att tycka om.

Toppfilm på tv i kväll!

Med start klockan 22:15 i kväll visar SVT2 Céline Sciammas smått mästerliga film Tomboy från 2011. Det är finstämd och lite bitterljuv historia som i stämningsläge inte så lite påminner om svenska Mitt liv som hund. Det är en film som tittar närmare på könsroller, eller kanske snarare vilken typ av förväntningar könsidentiteter skapar hos omgivningen.

Huvudperson i Tomboy är Laure (spelad av en makalöst bra Zoé Héran). Hon är tio år gammal och hon och hennes familj har en sommar just flyttat in i ett bostadsområde utanför Paris. Zoé är, precis som titeln säger, en riktig pojkflicka, egentligen mer bekväm med att göra allt det pojkar gör. För sina nya vänner presenterar hon sig som pojke och eftersom hon tas som pojke får hon möjlighet att bete sig och leka som en. Men de potentiella fallgroparna är naturligtvis många. Hur länge ska hon kunna upprätthålla fasaden och inte minst vad kommer att ske när det avslöjas att hon inte är pojken Michaël utan flickan Laure?

Tomboy närmar sig sina funderingar kring kön som en på många sätt socialt konstruktion med både allvar och lättsamhet. Regissören Céline Sciamma håller en låg profil och observerar och resonerar kring sitt ämne snarare än försöker hamra in ett budskap. Tomboy är i själva verket en ganska tystlåten film.

Céline Sciamma har ett fantastiskt handlag med barnskådespelarna. Det finns inte en falsk ton i hela filmen utan allt känns fullständigt naturligt, till och med nästan lite dokumentärt. Tomboy är en pärla att ryckas med i och charmas av, men också att efteråt fundera över. Inte minst över vad den säger om de egna fördomar över genus och könstillhörighet som vi alla bär med oss och vad de får för konsekvenser i form av hur vi agerar.

Ännu mer fransk film på tv!

Här kommer ett något sent tv-tips inför kvällen. Med start klockan 23:35 (inte den bästa tiden för att se en film på tv i mitten av veckan, jag vet) visar SVT1 den grekiskfranske regiveteranen Costa-Gavras näst senaste film Eden à l’ouest (som i Sverige också visats under sin internationella titel Eden Is West) från 2009. Det är en film som med tanke på sitt ämne är högaktuell. Den handlar nämligen om illegala immigranter som söker lyckan i Europa.

Den duktige italienske skådespelaren Riccardo Scamarcio spelar den unge Elias som kommer från ett icke namngivet land och vill ta sig till Paris. Han och flera andra immigranter försöker att via Grekland ta sig in i Europa, men en bit utanför kusten närmar sig en patrullbåt och immigranterna kastar sig i panik i vattnet. Elias flyter i land på en nudiststrand men lyckas ta sig in på ett närliggande turisthotell. Där misstas han för att vara en i personalen och därifrån börjar han sin mödosamma resa mot Paris, med polisen (som söker efter honom och de andra överlevande från båten) hack i häl. Det blir en tragikomisk odyssé för Elias i jakt på ett nytt liv i det som han föreställer sig vara paradiset.

Elias råkar ut för både det ena och det andra och den ständigt politiske och socialt engagerade Costa-Gavras använder honom som en symbol för vad illegala invandrare kan råka ut för. Det är en ofta gripande berättelse men det är inte någon strikt socialrealistisk film Costa-Gavras denna gång gjort.

Den har ett lätt Fellini-inspirerat magiskt realistiskt anslag. Costa-Gavras betonar också den hoppfullhet över en bättre tillvaro som Elias känner oavsett vilka vedermödor han än råkar ut för. Filmen har också ett komiskt stråk och Elias känns emellanåt som en tragikomisk Chaplin-liknande figur.

Eden à l’ouest är inte någon av Costa-Gavras bästa filmer, den är i själva verket ganska långt från den klass han visade i de tungt prisbelönade  Z – han lever  och Försvunnen, från 1969 respektive 1982, men den är samtidigt mycket bättre än hans senaste film Kapitalet som släpptes på svensk dvd för lite drygt två månader sedan.

Det går inte att ta miste på Costa-Gavras engagemang, han säger själv att filmen är inspirerad av hur han själv kände när han för ungefär 50 år sedan anlände till Frankrike som flykting från Grekland, men det går inte att komma ifrån att han på senare år tappat lite av den sprängkraft som hans berättande tidigare kännetecknades av. Men sevärd är Eden à l’ouest i alla fall.

