Vardas Lyckan är en lycka att se

I sommar sätter SVT i en lovvärd satsning fokus på film av kvinnliga regissörer. Ett femtiotal utvalda långfilmer och en omfattande dokumentärserie av filmvetaren Mark Cousins kommer att visas och i det första omgången som redan finns tillgänglig på SVT Play hittar man inte mindre än fyra franska filmer: Ett hus i Marocko av Laïla Marrakchi, Eden av Mia Hansen-Løve, Jag är Agnès Varda! (Varda par Agnès) från 2018 och Min lycka (Le Bonheur) från 1965 av Agnès Varda.

I det här inlägget tänkte jag lyfta fram den sistnämnda för det är en film som du för allt i världen inte bör missa. Min lycka är i mitt tycke en av legendaren Vardas bästa filmer och det vill inte säga lite. Lekfull och mjuk till formspråket, Varda var trots allt en del av den då mycket livfulla franska nya vågen, men djupt fängslande till innehållet.

Den är storartat filmad av fotograferna Claude Beausoleil och Jean Rabier och innovativt klippt av Janine Verneau, men den visionära iscensättningen är helt och hållet Varda. Här syns den knivskarpa blicken för detaljer och det påhittiga sättet att använda färgskalan som vi också kännetecknar från hennes dokumentärer. Det synnerligen musikaliska berättandet i filmen förstärks av Vardas utmärkta sätt att använda Mozarts Adagio och fuga in C-moll – KV 546 och Klarinettkvintett i  A – KV 581 som soundtrack.

Själva handlingen är enkel. Vi får följa snickaren François som lever i ett lyckligt äktenskap med fru och två barn. Trots det inleder han ett förhållande med postkassörskan Emelie. François tänker att han kan älska både sin fru och Emelie och att den dubbla lyckan ska gagna alla.

Med lättsam hand och psykologiskt djup tar sig Varda an sin för sin tid synnerligen subversiva berättelse. Filmen hyllades, den vann till exempel Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin, men orsakade upprörda känslor på grund av sitt ämne. Många av de frågor den ställer känns relevanta även för vår samtid.

Min lycka är ett mästerverk som den som intresserar sig för fransk filmhistoria bör se. För mig var det i alla fall en ren lycka att se om den igen efter många år.

François Ozon berör på djupet med I guds namn

François Ozon är en av den där typen av regissörer som envist vägrar att fastna i någon mall eller form. Fullständigt orädd kastar han sig mellan genrer och ryggar inte för det kontroversiella. Hans filmografi håller lite ojämn nivå men en Ozon-film är aldrig ointressant och påfallande ofta blir resultatet riktigt bra. Hans senaste film I guds namn (Grace à Dieu i original) är i mitt tycke en av hans starkaste och i fredags gick den upp på svenska biografer.

Den här gången ger han sig i kast med att skildra en stor skandal som rullades upp inom den franska katolska kyrkan i Lyon för ett antal år sedan och som ännu inte nått sin rättsliga slutpunkt. Vi får följa tre män som ett stort antal år efter att händelserna inträffat kämpar för att få upprättelse efter att ha blivit sexuellt utnyttjade av en präst. Det blir en kamp mot den mäktiga katolska kyrkan, men också med de smärtsamma minnen och känslor som de i processen släpper fram inifrån sig själva.

I guds namn är en med Ozon-mått mätt stram film. Det handlar om noga researchad verklighetsbaserad fiktion och Ozon väljer att skildra det hela torrt, nästan redovisande. Men trots den återhållna visuella formen är det en djupt gripande och kraftfull film, mycket tack vare synnerligen duktiga skådespelare som med mycket små uttrycksmedel får det att vibrera under ytan.

En viktig beståndsdel i att resultat blir så bra är också att Ozon valt att göra en så nyanserad skildring. Han kommer inte med några pekpinnar och det är inte kyrkan i sig han siktar in sig på utan de övergrepp som skett inom ramen för den.

I guds namn griper tag inte bara för att själva ämnet i sig är så upprörande utan också för att det under det är en film om den enskilda människans utsatthet, om skuld och förlåtelse och hur man kan ta sig vidare efter ofattbara upplevelser och trauman. Den fick sin premiär i samband med årets filmfestival i Berlin i februari och plockade där hem ett av de finare priserna, Silverbjörnen.