Att ta tunnelbanan tillbaka till tonåren

Om det nu ska bli en omstart så varför då inte göra den ordentligt? Sagt och gjort. När jag drog i gång den här bloggen så inledde jag också en sorts undersektion till att skriva om filmer, böcker och musik från den frankofona världen som på ett eller annat sätt var Sverigeaktuella.

En undersektion som gick ut på att se om, lyssna på och läsa om det som om den fick mig in på det frankofila spåret och det som fördjupade intresset och kärleken. En sorts undersökning av mina frankofila rötter helt enkelt.

Den tråden plockade jag upp i går genom att se om Luc Bessons Subway från 1985, ett av mina tidigaste starka frankofona minnen. Jag ska erkänna att jag var mycket osäker på om den skulle hålla. Till och med direkt tveksam, men det visade sig bli en synnerligen angenäm överraskning att återstifta bekantskapen med den.

Visst, väldigt mycket med den känns daterat och fast i sin tidsålder, men den verkligen spritter av en smittande berättarglädje som är desto mer tidlös. Oerhört roligt också att se den långa rad av skådespelare som här gjorde några av sina tidigaste framträdanden och som sedan blivit stora stjärnor.

Isabelle Adjani var redan etablerad, men Christophe Lambert, Jean Reno, Jean-Hugues Anglade och Jean-Pierre Bacri var sannerligen inte de aktade namn som de är nu. Alla ses i mer eller mindre bärande roller. Liksom Luc Bessons hovkompositör Eric Serra som något år senare blev världskändis för soundtracket till Det stora blå (Le Grand Bleu i original).

Handlingen i Subway är synnerligen okomplicerad, men det är heller inte handlingen som är grejen med filmen. Det här var en av de första succéfilmerna i den våg av franska filmer från 80- och 90-talen som kom att samlas under namnet Cinéma du look. Filmer av regissörer som var besatta av yta och stil mer än handling.

Luc Besson vilar inte på hanen. Filmen börjar mitt i en vild biljakt. Kassaskåpssprängaren Fred (Lambert) jagas av hantlangare till sitt senaste offer. Han har kommit över dokument som denne till varje pris vill ha tillbaka. Jakten slutar med att Fred tar sin flykt ner i Paris tunnelbanesystem och de vindlande underjordiska gångarna i anslutning till det.

Där stöter han på en hel del märkliga figurer som lever större delen av sitt liv där. Dessutom har han såväl polisen som gangsterns hantlangare – och den senares uttråkade hustru (Adjani) efter sig.

Handlingen känns som sagt av underordnad betydelse och det som bär filmen – och gör att den fortfarande håller så bra – är förutom berättarglädjen det intressanta persongalleriet, coolheten och den sköna stämning som genomsyrar filmen. Subway har en hel del noir över sig, men jag ser faktiskt också den som en sorts (på sin tid) modern western. De coola, fåordiga och namnlösa typerna trummisen (Reno) och rullskridskoåkaren (Anglade) är släktingar till rollfigurer ur Sergio Leones filmuniversum.

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.

Pas blue, ni blanc – mais rouge

Här är en film som jag inte riktigt blir klok på. Men så har den också blivit en rejäl vattendelare såväl bland kritiker som publik. Eller publik och publik förresten, hemma i Frankrike blev den en smärre flopp publikt sett på bio med bara knappa 35 000 sålda biljetter. Det var betydligt mycket mindre än förväntat.

Det rörde sig trots allt om den kontroversielle och omtalade musikvideoregissören Romain Gavras dubutfilm, dessutom med en av fransk films mest karismatiska stjärnor de senaste 15 åren i form av Vincent Cassel i en ledande roll. Helt överraskande är det dock inte att Notre jour viendra, biovisad i Sverige under titeln Vår dag ska komma och sedan några veckor tillbaka ute på svensk dvd under sin internationella titel Our Day Will Come, inte fick folkmassor att vallfärda till biograferna.

Det är en egensinnig film och definitivt inte något för alla smaker. Den som har sett någon av Romain Gavras två mest kända verk, musikvideorna till Born Free av M.I.A och Stress med Justice bör ha en föraning om vad som väntar. Notre jour viendra är som en symbios av dessa två videor i långfilmsformat.

Det är våldsamt, genomsyras av en hotfull stämning men också samtidigt kargt och avskalat vackert. Romain Gavras har fint artistiskt påbrå. Hans far är den flerfaldigt prisbelönte regissören Costa-Gavras och visst går det att säga att sonen går i faderns fotspår. Men rent uttrycksmässigt finns det inte mycket av faderns konstnärskap i Romains. Gavras har tagit betydligt mer intryck av 80-talets Cinéma du look-regissörer.

I hans bildspråk finns spår av storheter som Besson och Beineix. Men allra mest ekar det av Leos Carax. Inte minst eftersom Romain Gavras precis som Leos Carax mest tycks vara ute efter det bildmässiga och det känslomässiga. Det häftiga bilderna och det stålgrå bildspråket arbetar mer mot att frammana en känsla än att nödvändigtvis berätta en historia.

Notre jour viendra riktar in ett slag mot solarplexus och går rakt på det centrala nervsystemet mer än flörtar med hjärnan och tankeförmågan. Kort sagt, själva handlingen är inte det viktiga och står följaktligen i skymundan.

Och där någonstans finns väl förklaringen till varför jag inte riktigt blir klok på Notre jour viendra. Även om det är tydligt att det bilder och scenerier som är det viktigaste, ibland bryr han sig inte om att ens försöka länka samman scenerna som då tämligen abrupt avlöser varandra, så känns det som att det finns ett budskap dolt någonstans. Som att han vill säga något med sin film. Det är dock oklart vad. Det är i och för sig fullt möjligt att det bara är jag som inte fattar, men jag får inte grepp om vad det är han vill säga.

Det är som sagt en mycket våldsam film. Inte bara på grund av de faktiska våldsskildringarna utan också genom den obehagliga stämning som genomsyrar hela filmen. Det finns inga karaktärer att sympatisera med och miljöerna är hotfulla. Men samtidigt går det inte att sluta titta.

Vincent Cassel och framförallt Olivier Barthelemy, den sistnämnda inte helt olik Denis Levant i Leos Carax De älskande på Pont-Neuf med sin intensitet och nerviga närvaro i skådespelet, är trollbindande och Romain Gavras bildspråk är verkligen häftigt, Notre jour viendra innehåller några visuellt fantastiska scener.

Dessutom visar Romain Gavras prov på en mycket mörk humor. Det är lite Diva här och Subway där, med inslag av Mauvais sang och De älskande på Pont-Neuf. Och Romain Gavras egna musikvideor då.

Notre jour viendra är en sorts road movie, nästan postapokalyptisk i sitt uttryck trots att den av allt att döma utspelas i nutid. Den handlar om en mobbad rödhårig kille i de övre tonåren. Han känner sig helt ensam i tillvaron tills att han plockas upp av en uttråkad psykolog, även han rödhårig. Psykologen tar killen under sina vingar och tutar i honom att utanförskapet sitter i hårfärgen och tillsammans ger de sig ut på en konfrontatorisk resa där de tar sig an resten av världen. Målet är att ta sig till Irland, som killen tror är en frizon för rödhåriga.

Som sagt, Notre jour viendra är inte en film för alla och den är svår att få grepp om, men om du vill se något som verkligen bryter av mot mainstreamflödet då kan det vara en film för dig. Om du ser den, eller har sett den, återkom gärna och dela med dig av dina tankar. Förslag på hur den ska tolkas och vad Romain Gavras kan tänkas vilja säga mottages tacksamt.