RSS Flöde

Etikettarkiv: Sophie Marceau

Nu har amerikanerna gjort det igen…

Postat den

Att på en frankfilblogg göra ett utfall över hur dåliga amerikanska nyinspelningar av franska filmsuccéer i de allra flesta fallen blir är naturligtvis verkligen att slå in öppna dörrar. Men jag kan inte låta bli. I veckan hade nämligen ett klockrent exempel på hur illa det kan gå premiär på de svenska biograferna.

För trots att de amerikanska producenterna anlitade originalregissören Lisa Azuelos att själv göra den amerikanska versionen av sin film LOL (Laughing Out Loud) från 2008 havererar projektet totalt. Nu var sannerligen inte heller originalfilmen något mästerverk men jag vill ändå slå ett slag för den. Inte minst i skenet av den undermåliga nu aktuella amerikanska versionen. Och helt oäven är inte den franska versionen. Tråkigt nog så har den franska versionen fått vare sig bio- eller dvdpremiär i Sverige. Att den undermåliga amerikanska får det säger en hel del om det svenska bioklimatet.

Om man bortser från den uppenbara skillnaden i skådeplats, Paris har blivit till Chicago, så är det i grund och botten inte jättemycket som skiljer de två versionerna av filmen åt. Lisa Azuelos har till viss del kopierat sin film, scen för scen och skillnaderna i händelseförloppet är mycket små. Ordningen på en del händelser har kastats om men mer än så är det inte. Ändå känns slutresultaten så olika.

Medan den franska versionen känns helt okej så är den amerikanska rent utsagt bedrövlig. Hur kan det bli så? Den enskilt största anledningen till det ligger i mina ögon i rollbesättningen. Filmens absoluta nav är förhållandet mellan den ensamstående mamman och hennes 16-åriga dotter. I det franska originalet görs de rollerna av Sophie Marceau och Christa Theret, bägge två gör mycket fina prestationer och kemin mellan dem är påtaglig.

I den amerikanska versionen görs samma roller av Demi Moore och Miley Cyrus och det fungerar inte. Inte alls. Demi Moore som på något märkligt vis lyckas se yngre och yngre ut för varje år som går känns lika konstlad ut i sitt skådespel som hennes utseende är och Miley Cyrus…ja, hon har ett sätt att agera som är lika enerverande som hennes pappas (den berömde countryartisten Billy Ray Cyrus) största hit Achy Breaky Heart var.

En annan skillnad mellan de två versionerna är en liten, men avgörande, skillnad i ton. Eftersom regissören är densamma så utgår jag från att det är de amerikanska producenterna som har tvingat fram den. Den franska versionen är lite råare och mer opolerad, vilket ger den mer naturlighet. Den tillrättalagda amerikanska versionen förstärker berättelsens stora förutsägbarhet och det faktum att vi faktiskt har sett denna typ av berättelser många, många gånger förr.

I centrum för berättelsen, jag utgår från den franska versionen, står den 16-åriga Lola, ofta kallad putslustigt kallad Lol (SMS-lingo för Laughing Out Loud). Hon bor tillsammans med sin ensamstående mamma Anne och sina två syskon. Filmen utspelas under ett läsår på det fina gymnasium i Paris där Lola går och hennes vardag kretsar kring de vanliga sakerna i en 16-årig flickas liv, det vill säga funderingar kring kärlek och sex, kompisar och strul med en vuxengeneration som inte riktigt förstår att hon inte längre är något barn.

Lolas mamma Anne komplicerar situationen genom att samtidigt som hon behandlar Lola som ett barn själv inte alltid agerar helt ansvarsfullt och moget. Bland annat så har hon i smyg ett förhållande med barnens far som hon under uppslitande former tidigare skilt sig från.