En fin frankofil tv-dag!

Det är inte alltför ofta det sker men det är lika trevligt varje gång det gör det. I dag sänder SVT inte mindre än två franska filmer. Två bra sådana dessutom. Den ena skulle jag till och med kalla för ett mästerverk. Mästerverket är Claire Denis White Material från 2009. Den har jag skrivit om förr, vad jag skrev kan du läsa här. Starttiden 23:20 ( i SVT1) är kanske inte optimal för en dag mitt i arbetsveckan men det är verkligen en film värd att stanna uppe lite extra länge för. Om du inte skulle orka med det rekommenderar jag naturligtvis att ställa eventuell inspelningsanordning för att kunna se den vid senare tillfälle.

Starttiden för den andra av dagens filmer, eller första om vi pratar visningstidskronologiskt, är kanske inte heller helt perfekt. 14:25 (även den på SVT1) visas Mona Achaches fina och i stort sett lyckade filmatisering av Muriel Burberys internationella bästsäljare Igelkottens elegans (L’Elégance du hérrison), utgiven på svenska av Sekwa förlag. Filmversionen heter kort och gott Igelkotten (L’Hérrison) och fick fransk biopremiär 2009 och svensk året efter.

Boken är naturligtvis bättre, säg den film som är bättre än sin litterära förlaga (okej, jag kan komma på några stycken men de är verkligen de få undantagen som bekräftar regeln). Med tanken på att boken är mycket litterär till sin form med många utvikningar i form av dagboksanteckningar och filosofiska och finkulturella referenser är det inte så märkligt att Mona Achache har tagit sig en hel del friheter i bearbetningen. Den populärkulturellt sett relativt teoretiska texten låter sig helt enkelt inte så lätt översättas till film. Mona Achache har behållit själva ramberättelsen men i övrigt gjort ganska stora förändringar.

Trots det lyckas hon i mina ögon behålla den övergripande känslan och stämningen från boken. Filmen drar i bland, precis som boken, åt det översentimentala hållet men i det stora hela bjuder den på samma typ av lågmäld och lätt filosoferande ton. Trots att Muriel Burberys bakgrund som filosofilärare skiner igenom i texten (och i filmen) blir det mesta dock ganska lättviktigt. Men den milt satiriska driften med den franska borgerligheten är kul och det i grund och botten livsbejakande budskapet värmer. Bra skådespel och fin regi är två andra faktorer som gör Igelkotten till en angenäm filmupplevelse.

Berättelsen i Igelkotten kretsar kring invånarna i ett hyreshus i Paris. Huvudpersonerna är den brådmogna 11-åringen Paloma (som beslutat sig för att ta sitt liv på sin 12-årsdag) och den i hemlighet belästa och belevade portvakten Madame Michel. De vantrivs båda i sina respektive liv men hittar själsfränder i varandra. Deras vänskap tar riktigt fart när en vänlig, äldre japansk gentleman flyttar in i huset och blir någon form av brygga mellan dem. Berättelsen tangerar emellanåt det banala men riktigt fint skådespel, främst av unga Garance Le Guillermic i rollen som Paloma och rutinerade Josiane Balasko som portvakterskan, lyfter filmen. Gabriel Yareds stämningsfulla filmmusik är en annan sak att sätta upp på pluskontot.

Deja view

Den svenskdanska samproduktionen Bron har gjort stor succé i hittills två säsonger. Originalversionen av den första säsongen har sänts i ett stort antal länder och dessutom har koncenptet Bron sålts och resulterat i två nyinspelningar; en amerikansk och en europeisk.

Den europeiska The Tunnel är en historisk franskbrittisk produktion och utspelas som titeln skvallrar om i och kring tunneln under Engelska kanalen.

En fråga som snabbt uppkommer i samband med nyinspelningar av redan framgångrika berättelser är naturligtvis om nyinspelningen tillför något och därmed är värd att lägga tid på att se. Det snabba svaret på den frågan är i fallet The Tunnel att det är en upplevelse som du högst förmodligen både kan ha och mista.

Den är delvis omarbetad jämfört med det svenskdanska originalet men skillnaderna är förhållandevis små, överlag förhåller den sig synnerligen trogen originalet. Så trogen att det i vissa fall handlar om ren kopiering scen för scen. Det är onekligen en ganska ospännande form av underhållning om man redan sett originalet.

