Sniper skjuter bredvid målet

Det här var en besvikelse. Inte för att jag hade förväntat mig något mästerverk direkt av Sniper (Le Guetteur i original), men förhoppningar om något bättre än det här hade jag allt. Förutsättningarna till något bra fanns onekligen där.

Den italienske regissören Michele Placido, i Sverige kanske mest känd för sin huvudroll som kommissarie Corrado Cattani i den smått briljanta tv-serien Bläckfisken, är en hantverksskicklig herre och har på hemmaplan i Italien gjort några snygga och intressanta kriminalfilmer.

Ta och kolla in hans Romanzo Criminale (nu tänker jag främst på långfilmen och inte den förvisso också utmärkta tv-serien som gjordes baserad på filmen) bara för att nämna ett exempel. När jag sedan fick klar för mig att han i denna hans första franska produktion gjort klart med så duktiga skådespelare som Daniel Auteuil, Mathieu Kassovitz och Olivier Gourmet till några av de ledande rollerna så minskade inte direkt mina förväntningar.

Det börjar också nog så bra. Michele Placido ser tack vare sin hantverksskicklighet till att snabbt piska upp en tät stämning och med hjälp av ett inte så lite Michael Mann-inspirerat formspråk, krönt av ett fantastiskt fotoarbete som framställer parismiljöerna i en stålgrå prakt och elegans, lyckas han ge den inledande bankrånsekvensen en nerv som påminner om Manns 90-talsmästerverk Heat.

Men efter en stund går det snett. Berättelsen förgrenar sig till synes tämligen okontrollerat och snart finns det liksom ingen riktning i det. Sniper vill vara många filmer på samma gång och går totalt vilse i de ambitionerna.

Det som börjar som en elegant och snygg kriminalfilm, eller Polar som de kallas i Frankrike, som fransk film alltid har varit bra på skenar sedan iväg mot såväl konspirationsthriller och seriemördarfilm. Då hjälper det inte med ett begåvat bildspråk och bra skådespelare (även om den tid då man kunde sätta likhetstecken mellan Daniel Auteuil och kvalitet i ärlighetens namn för länge sedan har flytt).

Sniper handlar om den kompromisslöse kommissarien Mattei som är ett rånargäng som länge gäckat polisen på spåren. Just när han tror att han har gillrat den perfekta fällan för att gripa rånarligan på bar gärning går det hela ordentligt överstyr.

Ligan visar sig ha hjälp av en krypskytt som oskadliggör och dödar flera av Matteis mannar. Rånarna lyckas fly och Mattei tar upp jakten på krypskytten som han tror är nyckeln till att få fast hela gänget. Men det visar sig vara en historia med många förgreningar och det hela utvecklar sig till en tuff tid för båda Mattei och rånarna.

Som de flesta som känner mig vet så har jag ofta en förlåtande attityd till och brukar försvara fransk populärkultur. Den milda sidan av mig säger att Sniper, som sedan en månad tillbaka finns på svensk dvd, i alla fall är skapligt underhållande för stunden. Men jag ska nog inte lyssna så mycket på den sidan just i det här fallet. Det finns så många andra bättre alternativ till den här filmen att lägga sin dyrbara tid på så mitt råd till dig blir trots allt att hoppa över Sniper.

Ils sont de retour

Bäva månde det franska etablissemanget. I få länder, om ens något, är avståndet mellan makthavare och utövarna av vad som ofta av etablissemanget ofta betraktas (avfärdas?) som ungdomskultur som i just Frankrike. Det gäller i synnerhet om de flesta av utövarna återfinns inom etniska minoriteter och i betongförorten. Följaktligen har ofta rapmusiken väckt etablissemangets ilska. Inte blir situationen bättre av att Frankrike har en synnerligen livfull och ofta politisk rapscen.

Kollissionen mellan rappare och makthavare har emellanåt blivit kraftig. Och det är inte sällan representanter för den yppersta makteliten som har reagerat och uttryckt sig i synnerligen starka ordalag. En viss Nicolas Sarkozy har ofta varit den som lett attacken. Några gånger har till och med rappare och deras provokativa texter blivit rättssak.

Den här veckan släpper två av de senaste tio årens mest provokativa, omtalade och omdiskuterade rapakter nya album: gruppen Sniper och artisten Orelsan. Bäva månde, som sagt, etablissemanget.

När Sniper för några år sedan ställdes inför rätta (och sedermera friades) för texten till sin samhällskritiska låt La France kallade den dåvarande inrikesministern Sarkozy dem för ”slynglar som drar skam över Frankrike”. Något år tidigare hade Sniper blivit föremål för intensiva diskussioner, då för låten Jeteur de pierres som är ett inlägg i Israel-Palestinakonflikten. Låten anklagades för att vara antisemitisk.

Nu har det varit tyst kring Sniper i några år och när gruppen nu återförenas är det som en duo. Kvar är Tunisiano och Aketo. Blacko har valt att permanent lämna gruppen för att helt ägna sig åt sin solokarriär. Även om Tunisiano och Aketo har försökt att fylla tomrummet efter Blacko med en imponerande uppställning av prominenta gästartister är det tydligt att den tidigare medlemmen saknas.

Blacko tillförde med sin dragning åt ragga och dancehall dimensioner i Snipers musik som gjorde gruppens album (i synnerhet den klassiska debuten De rire aux larmes från 2001) till omistliga delar av den franska hip hop-historien. Den nya skivan A toute épreuve är förvisso bra men likafullt ett mer ordinärt och traditionellt rapalbum.

Vissa saker är dock intakta. Tunisiano har med sin karaktäristiska röst ett av rapfrankrikes bästa och mest intressanta flow och gruppens texter har alltjämt massor att säga om tillståndet i världen. Texterna är vassa och vibrerar alltjämt av ilska. Med tanke på det fortsatt synnerligen samhällskritiska perspektivet kommer texterna säkerligen att även den här gången uppröra etablissemanget, även om Snipers sätt att i sina texter hela tiden ställa sig på de svagas sida borde vara tämligen okontroversiellt.

Höjdpunkter på A toute épreuve är Arabia (som tar upp den arabiska våren), singeln Fadela, J’te parle (ett samarbete med Soprano, en annan av Frankrikes mest intressanta rapröster) och Blood Diamondz (som gör upp med västvärldens postkoloniala utnyttjande av Afrika). Sniper bjuder som vanligt på en blandning av medryckande melodier som fastnar och engagerade texter som får lyssnaren att tänka till. A toute épreuve är kanske ingen framtida klassiker men ett mycket bra hip hop-album. Det räcker långt.

När det gäller Orelsans nya platta Le chant des sirènes ber jag att få återkomma, den har jag inte lyssnat in mig på tillräckligt än.