En av de saker som lyfter LOL (Laughing Out Loud) över mängden, trots att det på många sätt även i den franska versionen är en förutsägbar historia, är att den trots att det är en ungdomsfilm också sätter fokus på föräldrarna och ger även deras syn på och sida av det som sker. Det är kanske inget helt originellt grepp, men känns ändå fräscht.

Lisa Azuelos försöker göra samma sak även i den amerikanska versionen, men där blir resultatet alls inte lika lyckat. Av samma anledningar som jag redan tidigare har varit inne på.

Den franska versionen av filmen fick en del kritik för den fördomsfulla och inte särskilt positiva bild av det England och det engelska folket som den ger i samband med den del av berättelsen som utspelas under en skolresa till England. Jag kan hålla med om att den ingrediensen kändes klart onödig, men eftersom Lisa Azuelos gör samma sak mot den Frankrike och det franska folket i motsvarande scener i den amerikanska versionen så kan det kanske sägas jämna ut sig. Även om påhoppet känns lika onödigt för filmen den här gången.

En sista fundering dock: varför kalla en fransk ungdomsfilm för LOL (Laughing Out Loud) när de franska ungdomarna har en helt egen och betydligt oftare använd franskspråkig SMS-förkortning för samma sak? Fast det är klart mdr hade inte varit lika klatschigt som titel och betydligt svårare att anspela på ett egennamn med.

Det kan ju inte bli vinst varje gång…

Postat den

Okej, hittills har jag (nästan uteslutande) ägnat mig åt att tipsa om bra saker. Bra skivor man bör lyssna på, bra böcker man bör läsa och bra filmer man bör se. Det känns onekligen mest positivt och konstruktivt så. I dag vänder jag dock på perspektivet och tipsar om en film man bör undvika. Den typen av tips kan ju också fylla sin funktion, som en hjälp till att undvika de populärkulturella fallgroparna som definitivt finns där längs vägen.

Normalt sett brukar jag vara förlåtande när det gäller fransk populärkultur, men i det här fallet ser jag inga förmildrande omständigheter. Jag pratar om Yann Samuells film L’âge de raison från ifjol som tidigare denna månad släpptes på svensk dvd under titeln Brev från min barndom. På beskrivningen lät det som en potentiellt småputtrig film och eftersom jag gillade Samuells aviga och mycket personliga, mörka romantiska komedi Jeux d’enfants (Love Me If You Dare på svensk dvd) från 2003 hade jag vissa förväntningar på den.

Förväntningar som inte ens i närheten av infriades. Brev från min barndom påminner förvisso en hel del om Jeux d’enfants i berättarstil, Yann Samuell har en personlig visuell stil som påminner om både Jean-Pierre Jeunets och Jaco Van Dormaels (tänk Amélie korsad med Toto le heros). Den här gången går det dock helt överstyr med de visuella infallen.

Det är som att Samuell insett att storyn inte håller och förtvivlat försöker kompensera det med ett bildmässigt bländverk. Det lyckas inte. Resultatet blir en forcerad och ofokuserad film som brister på alla plan. Hur en skådespelare som Sophie Marceau kunde nappa på att vara med i den här soppan är en gåta. Men med är hon i alla fall.

Hon spelar en speedad och till synes känslokall karriärkvinna. Hon är en stentuff förhandlare och tar så att säga ”inga fångar” när det gäller affärer. Bakom den hårda fasaden döljer sig dock något annat och detta något börjar pocka på uppmärksamhet när hon på sin 40-årsdag får ett speciellt brev. Brevet kommer från henne själv. Hon skrev det till sitt vuxna jag när hon var bara sju år gammal. Innehållet i brevet sätter igång en process i vilken hon långsamt börjar fundera på sin livssituation och vad hon verkligen vill få ut av livet. Som sagt, det låter som en potentiellt småputtrig historia men låt dig inte luras av det. Berättelsen håller inte ihop, karaktärerna känns inte trovärdiga och personregin är svag. Använd de där 90 minuterna till något bättre i stället.