Vampires gjuter nytt blod i vampyrgenren

Om du som jag har ett gott öga till vampyrgenren så kan den franska Netflixserien Vampyrer (Vampires i original) som släpptes för några veckor sedan vara något att kolla in. Eftersom tonåringar står i centrum för handlingen så faller det sig lätt att jämföra den med exempelvis Twilight eller Vampire Diaries och visst finns det fog att göra det. Men samtidigt hör denna serie hemma vid sidan av hårdare och blodigare vampyrskildringar. Om vitsen ursäktas så är det helt enkelt mer bett i Vampyrer i jämförelse.

Den tillför också en ny ingång i vampyrmyten. Huvudpersonen Doina är en till synes helt vanlig parisisk tonåring. Hon går i skolan som alla andra och lever ett relativt normalt liv. Hon har dock länge anat att hon är lite speciell. Men exakt hur speciell hon verkligen är har hon ingen aning om.

Hon är nämligen en hybrid mellan vampyr och människa och tål solljus. Tack vara medicin som hennes mamma ger henne hålls dessutom hennes vampyrmässiga drifter i schack. Men när Doina beslutar sig för att i hemlighet sluta ta medicinen, som ger henne kliande utslag, öppnas en ny värld för henne, såväl lockande sensuell som farlig.

Och vad värre är så väcker det liv i en gammal konflikt mellan Doinas mamma Martha och hennes ärkefiende Csilla, den senare ledare för den underjordiska grupp av vampyrer som lever ett skuggliv i Paris, och den spända situation som denna konflikt skapar i vampyrsamhället gör att Doina snabbt befinner sig i fara.

Vampyrer utspelas i den parisiska stadsdelen Belleville och använder den som fond för att tillföra ett mått av socialrealism som är ovanligt att se i vampyrgenren och det är ett grepp som fungerar bra. Jag gillar också att den är betydligt tuffare än andra vampyrserier med tydlig ungdomsmålgrupp. Det finns med andra ord mycket intressanta saker med serien.

Däremot vacklar den lite på manus och framförallt skådespelarstadiet. Med undantag för alltid utmärkta Xavier Dolan-favoriten Suzanne Clément i rollen som Martha svajar det rejält på många håll i ensemblen. Och manusmässigt känns den sex avsnitt långa serien i mångt och mycket som en sorts lovande introduktion för något som kanske komma skall. Den lägger upp bollen bra för en andra säsong som om man spelar sina kort rätt och korrigerar skönhetsfläckarna kan bli riktigt bra.

Mommy Mia, vilken film!

Såhär kvällen före Oscargalan är det ingen överdrift att påstå att vi befinner oss i ett intensivt skede av den så kallade filmgalesäsongen. Här och nu tänkte jag dock lämna filmgalornas filmgala därhän och i stället sätta blickfånget på det som skedde i Paris i fredags kväll.

Då var det nämligen dags för Frankrikes främsta filmpris César att delas ut. En av de filmer som belönades under kvällen var Xavier Dolans senaste mästerverk Mommy. Att Oscarsjuryn inte nominerat den till priset för bästa icke engelskspråkiga film är enligt min mening obegripligt, men det är en annan diskussion.

Mommy är en oerhört stark historia, en av regissör Xavier Dolan suveränt kontrollerad känslobomb till film. Ramberättelsen är nog så enkel. Det handlar om relationen mellan en ensamstående medelålders mamma och hennes tonårige son.

Det som komplicerar det hela är att den där relationen är synnerligen explosiv. Sonen Steve är en orolig själ som när filmen inleds just har relegerats från den ungdomsanstalt som han bor på efter att ha satt eld på kafeterian.

Mamma Diane är heller egentligen inte i den allra bästa av livssituationer för att ta hand om den krävande sonen. Har har nyligen blivit änka och dessutom blivit av med sitt jobb. Ändå väljer hon att försöka ta hand om sin son.

Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Steve pendlar våldsamt i känslolägen och kan i ena stunden attackera Diane fysiskt för att i nästa bedyra henne sin kärlek. Och Diane själv är heller, av förklarliga skäl, inte i sin känslomässigt mest stabila period i livet. Hjälp för dem båda i den påfrestande och besvärliga situationen ska dock komma från ett oväntat håll.

Tonläget i filmen är genomgående högt och det är på gränsen till enerverande, men tack vare fantastiska skådespelarinsatser och känslig och exakt regi av Xavier Dolan håller sig Mommy hela tiden på rätt sida gränsen.

Med andra skådespelare och en annan regissör hade det lätt kunnat kantra över i överspel. En hel del av förtjänsten till att det hela tiden fungerar så bra är den äkthet i tonträffen som Xavier Dolan mejslat fram i sitt mycket välskrivna manus.

Anne Dorval och Suzanne Clément har redan tidigare gjort fantastiska insatser i regi av Xavier Dolan och bägge är fenomenala även här. Jag kan dock inte låta bli att imponeras extra mycket av nykomlingen Antoine-Olivier Pilon. Hans insats i den krävande rollen som Steve är något utöver det vanliga.

Mommy är en film som känns. Och då menar jag rent fysiskt. Redan tidigt kryper sig en känsla av obehag på och en del scener känns som knytnävsslag i magtrakten, men det hela blir uthärdligt tack vara de stråk av ljus som Xavier Dolan hela tiden släpper in i berättelsen. Det är en balansgång mellan känslolägena och han klarar av den briljant.

Sin vana trogen experimenterar Xavier Dolan med bildformat och berättarteknik och även denna gång visar han en osviklig känsla för att ge varje berättelse han vill berätta den allra bästa formen för att göra det. I Mommy blir det hela extra effektfullt.

Det ska bli oerhört spännande att fortsätta att följa Xavier Dolan. Med Mommy befäster han, blott 25 år gammal, sin position som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Vi talar om en helt unik filmröst som ännu inte tagit ett felsteg. Imponerande!

Det är självklart lite tidigt att redan nu börja prata i termer av årets bästa film, men jag skulle bli mycket förvånad om inte Mommy kommer att kännas som en av de hetaste kandidaterna till titeln även när det så småningom börjar bli dags att sammanfatta filmåret 2015.