Den franska regissören Claire Denis fick högst välförtjänt ta emot ett Lifetime Achievement Award vid årets Stockholms filmfestival. Hon är en sann filmkonstnär i ordets rätta bemärkelse. Hennes filmer är inte alltid helt lyckade men aldrig ointressanta.
Hennes senaste film Les Salauds (Svinen i Sverige) fick lämpligt nog svensk biopremiär bara någon vecka efter att hon hade besökt Stockholm för att ta emot det där priset och det är den, möjligtvis med undantag för Trouble Every Day från 2001, mörkaste filmen hon gjort hittills. Det är en nattsvart thriller som utspelas i ett samtida Paris och berör riktigt tunga ämnen.
Det är en på sedvanligt Claire Denis-vis gåtfull berättelse som lämnar massor åt publikens själv att tolka. En hel del av berättelsen sker i det som inte visas i bild och att dialogen, återigen som vanligt hos Claire Denis, är synnerligen sparsmakad är det inte alltid helt lätt att hänga med.
Men mitt i allt det mörka, det är ytterst få scener i filmen som utspelas i dagsljus, har den också, mycket tack vare mångårige medarbetaren Agnès Godards fina foto, poetiska drag. Den urbana bildpoesin smälter dessutom på ett utmärkt sätt ihop med den brittiska gruppen Tindersticks dystra och minimalistiska filmmusik.
Den stämningsfyllda och olycksbådande inledningen på filmen sätter tonen direkt. Utan förklaringar till vad som hänt får vi klart för oss att en man har tagit sitt liv och att dennes dotter hittas i chocktillstånd, vandrande naken genom staden.
Händelsen får hennes farbror, kaptenen Marco, att hastigt mönstra av det skepp han för befälet över för att bege sig hem till Paris för att försöka ta reda på vad som hänt. Marco vet inget mer än vi åskådare och vi får reda på det i i den takt han får det. Marco inleder också en relation med grannfrun Raphaëlle, vars liv också innehåller sin beskärda del av mörker. Relationen till Raphaëlle är det enda lilla ljusskenet när Marco steg för steg närmar sig sanningen och berättelsens chockartade upplösning.
Långtifrån alla frågetecken rätas ut och det här är i mitt tycke en av de där filmerna där Claire Denis inte riktigt lyckas fullt ut. Jag har sannerligen inget principiellt emot gåtfullhet på film, då hade David Lynch inte kunnat bli en av mina husgudar, men här tar emellanåt gåtfulheten över berättandet och det blir lite gåtfullhet så att säga för gåtfullhetens skull.
Men som tidigare konstaterat: Claire Denis är aldrig ointressant och när Svinen fungerar gör den det rejält. I sina bästa stunder är den både fängslande och fascinerande. Claire Denis personregi är lika vass som alltid och det gör Svinen till en fint agerad film. Vincent Lindon är kraftfull och som klippt och skuren för rollen som Marco och Chiara Mastroianni glimrar återhållsamt i sin roll som Raphaëlle. Naturligtvis återfinns också Claire Denis-favoriten Alex Descas i rollistan.
Svinen är en resa in i de mörkaste skrymslena av det som kallas familjerelationer och utforskar olika sorters släktband. Men det är också en politisk film. För med i spelet finns också klass och växande inkomstklyftor i samhället. Genom den redan mörka och olycksbådande och molande berättelsen drar en iskall vind av spår av den ekonomiska krisens i Europa. Och det är dyster bild av vad den gör med medmänskligheten som hon målar upp.
Jämfört med mästerliga Claire Denis-filmer som White Material och Beau Travail står sig Svinen tämligen slätt men en bra och intressant film är det likafullt. För som sagt: ointressant är hon aldrig och en Claire Denis-film är per definition alltid sevärd.
BleuBlancRouge 