Canet gör nyinspelning av sig själv utan sig själv

Tyvärr måste jag än en gång be om ursäkt för en tids inaktivitet här på bloggen. Material att skriva om har definitivt inte saknats, men inspirationen och orken har liksom saknats. Följden har blivit att jag nu återigen har skaffat mig en hel del att skriva ikapp mig om (vilket på ett sätt naturligtvis är något positivt, det betyder att det glädjande nog händer en hel del när det gäller fransk- eller franskspråkig kultur som hittar hit till våra breddgrader just nu).

Filmen Blood Ties som släpptes på svensk dvd för ungefär en månad sedan är en av de där filmerna jag är skyldig er läsare några rader om. Det är en sådan där film som det går att fundera kring om den verkligen hör hemma på en frankofilblogg eller inte. Trots att det är en amerikansk film på engelska tycker jag att det finns några avgörande faktorer som gör att den faktiskt gör det. Det är en nyinspelning av en fransk film, den är regisserad av en fransk regissör och har en fransk stjärna i en av de ledande rollerna.

Blood Ties är en nyinspelning av Rivalerna (Les liens du sang) från 1998. Guillaume Canet, som spelade en av huvudrollerna i det av Jacques Maillot regisserade originalet, gör nu tvärtom. Det vill säga regisserar men skådespelar inte själv. I Blood Ties är handlingen flyttad från Lyon till New York, tiden är dock alltjämt 70-tal. Ramberättelsen är också i det stora hela densamma. Handlingen kretsar kring de två bröderna Chris och Frank. Chris blir i filmens inledning just frisläppt från ett längre fängelsestraff. Han är fast besluten att få rätsida på sitt liv och leva att hederligt liv på rätt sida lagen. Det visar sig dock inte vara så lätt.

Förhållandet till brodern Frank, som är polis, är av förklarliga skäl an aning ansträngt. Frank önskar inget annat än att Chris ska lyckas få ordning på sitt liv men litar inte riktigt på att det kan bli så och inseratt han i kraft av sitt yrke kommer att behöva hålla ett vakande öga på honom. Men yrkesroller är en sak och släktband något helt annat. Vilket komplicerar livet rejält inte minst för Frank.

Precis som Rivalerna är Blood Ties nästan mer att se som ett socialrealistiskt och karaktärsdrivet drama mer än den typ av actionfilm den delar mycket karaktäristik med. De två filmerna påminner överhuvudtaget väldigt mycket om varandra, Guillaume Canet förhåller sig väldigt trogen den vision som Jacques Maillot presenterar i det franska originalet. Ändå vill jag påstå att Blood Ties är en lite bättre film.

Den är mer påkostad och ser därför bättre ut. Miljöerna, detaljerna och scenografin känns mer genuin i Blood Ties. Dessutom är jag sedan tidigare mycket svag för den känsliga och lätt melankoliska ton som Guillaume Canet mejslar fram i sina filmer, till exempel den mästerliga Berätta inte för någon (Ne le dis à personne) och  succéfilmen  Små vita lögner (Les petits mouchoirs). Samma typ av ton genomsyrar även Blood Ties.

Guillaume Canet är en utmärkt personinstruktör och med skådespelare som bland andra Billy Crudup, Clive Owen, James Caan, Marion Cotillard, Mila Kunis och Matthias Schoenaerts i rollistan får han dessutom massor med skådespelartalang att arbeta med. Möjligtvis med undantag för en tidvis lite svajig Clive Owen är Blood Ties mycket riktigt också en välagerad film.

I och med att Guillaume Canet (som med hjälp av den amerikanske regissören James Gray själv gjort manusbearbetningen) inte har gjort några större ändringar jämfört med originalfilmen lider den tyvärr också till viss del av samma brister. Det är manusmässigt en aning banalt och lättviktigt emellanåt och om man ska göra ännu en film på samma lite lätt utslitna tema krävs det allt att man ska komma med något nytt och fräscht grepp för att det riktigt ska lyfta. Det gör aldrig Blood Ties och därför blir den inte mer än en sevärd, hantverksskicklig och underhållande film. Men beroende på vad man väntar sig av en film kan det naturligtvis vara gott nog så och räcka en bra bit.

Någonting på tv i kväll och något i radio förra veckan

Min uttalade ambition är att på denna blogg skriva om och uppmärksamma alla franska, eller på annat sätt frankofont intressanta och relaterade, filmer som hittar hit till Sverige. Jag ligger lite efter på den fronten eftersom det glädjande nog har dykt upp flera filmer som svarar mot den beskrivningen den senaste tiden, men jag hoppas kunna börja jobba i kapp mig inom kort. Vad jag redan nu kan bjuda på är ett tv-tips inför kvällen.

