På spaning efter den Luc Besson som flytt

Det är inte utan att man lätt kan börja fundera på vad det var som hände där någon vid slutet av nittiotalet. För helt uppenbarligen var det något som hände. Någonstans där tappade Luc Besson mer eller mindre allt och i dag är han bara en skugga av den han var då.

De egenregisserade filmerna på den här sidan av Det femte elementet lämnar en hel del i övrigt att önska och utöver dem förknippas han i dag kanske främst med förvisso ofta ganska snygga, men innehållsmässigt tomma, dussinthrillers producerade av hans bolag EuropaCorp.

Luc Bessons egna roll i sammanhanget brukar vara som producent och/eller leverantör av en halvfärdig manusidé åt någon annan att utveckla efter bästa förmåga. A l’aveugle från förra året är ett typexempel. Den finns sedan tidigare i år på svensk dvd under den internationella titeln A Blind Man och hör hemma i den där ”okej underhållning för stunden och som kan ses om inget annat står till buds”-kategorin av filmer.

Regissören Xavier Palud, mest känd för den rysliga Ils (Them i Sverige) från 2006, vet hur en actionslipsten ska dras och mejslar fram halvannan timmes godkänt hantverk ur den manusidé som Luc Besson satt i händerna på manusförfattaren Eric Besnard (som för övrigt gjorde Svindlarna som jag skrev om för en dryg månad sedan). Med hjälp av duktiga skådespelare som Jacques Gamblin (som dock inte är helt bekväm i den här rollen) och Lambert Wilson i huvudrollerna får berättelsen dessutom ytterligare lite lyster, eller åtminstone stjärnglans. Men detta till trots går det inte att bortse från att det här är en rätt förutsägbar och klichéfylld historia. Den filmiska motsvarigheten till tomma kalorier.

A Blind Man handlar om Philippe Lassalle, en sjavig, depressiv och auktoritetsfientlig polis (hur många sådana har vi inte sett vid det här laget?). Han får i uppdrag att utreda det brutala mordet på en ung kvinna. Det finns inga vittnen och polisen har inget att gå på. Det enda spåret man har leder till en blind man som dessutom har ett vattentätt alibi. Inte kan det väl vara han om är förövaren? När nya mystiska mord inträffar tvingas Lassalle trots allt tänka i de banorna.

Som jag har antytt tidigare så har Jacques Gamblin lite problem med att få grepp om sin roll. Han är helt enkelt inte riktigt trovärdig som Lassalle och Xavier Palud låter honom dessutom spela över en del. Lambert Wilson däremot övertygar, och är vad jag kan bedöma fullt trovärdig, i rollen som den mystiska blinde mannen och med sin scennärvaro och karisma dominerar han alla scener han är med i.

Fotoarbetet i A Blind Man, går i samma linje som i de flesta andra så kallade eurothrillers producerade av EuropaCorp. Det vill säga stålglänsande, med gråtonad och matt färgskala och mycket skuggor och scener i mörker. Det finns absolut inget som överraskar med den här filmen men som ett substitut till exempelvis den där Wallander- eller Beckfilmen en slö söndagskväll framför tv-apparaten fungerar A Blind Man trots allt utmärkt.

Mer Dujardin åt (svenska) folket!

Den där Oscarstatyetten som han i fjol vann för bästa manliga huvudroll har naturligtvis gjort Jean Dujardin till ett gångbart namn även utanför den frankofona intressesfären. Det återstår naturligtvis att se hur länge detta intresse för honom kommer att hålla i sig.

Kändisskap har väl alltid varit något tämligen flyktigt och med tempot i dagens informationssamhälle med sitt i styrka ständigt tilltagande mediebrus är det förmodligen flyktigare än någonsin. Det går med andra ord undan på toppen och utan uppföljande succéer riskerar du snart vara bortglömd. Än så länge tycks intresset för honom även utanför frankofona kretsar hålla i sig. Inom de frankofona kretsarna är han vid det här laget så etablerad att det inte bör vara någon fara för honom att han ska bli bortglömd i första taget.

Här i Sverige är han nu för andra gången på kort tid aktuell i dvd-hyllorna med en alldeles nyutgiven film. Efter Svindlarna släpps nu också hans senaste film, thrillern Secret Agents, även här. Möbius som den heter i original, hade fransk biopremiär så sent som för ett knappt halvår sedan men får alltså här gå direkt till dvd-hyllorna. Jag kan på sätt och vis förstå varför den aldrig fick biopremiär här.

Det är förvisso en hantverksmässigt elegant och snygg film, som de flesta filmer producerade av Luc Bessons bolag EuropaCorp brukar vara, men manuset lämnar en del i övrigt att önska. Även om det är betydligt mer intelligent och välskrivet än den genomsnittliga filmen från nämnda bolag. Problemet i det här fallet är snarare att det har för höga ambitioner och verkligen slår knut på sig självt för att vara så smart och oförutsägbart som möjligt.