Då vill det till att de inblandade i nyinspelningen på något vis övertrumfar dem i originalproduktionen men så sker inte här. Det är alls inget fel på det som presteras i The Tunnel, i själva verket är allt hantverksskickligt genomfört, bland regissörerna som arbetat med avsnitten återfinns skicklige Dominik Moll som gjorde hyllade thrillern Harry, en vän som vill dig väl (Harry, un ami qui vous veut du bien) år 2000, men det är likafullt en blekare kopia av det färgstarka originalet.

Något som självklart är en extra krydda för oss med ett bultande frankofilt hjärta är att The Tunnel delvis är på franska och gnabbandet mellan de franska och engelska poliserna är lika vasst och underhållande som rivaliteten mellan det svenska och danska i Bron.

Clémence Poésy och Karl Roebuck är utmärkta i huvudrollerna, som delar karaktäristika med sina motsvarigheter i Bron, men står sig ändå slätt i jämförelse med Sofia Hellin och Kim Bodnia. Den torra humorn kommer inte rikigt till sin rätt i The Tunnel och kemin mellan huvudrollerna är inte alls lika påtaglig som i Bron. Därmed försvinner också lite av det som i mitt tycke var en hel del av charmen med originalet.

Den huvudsakliga skillnaden mellan Bron och The Tunnel är alltså att språken och miljöerna (det blir flygbilder över hamnområdet i Calais i stället för Malmö) är annorlunda. Själva ramberättelsen är densamma. Länge exakt densamma.

Mot slutet skiljer sig berättelserna åt en aning (exakt hur ska jag naturligtvis inte gå in på här), men skillnaderna är inte av det avgörande slaget. Jag hade hoppats på och önskat mig större skillnader, men konstaterar samtidigt att jag trots de stora likheterna mellan versionerna aldrig hade tråkigt när jag såg The Tunnel.

Och har du av någon anledning inte sett originalet då kan du säkerligen har stort utbyte av The Tunnel även om jag då främst skulle råda dig att i första hand se Bron. The Tunnel har som sagt inget som Bron inte har. Förutom dialog delvis på franska då. Det återstår nu att se om det kommer att bli någon The Tunnel-version av den andra säsongen av Bron också och om i så fall producenterna vågar ta ut svängarna lite mer.

Ett stycke fransk kriminalhistoria på tv i dagarna två

2014 får en bra start när det gäller franska filmer på SVT. Först ut är nämligen Jean-François Richets påkostade och ambitiösa fyratimmarsfilm Public Enemy no 1 om den franske gangstern Jacques Mesrine.

Precis som när den biovisades i Frankrike 2008 kommer den även på SVT att visas i två delar. Den första, som heter L’Instinct du mort i original, visas i kväll och den andra, L’Ennemi public n^o 1, visas i morgon. I bägge fallen är det 21:45 på SVT2 som gäller.

Jacques Mesrine var och är kanske inte så känd här på våra breddgrader men för en fransman var han något av vad Clark Olofsson är för en svensk, en karismatisk brottsling med stark medial genomslagskraft.

Jacques Mesrine fick också lite grand som bankrånaren John Dillinger i 30-talets USA visst folkligt stöd.  Han gick bland annat under namnet Frankrikes Robin Hood och hans spektakulära rymningar och sätt att gäcka polisen gjorde honom till någon sorts popfigur inte helt utan sympatier från folket. Den våldsamma död han mötte i rusningstrafiken vid Porte de Clignancourt i Paris november 1979 har också lett till polemik ända in till våra dagar.

Hans avtryck i den franska populärkulturen har också varit betydande. Det har bland annat gjorts flera filmatiseringar och dramatiseringar om honom och hans gärningar tidigare men ingen med lika brett anslag som Jean-François Richets film.

Den gör förvisso inget anspråk på att ge en helt och hållet sann bild av vad som verkligen skedde, tvärtom så inleds den med en textskylt som understryker att det egentligen inte finns någon enda sann version av något utan att alla har sin bild, men jag får intrycket av att man trots allt har försökt att vara så noga som möjligt med detaljer och återskapande av miljöer.

Det är också en synnerligen snygg och hantverksskickligt berättad film. Vincent Cassel kändes redan på förhand som det perfekta valet att göra rollen som Jacques Mesrine och han gör sannerligen ingen besviken. Han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2009 som belöning för prestationen.