Med start klockan 21:45 visar SVT2 den franska publiksuccén Små vita lögner, eller Les petits mouchoirs som den heter i original, från 2010. Så här skrev jag om filmen i samband med den svenska biopremiären i januari 2012.

Utöver detta tips tänkte jag dela med mig av ett ljudklipp från förra veckan. Förra torsdagen fick nämligen 42-årige farbror BleuBlancRouge vara med och leka med ungdomarna i ungdomskanalen P3 för en stund. Ungefär 85 minuter in i klippet http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/356957?programid=4283 kan du höra mig prata om franska tv-serier.

Fram med näsdukarna

För andra veckan i rad finner möts vi av franskspråkig fägring bland veckans premiärer på de svenska biograferna. Efter bröderna Dardennes socialrealistiska fullträff Pojken med cykeln förra veckan är det den här helgen dags för en helt annan typ av film. Guillaume Canets Små vita lögner (Les petits mouchoirs) är en brett anslagen, pratig och ambitiös film som huvudsakligen utspelas i chica miljöer i ett soldränkt Cap Ferret. Det rör sig om ett ensembledrama som påminner inte så lite om Lawrence Kasdans semiklassiker Människor emellan från 80-talet.

Handlingen i Små vita lögner kretsar kring ett kompisgäng som varje sommar brukar resa till ett hus i Cap Ferret. Filmen inleds just innan det är dags för ännu en tripp dit. Då inträffar något hemskt. En i gänget råkar ut för en trafikolycka efter en sen kväll på krogen och hamnar svårt skadad på sjukhus. Resten av gänget tvekar, men bestämmer sig för att ändå åka i iväg. Alla ser resan som ett sätt att för en stund komma ifrån de olika saker som påverkar dem i respektive liv. Det visar sig dock att det inte blir någon lyckad flykt. Allt som ligger där och gror under ytan tycks i kölvattnet av kompisens brutala olycka ta sig upp till ytan och spänningen inom gruppen stiger.

Det har tagit sin lilla tid för Små vita lögner att hitta till de svenska biograferna, vilket är lite märkligt med tanke på att den blev en formidabel succé på hemmaplan. Faktum är att det var den mest sedda inhemska filmen i Frankrike 2010, endast slagen av Harry Potter och dödsrelikerna när det gällde att locka de franska biobesökarna det året. Den stjärnspäckade rollistan med den då relativt nyligen Oscarbelönade Marion Cotillard i spetsen borde inte ha dragit ner intresset från de svenska biodistributörerna. Likafullt så dröjde det alltså tills nu innan det var dags. Men den som väntat på något gott…som det brukar heta.

För något gott är Små vita lögner. Dock inte utan skönhetsfläckar. De enormt högt uppskruvade förväntningar jag hade på filmen efter Guillaume Canets förra film, den briljanta thrillern Berätta inte för någon (Ne le dis à personne), infrias inte riktigt. För det första är Små vita lögner för lång. Speltiden på dryga två och en halv timme hade med fördel kunnat kortas ned med en halvtimme. Dessutom spretar den en aning i tonläge och är lätt övertydlig. I bland känns det dessutom som att man som åskådare blir lite distanserad till karaktärerna och det som berättas.

Med det sagt så finns det en hel del bra med filmen att föra fram. I dess bästa stunder visar Guillaume Canet upp en del av den berättarmässiga briljans som kännetecknade Berätta inte för någon. Det bitterljuvt melankoliska drag som genomsyrade den filmen finns med även denna gång, bara inte med samma absoluta gehör. Även om det finns genuint gripande scener även i Små vita lögner.

Den välmeriterade ensemblen sköter sig överlag mycket bra, bäst är Marion Cotillard, men François Cluzet (som var så fantastiskt bra i Berätta inte för någon) får den här gången inte riktigt fason på sin roll. Han övertygar inte. Jag hade absolut kunnat tänka mig att ha rollbesatt filmen lite annorlunda. Gärna med samma skådisar, men med en annan fördelning av rollerna.

Med några få undantag fungerar dialogerna mycket bra och de ämnen som dyker upp i de många samtalen mellan rollfigurerna är tillräckligt allmängiltiga för att alla i publiken i alla fall ska känna igen sig i något och kunna identifiera sig med någon. Små vita lögner är inget storverk, men en mer än sevärd film som inte minst tack vare de sommarvarma och härliga kustnära Cap Ferret-miljöerna värmer i biovintern. Vilket naturligtvis inte är fy skam.