RSS Flöde

Etikettarkiv: Spelets regler

Visuellt storslaget men gubbsjukt och grunt om den store konstnären och hans musa

Postat den

RENOIR9.jpg

Andra har redan dragit parallellerna och det är bara att instämma. Gilles Bourdos film Renoir (som gick upp på svenska biografer i går) är i vissa stunder bara som ett avsnitt av den kontroversiella och hårt kritiserade danska tv-serien Blachman förklätt som en finkulturell film.

Det är klart att det inte är helt och hållet omotiverat att visa en naken kvinnokropp i en film som handlar om en konstnär som ofta hade just nakna kvinnor som motiv, men när som här de manliga huvudkaraktärerna ingående och kvasifilosofiskt får kommentera och recensera den, dessutom vid upprepade tillfällen, börjar åtminstone jag att skruva mig av obehag i biofåtöljen.

Saken blir naturligtvis inte bättre av att objektet ifråga ska föreställa 15 och en av själva huvudkaraktären dryga 70. Tyvärr så är detta inte det enda problem som den här filmen lider av utan kanske bara ett symptom av det. Det ska vara en film om den store konstnären och hans musa, men musan blir aldrig annat en just det objekt hon är i scenerna som jag just har beskrivit.

Regissören Gilles Bourdos visar inget egentligt intresse för henne, förutom i eftertexten där han upplyser om att hon dog okänd och bortglömd och antyder att han tycker att det inte borde ha varit så. Synd då att han i de 110 minuter film som föregår eftertexterna inte har gjort särskilt mycket för att lyfta fram henne och hennes roll för de två konstnärliga genierna som är de som står i centrum för Gilles Bourdos uppmärksamhet.

Renoir utspelas 1915 i ett underskönt Cagnes-sur-Mer. Den berömde impressionistmålaren Pierre-August Renoir befinner sig på ålderns höst och i en besvärlig situation. Hans hustru har nyss avlidit och själv är han svårt plågad av artros, så svårt att han nästan inte kan måla längre. Men han kämpar trots det på. Och en dag dyker den 15-åriga flickan Andrée Heuschling upp på hans gård och erbjuder sina tjänster som modell.

Renoir tackar ja till erbjudandet och den unga flickans närvaro tycks ge honom en nytändning. När sedan sonen Jean, som senare skulle bli berömd filmregissör (jag har skrivit om tre av hans filmer, Den stora illusionen, Spelets regler och La Marseillaise , tidigare här på bloggen), återvänder till fäderneshuset efter att ha stridit i det pågående första världskriget men blivit svårt sårad i sitt ena ben inleds en sorts triangeldrama. Han fattar nämligen tycke för den unga Andrée, eller Charlotte som hon sedermera skulle komma att kalla sig.

Det är främst på manus- och reginivå som Renoir brister. I övrigt har den en del förtjänster. Skådespelarna gör vad de kan utifrån de förutsättningar de har haft att jobba och Michel Bouqet och Christa Theret i rollerna som Renoir den äldre respektive Andrée Heuschling är särskilt bra. Men den egentliga huvudrollen i filmen har ljuset och den vidunderligt vackra naturen och landskapet.

Filmen är så fantastiskt vackert fotograferad att man har överseende med en del av bristerna, men inte alla. Jag kan inte sticka under stol med att den överhängande känslan jag har med mig ut ur salongen är den av besvikelse. Det hade kunnat bli en riktigt bra film av den här historien, men i Gilles Bourdos klumpiga regihänder blir det inte mer än förvisso vackert, men gubbsjukt och grunt. Renoir ger ingen fördjupning när det gäller någon av de skildrade personerna.

Avslutningsvis en kul detalj när det gäller arbetet med Renoir. Gilles Bourdos tog hjälp av en dömd konstförfalskare när det gällde att återskapa Renoirs målande i filmen.

Om du vill se en riktigt bra film om förhållandet mellan en konstnär och hans musa så råder jag dig att kolla in Jacques Rivettes på alla vis mästerliga och märkvärdiga fyratimmarsfilm Den sköna satmaran (La belle noiseuse) från 1991.

Den bästa film som någonsin gjorts? Här är en kandidat till titeln

När jag träffar nya människor och de får klart för sig att jag arbetar som filmkritiker dröjer det sällan särskilt länge innan den obligatoriska frågan kommer: vilken är den bästa film du sett? Det är en omöjlig fråga att svara på. Eller i det närmaste omöjlig i alla fall. Upplevelsen av en film är ju så oerhört beroende av vilket humör man är på. Jag brukar svara Fanny och Alexander på den där frågan, men det betyder inte att det är den film jag har sett flest gånger eller att det är en film jag skulle kunna tänka mig att se om närsomhelst.