I Vincent Cassels tolkning blir Jacques Mesrine den å ena sidan karismatiska och medryckande och å andra sidan labila och sociopatiska krutdurk till person som han förmodligen också var. Vincent Cassel är också filmens motor. Men med namn som Gérard Depardieu, Cécile de France, Gilles Lellouche, Mathieu Amalric och Ludivine Sagnier i rollistan är det klart att det även i övrigt är en välagerad film.

Det säger sig med tanke på ämnet självt att det är en brutal och våldsam film det handlar om men den utmärker sig  inte i det avseendet. Det har utan tvekan gjorts liknande filmer som är betydligt mer våldsamma.

Jean-François Richet har gjort en spännande, fängslande och intressant film som utan tvekan hade kunnat visats som helaftonsfilm i stället för i två delar. Så effektivt berättad är den att de fyra timmarna om inte flyger förbi så i alla fall flyter på utan att det känns som så långt.

Det är en händelsedriven film som med några få undantag berättas i kronologisk ordning och om det finns något att vara kritisk över så är det i så fall att den ibland är en aning klichétyngd och att den är tunn när det gäller förklaringar till varför Jacques Mesrine agerade som han gjorde och vad det var som så att säga skapade gangstern.

Den är också lite slarvig när det gäller att sätta in skeendet i sin politiska och samhälleliga kontext. Jean-François Richet verkar helt enkelt mest fascinerad av Mesrines gärningar och spektakulära livsöde. Här saknar jag lite av det djup och den analys som exempelvis Olivier Assayas ägnade sig åt i sin jämförbara tv-film Carlos som handlar om den med Jacques Mesrine samtida terroristen som gick under namnet Schakalen.

Med den typen av bakgrund och analys i berättelsen hade Public Enemy no 1 kunnat bli närmast mästerlig. Nu är det ”bara” en riktigt bra gangsterrulle. Men det är ju naturligtvis inte fy skam det heller.

 

Suverän retrokänsla men bitvis banalt manus i kvällens franska film på SVT

Av affischen ovan vore det lätt att tro att filmen Les liens du sang, eller Rivalerna som den fått heta när SVT2 visar den i kväll med start 22.45, är en tämligen typisk actionfilm med retrokänsla. Det där med retrokänslan stämmer förvisso men någon traditionell actionfilm är det definitivt inte. Regissören Jacques Maillots film från 2008 är nämligen mer av ett sorts familjedrama med inslag av actionelement. Den utspelas i det sena 70-talets Lyon och handlingen kretsar kring två bröder på olika sidor av lagen. Den äldre brodern Gabriel (spelad av François Cluzet) är just på väg att släppas efter att suttit i fängelse efter att ha skjutit en annan kriminell till döds, medan den yngre brodern François (spelad av Guillaume Canet) har valt en annan väg i livet och jobbar som polis. Även om François vill brodern allt väl och önskar att han ska få ordning på sitt liv inser han att han samtidigt måste hålla ett öga på honom å arbetets vägnar. För att hjälpa Gabriel låter François honom bo i sin lägenhet i väntan på att han ska finna ett jobb och hitta något eget. Men det är inte särskilt lätt för en förhärdad brottsling att återanpassa sig till samhället utanför fängelsemurarna och spänningarna mellan Gabriel och François blir bara fler och fler. Trots att de är bröder så är de samtidigt varandras motståndare.

Rivalerna är en med tanke på ämnet förhållandevis stillsam och karaktärsdriven film. Jacques Maillots främsta fokus i berättelsen ligger på att skildra förhållandet, rivaliteten och samspelet mellan bröderna och hur de övriga familjemedlemmarna hanterar det hela. Han lägger också väldigt mycket krut på återskapandet av 70-talsmiljöerna och de är onekligen omsorgsfullt och detaljrikt skildrade. Det är kanske också i just stämningarna och den stora autenticiteten i retrokänslan som är den filmens allra största styrka. Själva berättelsen har vi sett förr i liknande utföranden och den tangerar emellanåt det banala. Men med så duktiga skådespelare som François Cluzet och Guillaume Canet i huvudrollerna och Clotilde Hesme och Carole Franck i några av birollerna blir det naturlitvis aldrig ointressant. Men allra mest förtjust är jag som den stora entusiast av 70-talets filmestetik, framförallt den som den så kallade New Hollywood-filmen stod för, i hur väl och kärleksfullt Jacques Maillot försökt efterlikna den i sitt berättande.