Resultatet blir tyvärr att det är aning svårt att hänga med i svängarna emellanåt och att skeendet därmed blir bitvis obegripligt. Att filmen sedan utspelas i den cyniska storfinansens kretsar och är kryddad med den branschens ofta svårtydda fikonspråk gör det inte lättare att hänga med. Åtminstone för en sådan som jag med måttligt intresse och kunskap för och om den världen.

Manusförfattaren Eric Rochant, som också har regisserat filmen, har satsat så mycket på att framstå insatt i den finansiella världen och att få till de där överraskande twisterna (som originaltiteln Möbius kommer sig av) att han missat en del i uppbygganden av berättelsen och karaktärspsykologin.

Framförallt saknas det en del när det gäller förklaringar till varför rollfigurerna agerar som de gör i vissa skeenden. Men en del av de bristerna vägs upp av genomgående finfint skådespeleri. Jean Dujardin och (Belgiskfödda!) Cécile De France är lysande och fullständigt trovärdiga i filmens två nyckelroller. Kemin mellan dem, som mycket av filmen vilar på, är alldeles utmärkt. Även resten av den internationella ensemblen, med Tim Roth i spetsen, sköter sig med den äran.

Själva storyn är som sagt lite snårig och därmed inte lätt att sammanfatta med bara några meningar. Men man kan i korthet säga att det är en sorts finansiell multinationell spionthriller. Den innehåller svek, dubbelspel och, faktiskt, också passionerad kärlek. Flera länders underrättelsetjänster är involverade och berättelsen tar som sagt flera dramatiska vändningar längs med vägen.

Jag skulle kunna ha kallat Secret Agents för god underhållning för stunden, för det är vad det egentligen är. Men eftersom det är en film som man måste vara på helspänn hela tiden under för att riktigt hänga med i så är det inte riktigt den typ av film som jag skulle kategorisera som underhållning för stunden.

Det är en lite svårhanterad film i det avseendet. Den är inte tillräckligt märkvärdig för att vara riktigt bra, för komplicerad för att bara slötitta på men samtidigt också sevärd. Det låter knepigt, jag vet, men jag kan för tillfället inte uttrycka det bättre.

Dujardin cashar in på sin charm – igen

Jean Dujardin brukar ofta kallas för Frankrikes George Clooney. Jämförelsen har aldrig varit mer relevant och träffande än i filmen Cash från 2008. Du kan nu med lätthet själv kolla in filmen och jämföra för tidigare i veckan släpptes den sent omsider, under titeln Svindlarna, även här i Sverige, då direkt till dvd. På samma sätt som det är lätt att kalla Jean Dujardin för en fransk George Clooney så är det nära till hands att utnämna Svindlarna till en fransk Oceans 11, vilket flera har gjort. De gemensamma beröringspunkterna är också många, bildspråket, den coola musiken och den lätt humoristiska tonen är tre exempel. Det är helt uppenbart att regissören Éric Besnard har studerat Steven Soderberghs moderna klassiker noga. Men jämförelsen haltar trots det en aning. Framförallt eftersom Svindlarna inte är någon renodlad kuppfilm. Det begåvade manuset bjuder på en hel del vändningar och överraskningar så det gäller att vara vaksam och alert som åskådare.

Huvudfigur i Svindlarna är Cash (därav originaltiteln), en charmig men tämligen skrupelfri bedragare. Hans bror och kumpan har nyligen blivit mördad och Cash och hans övriga medarbetare vill naturligtvis hämnas. I sikte har de dessutom en av de största diamantkupperna i mannaminne. In på scenen skrider också bland andra en internationellt jagad bedragare och en ambitiös och karriärsdriven kvinnlig polis. Frågan är bara: vem kan man lita på? Det hela utvecklar sig snart till en berättelse där alla lura alla och där inget är som det ser ut att vara.

Jean Dujardin är sannerligen inte den enda namnkunniga skådespelaren i ensemblen. Jean Reno, Valeria Golino, Ciarán Hinds, Alice Taglioni och Samir Guesmi är bara några exempel på andra som figurerar i olika stora roller i den här filmen, något som också förstärker jämförelsen med Oceans 11. Det bör dock poängteras att Éric Besnard, även om han kanske vill tro det, inte är någon Steven Soderbergh. Elegansen i handlaget och coolheten är absolut inte densamma i Svindlarna som i Oceans 11, i den mån de två filmerna liknar varandra så framstår Svindlarna som en fattigmansversion av Oceans 11. Vilket naturligtvis inte ligger långt ifrån sanningen. Det skiljer utöver talangnivå mellan regissörerna också ett stort antal budgetmiljoner mellan filmerna. Men som jag har varit inne på: egentligen ska man  inte fastna i den typen av jämförelser eftersom Svindlarna på så många sätt är en helt annan typ av film. Och det är inte tu tal om att den har ett stort underhållningsvärde, helt på egna meriter. Tempot är högt, manuset välskrivet och den namnkunniga ensemblen inspirerad. Allt dessutom iscensatt med en stor portion glimt i ögat. Du kommer att kunna se många bättre filmer än den här i år, men halvannan timmes god underhållning för stunden räcker i bland mer än väl och värdet i det ska inte underskattas.