Dessutom är jag inte helt säker på att Fanny och Alexander är den bästa filmen jag har sett. Det är definitivt en av de bästa jag har sett, en av låt oss säga 10-20 filmer som spontant dyker upp i tanken när jag får den där frågan och som i själva verket känns jämnbördigt förtjänta av topplatsen på min lista. En av de där andra filmerna är Jean Renoirs Spelets regler (La règle du jeu) från 1939 och den här veckan släpps den på svensk dvd.

Spelets regler är en av de där filmerna som inte mottogs särskilt vänligt av sin samtid men som med tiden vunnit i status och numer med rätta räknas till de verkliga klassikerna. Faktum är att säga att den inte mottogs särskilt väl är att att grov underdrift. En besökare försökte till och med bränna ner den biograf han såg filmen i. Filmen bannlystes i skenet av det hotande kriget av den franska regeringen för att vara demoraliserande och den blev fortsatt bannlyst av den tyska ockupationsmakten som dessutom försökte bränna upp alla kopior av den.

När sedan allierade bombplan av misstag lyckades förstöra originalnegativen såg filmens saga ut att vara all, men 1956 hade några av Jean Renoirs mest hängivna följare lyckats pussla ihop nästan hela filmen (enligt Renoir själv saknas bara en kort scen) via delar som hittats på olika håll i Frankrike. När filmen hade sin nypremiär togs den emot som det mästerverk den är.

Det är ganska lätt att förstå att filmen uppfattades som provokativ och upprörande av sin samtid. Spelets regler är en tämligen skoningslös satirisk uppgörelse med hur det franska samhället fungerade (och fungerar?). I synnerhet är det borgarklassen som står i skottgluggen, men även arbetarklassen får sig en och annan släng av sleven. Men det handlar inte bara om den franska aristokratin och klassklyftorna.

Spelets regler, som började spelas in i februari 1939, beskriver i ett vidare perspektiv också de strömningar i det övriga Europas styrande klasser gentemot vad som samtidigt skedde i Tyskland. Även om det i filmen aldrig nämns något om farhågorna om ett kommande krig innehåller Spelets regler tillräckligt mycket symbolik för att det ska gå att argumentera för att humanisten Renoir nog förstod vartåt det barkade. Sedan är det klart att det såhär med facit på hand i efterhand är lätt att se parallellerna.

För den som ännu inte har sett Spelets regler låter det säkert på mitt resonemang såhär långt som att det är en mörk, tung och dyster film. Det är det inte. Visst är det djupaste allvar där i dess klangbotten men det är en synnerligen underhållande film fylld med mörk humor. I många avseenden är det en alltjämt förbluffande modern film. Inte minst om man tittar närmare på det vis Jean Renoir blandar berättarstil, tonläge och tempo i sin film.

Spelets regler byter skepnad flera gånger om, dock utan att för en sekund tappa riktning, fokus eller relevans. Och kanske var detta banbrytande sätt att berätta sin historia ytterligare en anledning till att den initiala reaktionen på filmen var så negativ. Den var kanske för modern för att samtiden riktigt skulle kunna förstå den. En annan sak med Spelets regler som verkligen bröt mot det dåtida mönstret är att det verkligen är en ensemblefilm.

I en tid då det var brukligt att ha en tydlig huvudperson spred Renoir ut berättandet mer eller mindre jämnt över ett antal karaktärer som turas om att stå i fokus. Lite på samma sätt som en filmskapare som Robert Altman sedan skulle göra till sitt signum. Hans Gosford Park står för övrigt i stor tacksamhetsskuld till Spelets regler.

Spelets regler är en sorts Herrskap och tjänstefolk. Den utspelar sig huvudsakligen på ett gods utanför Paris där en samling olika människor samlas. Det som där utspelar sig under en helg innehåller det mesta. Kärlek, intriger, stora känslor och emotionellt distanserade karaktärer fast i ett socialt spel med väl fastställda regler. Komedi, fars, satir och tragedi: Spelets regler har allt detta och lite till.

Humanisten Jean Renoir hade verkligen blick för hur vi människor fungerar. Denna blick var extra skarp i Spelets regler. Det här är ett stycke filmhistoria, ett måste för den som påstår sig vara det minsta intresserad av kvalitetsfilm.