Les Liens du sang fick aldrig premiär på vare sig bio eller dvd i Sverige. Det återstår att se om Blood Ties, Guillaume Canets årsfärska amerikanska nyinspelning av den får det. Än så länge har den bara fått begränsad kommersiell premiär, i Frankrike har den till exempel premiär först i nästa vecka, men den visades på de stora filmfestivalerna i Cannes och Toronto. Där blev dock mottagandet långtifrån himlastormande.

Ännu en fransk toppfilm får SVT-premiär i kväll

Så sent som i förra månaden släpptes den på nytt på svensk dvd och i kväll ger SVT oss chansen att se det gripande och djupt humanistiska moderna mästerverket Gudar och människor (Des hommes et des Dieux) från 2010. Det är synnerligen glädjande detta att SVT på senare tid har haft den goda smaken att sända förhållandevis färska franska toppfilmer. För någon vecka sedan visade ju SVT Maïwenns Polis (polisse) från 2011.

Starttiden för Gudar och människor är 22:30 i SVT2. Här kan du läsa vad jag skrev om den i samband med återutgåvan på dvd i förra månaden.

En av huvudrollerna i filmen spelas, som synes på bilden ovan, av Lambert Wilson. Det blir mer om honom här på bloggen i nästa vecka. På fredag är det nämligen svensk biopremiär för den härliga men också melankoliska Cykla med Molière (Alceste à  bicyclette) som hade fransk premiär tidigare i år. Ett längre inlägg om den kommer om några dagar.

Inte så mycket allt som inget i fransk The Full Monty

Det är lätt att komma att tänka på den brittiska succéfilmen Allt eller inget (The Full Monty) eller för all del än mer självklart Saturday Night Fever när man ser franska Disco, från 2008. Kanske ska den ses som en fransk korsning av just de två filmerna. Med tillägget att den är rejält mycket blekare än bägge två. Faktum är att Fabien Ontenientes film är en i allra högsta grad umbärlig sådan.

Några roliga scener, en del härlig kitsch och lite charm har den men mer är det absolut inte. Kända namn som Emmanuelle Béart, Gérard Depardieu och Samuel Le Bihan i rollistan till trots. Fast det är klart, med tanke på hur det har sett ut på senare år så känns det som att det är ett bra tag sedan Béarts eller Depardieus namn varit någon garant för intressant filminnehåll.

Huvudrollen i Disco spelas av den i mina ögon påfrestande och i Frankrike obegripligt populäre Franck Dubosc. Han spelar Didier Graindorge, eller Travolta som han också kallas. Han är en arbetslös 40-åring i Le Havre. Skuldsatt upp över öronen bor han hos sin mamma. Eftersom han inte har några pengar så vägrar hans före detta flickvän att låta deras gemensamma son tillbringa semester hos honom.

Hennes krav är att han ska kunna erbjuda sonen en riktig semester. Det ser rejält mörkt ut för Didier men så uppenbarar sig plötsligt en möjlighet. En lokal nattklubb utlyser en discodanstävling med en häftig summa pengar som förstapris. Didier andas morgonluft och beslutar sig för att försöka återförena Bee Kings, den discodansgrupp som han var obestridlig ledare för på 80-talet.

Han är fast besluten att visa alla en gång för alla att takterna som gav honom smeknamnet Travolta sitter i. Men frågan är bara: gör de verkligen det? Och hur sugna är de gamla kollegorna egentligen på att plocka fram dansskorna igen. Didier är redo att gå all in.

Disco försöker sig på att, liksom Allt eller inget och Saturday Night Fever, ladda berättelsen med ett socialrealistiskt patos men lyckas inte tillnärmelsevis lika bra med det. Manuset är på tok för tunt för det och filmen drar snabbt åt nonsenskomedihållet i stället. Lägg därtill svag personregi och bilden av att det här inte är någon särskilt lyckad film blir allt tydligare.

Disco är en på alla sätt förutsägbar film, men ändå något att kolla in för den som är förtjust i 70-talskitsch och klassiska discodängor från då det begav sig. Om du inte är det så skulle jag nog säga att du lika gärna kan hoppa över den här rullen. Såvida du inte som jag har ett smått osunt förhållande till fransk film och en målsättning att se så alla franska filmer som du någonsin för möjlighet till.