Clara, färdiga, gå

Efter att tidigare i veckan ha närmat mig barrikaderna under maj 68-rörelsen via filmen The Dreamers kommer här något mer lättsmält såhär lagom till helgen. En modern fransk kultklassiker i tv-format. Jag tillhör förvisso de som anser att prefixet kult används lite väl vidlyftigt och att jag kanske är ute på lite djupt vatten när jag använder det för att beskriva en tv-serie som sänts i två säsonger så sent som 2005 och 2008, men i fallet Clara Sheller tycker jag nog ändå att det finns fog för att drämma till med etiketten kult.

Kanske främst för att den har ett närmast kultliknande följe. Det pågår till exempel en namninsamlingskampanj på nätet bland de allra mest devota fansen för att få produktionsbolaget att spela in en tredje säsong. Än så länge har kampanjen inte lyckats, men man vet aldrig…

Den första säsongen av Clara Sheller visades faktiskt även på SVT. På en riktigt dålig sändningstid förvisso, därav inga vidare tittarsiffror. Men några var det trots allt som följde den då (jag räcker till exempel upp min hand här). De där dåliga tittarsiffrorna gjorde dock att den andra säsongen aldrig köptes in av SVT.

Tittarsiffrorna i Frankrike var i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen heller, vilket kan ha varit en anledning till att det dröjde tre år innan den andra säsongen spelades in. Ett mycket annorlunda grepp i sammanhanget var att man lagom till den andra säsongen hade en helt ny ensemble! Något som i mitt fall i alla fall skapade lite förvirring och gjorde det lite svårt att riktigt komma in i den andra säsongen.

Det kan såklart också bero på att jag rent generellt tyckte att rollbesättningen var vassare i den första. För att tala klartext: det var nerköp över hela linjen. Exakt vad det beror på att hela ensemblen byttes ut vet jag inte. Kanske var det ett aktivt val av producenterna, kanske tackade originalskådespelarna nej till att vara med igen. Kommentera gärna inlägget om du sitter inne med svaret…

Jag ska väl inte påstå att Clara Sheller kvalar in på min lista över favoritserier genom tiderna men som underhållningsprodukt fyller den utan tvivel sin funktion. Den första säsongen är avgjort den starkare av de två, men även den andra har sina ljusa stunder. Titelpersonen är en ung kvinna kring de 30. Hon arbetar som krönikor på en veckotidning (Carrie Bradshaw, någon?) och har en osviklig fallenhet för att ställa till det för sig. Liksom sin bäste vän, den homosexuelle J-P som hon delar lägenhet med och som arbetar på samma tidning som henne, på ständig jakt efter den rätte. Situationen blir riktigt komplicerad när de två vännerna intresserar sig för samma kille, den bisexuelle nyinflyttade grannen Gilles.

Tv-serien Clara Sheller är kanske inget under av kreativt tänkande, den lånar friskt från amerikanska serier som Sex & The City och Ally McBeal, men levererar det hela med en omisskännlig fransk touch och charm. Den första säsongen är glättigare och lättsammare, men också rappare och mer välskriven. Den andra säsongens mörkare anslag och mer melankoliska stämning borde kanske ha tilltalat en kritiker som undertecknad mer, liksom att man försöker sig på att fördjupa karaktärerna en aning, men det är som att man inte riktigt når fram. Kanske till stor del beroende på att den andra säsongen som jag har varit inne på är sämre agerad än den första.

Något som dock är bättre i den andra säsongen och som förtjänar all credit är musikläggningen. Det är inget fel på musiken i den första säsongen heller (valet av Mirwaïs ”Naive Song” som signaturmelodi är genialt), men i den andra säsongen är valet av låtar fullständigt klanderfritt. Soundtracket allena rättfärdigar att lägga de knappa sex timmarna som den andra säsongen omfattar på att se den.

