Julens bästa familjefilm är här!

Sugen på en lugn och förhållandevis stillsam animerad familjefilm såhär lagom till jul? Den är den fransk-belgiska filmen Victor och Josefine (Ernest et Célestine i original) som hade svensk biopremiär i fredags filmen för dig.

Jag skriver förhållandevis stillsam eftersom den innehåller några scener som säkert kan verka skrämmande för de allra minsta, men i det stora hela är detta en varm, okomplicerad och vacker film fjärran från allt vad 3D-effekter och det stoj och stim som nutidens så populära dataanimerade (företrädelsevis) amerikanska familjefilmer brukar erbjuda.

Victor och Josephine är varsamt och fint tecknad på ett sätt som andas gamla goda tider. Det är på något vis på samma gång avskalat och detaljrikt.

Victor och Josefine bygger på belgiskan Gabrielle Vincents populära barnböcker om björnen Ernest och musen Célestine (i Sverige då Victor respektive Josefine) och deras oväntade vänskap. Filmen som är regisserad av franske Benjamin Renner och belgarna Stéphane Aubier och Vincent Patar är utsökt tecknad i ungefär samma stil som Gabrielle Vincent illustrerade sina berättelser med, det vill säga ofta i akvarell.

Berättelsen är enkel men hjärtvärmande. Den fattige björnen Victor lever i utkanten av en stad som befolkas av björnar. Under staden lever Josefine och de andra mössen. De uppfostras av vara livrädda för de påstått farliga björnarna (som i sin tur lärs att frukta mössen) och smyger egentligen bara upp ovan jord för att samla på sig björntänder, som är viktiga i det utvecklade tandvårdssystem som är ovärderligt för mössens överlevnad.

Den lilla Josefine vägrar dock gå med på att björnarna skulle vara farliga och elaka och konfronterar helt orädd Victor när de träffas vid en soptunna i staden. Det blir början på en vänskap som inte alls ses på med blida ögon av alla. Tvärtom. Den ses snarare som ett hot.

Budskapet är tydligt och enkelt, att även om vi är olika så kan vi naturligtvis vara vänner och ha roligt ihop. Men att sensmoralen är nära på övertydlig gör absolut ingenting när filmen är ett så utsökt hantverk. Det går inte att motstå att ryckas med i det hela.

Victor och Josefine är i all sin tystlåtenhet och anspråkslöshet en fantastisk liten film, perfekt att samla familjen kring i juletid (och naturligtvis annars också). Den har ett varmt bultande hjärta, en lågmäld humor och är består till stor del av finurligt, men varsamt tecknade tablåer.

Den är långsamt och tålmodigt berättad, ungefär så långt ifrån den animerade anarkin i Stéphane Aubiers och Vincent Patars förra skapelse Panik i byn man kan komma.  Skillnaden i uttryck är så enorm att jag har svårt att förstå att det är samma människor som ligger bakom verken.

Men det är väl å andra sidan ett gott betyg på Aubiers och Patars konstnärskap, att de kan göra två så vitt skilda produkter med lika högklassigt resultat.

Filmen visas dubbad till svenska. Jag har inte hört hur den dubbningen låter men vill absolut rekommendera att du om du får möjlighet att se den även med det franska originalljudspåret med en synnerligen inspirerad Lambert Wilson i rollen som björnen Ernest.

Ernest och Célestine belönades med priset för bästa animerade film vid årets Césargala.

Panik i byn

Du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Det är sannerligen inte ofta jag i mitt värv som filmrecensent har anledning att plocka fram den meningen, men den passar i allra högsta grad in på den animerade belgiska familjefilmen Panik i byn (Panique au village) som nu, nästan två år efter sin premiär i Belgien och Frankrike får sin svenska biopremiär. Lite tråkigt nog dubbad till svenska.

Originaldubbningen är såklart bättre (ingen överraskning direkt, det gäller för varje Disney- eller Pixarfilm också), men eftersom filmen lanseras som en barn- och familjefilm är svenskt tal oundvikligt. Jag är dock lite tveksam till om det verkligen är nödvändigt eftersom det går att sätta frågetecken kring om det här är en lämplig film för en så ung publik där textläsning är ett problem.

Panik i byn bygger förvisso på en hemma i Belgien redan kultförklarad serie kortfilmer från början av 2000-talet, gjorda för barn-tv. I långfilmsformatet, 74 synnerligen infallsspäckade minuter, blir det en lite annorlunda produkt. Panik i byn innehåller några scener som inte direkt är moraliskt uppbyggliga på det där politiskt korrekta sättet. Jag kan riktigt höra Hem & Skola-föreningarnas protester som hade kommit som ett brev på posten om det hade varit 80-tal för mina öron. Det rör sig inte om några hysteriska övertramp, bara små tveksamheter, så låt inte detta avskräcka dig från att ta med hela familjen för lite underhållning.

Det är för övrigt tur att filmen bara är 74 minuter lång. Mer hade publiken knappast orkat. Jag hade definitivt inte gjort det. Varenda en av dessa 74 minuter är så fulla av vansinniga idéer och upptåg att det är svårt att hänga med i svängarna. Tempot är hysteriskt uppskruvat och regissörerna Stéphane Aubier och Vincent Patar har till synes låtit associationsbanorna löpa fritt och helt vägrat att underkasta sig någon som helst mallar, mönster eller ordning.

Det råder total – och härlig – anarki i deras helt egna kreativa universum. Förutom att själva berättelsen är surrealistisk så att det räcker och blir över blandar Aubier och Patar animationsstilar hejvilt. Grunden är klassisk stop motion, med hederliga gamla leksaksfigurer i plast i huvudrollerna (en cowboy, en indian och en häst utgör den ledande trion). Därutöver råder fullständigt fritt spelrum. Det är som om Toy Story skulle ha gjorts i en tjeckoslovakisk animationsstudio på 70-talet, korsat med Wallace & Gromit och Pingu – och med mer än ett stänk Monty Python i mixen.

Handlingen då? Ja, den är så skruvad att det är svårt att beskriva den. Här kommer i alla fall ett försök. Cowboy, Indian och Häst (jo, det heter så) bor ihop i ett hus (deras inbördes relation får man aldrig riktigt klar för sig). Granne med dem bor den lätt koleriske bonden Steven och hans familj. När filmen inleds planerar Cowboy och Indian inför Hästs kommande födelsedag.

Indian får en idé. De ska bygga en grill i tegel till Häst. Till det behövs enligt Indians beräkningar 50 tegelbitar. Ett tekniskt missöde gör dock att hans beställning blir på 50 miljoner tegelbitar. När de dagen efter ska levereras leder det såklart till vissa problem. Det är dessutom inledningen på en serie oväntade och äventyrsfyllda händelser som innehåller det mesta – och lite till.

Jag säger det igen: du har garanterat aldrig sett något liknande förut. Har du bara ett uns barnasinne kvar (och det har vi väl alla) kan jag näst intill garantera att du kommer att skratta gott och underhållas av denna surrealistiska och hysteriska belgiska animerade pralin (som nominerades till en César förra året – för bästa utländska film!).