En kul sak med Clara Sheller är att fler duktiga och mer eller mindre kända skådespelare dyker upp i rollistan. En lite extra intressant detalj är att de före detta makarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm, nu bioaktuella i Sverige i den gemensamma och verklighetsbaserade långfilmen Slåss för livet (La Guerre est declarée), båda finns med i Clara Sheller. Valérie Donzelli spelar Claras bästa tjejkompis Jeanne i den första säsongen och Jérémie Elkaïm spelar Claras bror Mathieu i den andra.

Clara Sheller är kanske inget måste att ha sett men definitivt god underhållning för stunden. Framförallt den första säsongen höjer sig över tv-utbudets mittfåra, om det inte hade varit för musiken hade jag kunnat säga att den andra går att hoppa över. Men musiken och det faktum att det inte går att se sig mätt på fina Parismiljöer gör att min rekommendation trots allt blir att se den också. Det är kanske inte helt lätt att få tag på serien, men båda säsongerna finns utgivna på dvd i Frankrike.

Slåss för livet

The Artist blev som bekant den stora vinnaren vid årets Oscarsgala och fransk films i särklass mest framgångsrika film i de sammanhangen. I kölvattnet av de enorma framgångar som The Artist fick är det lätt att glömma bort att det inte gick så bra för den film som var Frankrikes officiella Oscarsbidrag.

La guerre est déclarée som den heter blev inte ens nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film. Vilket det förvisso är tveksamt om den hade förtjänat, om du frågar mig. Nu kan du med lätthet själv avgöra vilken din inställning i frågan är. I fredags hade den svensk biopremiär under titeln Slåss för livet. Jag skrev om den redan i samband med att den visades vid årets filmfestival i Göteborg men lovade då att återkomma med ett utvecklat resonemang kring den. Ett löfte som jag nu infriar.

Slåss för livet är något så märkligt som en uppsluppen och livsbejakande film om ett så becksvart och allvarligt ämne som barncancer. Det är en på många sätt mycket modig film. Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm har skrivit manuset utifrån sina egna personliga erfarenheter när deras eget barn blev allvarligt sjukt och spelar huvudrollerna. Dessutom har Valérie regisserat. Så det är inte tu tal om att det är en personlig film med stora känslor investerade i sig. Vilket gör det lite märkligt att den färdiga filmen känns en aning distanserad.

Det börjar som en ordinär pojke möter flicka-historia med tragisk ansats. Talande nog har huvudkaraktärerna till och med fått namnen Roméo och Juliette. Allt går väldigt snabbt. De träffas, tycke uppstår och de flyttar ihop. Snart kommer också barnet som ett brev på posten och hela situationen har ett rosa skimmer över sig. Tills det att de får det chockartade beskedet att anledningen till att deras lilla barn skriker mest hela tiden, har svårt med balansen och kräks i tid och otid är en svårbehandlad och aggressiv hjärntumör.

Naturligtvis vänder det upp och ner på hela deras tillvaro. De försöker att tackla det hela med en känsla av optimism och kampvilja och väljer att försöka hålla livsglädjen på så hög nivå som möjligt, men den utsatta situation de lever i börja så smått att tära på förhållandet. Den där känslan av distansering kommer sig av den form som Valérie Donzelli har valt att ge sin film. Slåss för livet är en film som är rejält vag i konturerna och blandar ganska frisk mellan stilar och genrer.

I sina bästa stunder är det en modern nouvelle vague-film med ekon av såväl klassikermakare som François Truffaut och Jacques Demy som nutida Christophe Honoré. Men där Honoré lyckas fullt ut i exempelvis I skuggan av Paris (Dans Paris) från 2006 så klarar Valérie Donzelli inte riktigt av att hålla samman sin film. Där Honoré rör sig ledigt och lätt mellan genrerna känns Donzellis övergångar mellan genrerna ibland en aning konstruerade och sökta. Och när formen och stilistiken får ta över blir karaktärsdjupet lidande.

Dessutom är tempot i lite för högt uppskruvat vilket gör att en del av händelseförloppet känns hastigt och underutvecklat. Men i sina bästa stunder är det en rejält gripande film, så helhetsintrycket blir att Slåss för livet är väl värd att se. Men det är förmodligen inte en film som jag personligen kommer att återvända till och se om.