Emily in Paris – Copy and the City

I dag tar jag ut svängarna en aning för vad gör en amerikansk serie på en frankofilblogg? Frågan är högst relevant, men jag tycker det finns en del saker som talar för att just den här serien gör det.

Främst för att den i det närmaste till 100 procent utspelas i Paris (och att staden är så närvarande i handlingen att den närmast har en huvudroll) och att franska skådespelare medverkar och inte minst för att det också pratas en del franska i den.

Serien det handlar om är Sex and the City-skaparen Darren Stars senaste kreation Emily in Paris som släpptes på Netflix i förra veckan. Mycket känns också igen från just Sex and the City. Mode, flärdfulla och exklusiva miljöer och starka kvinnliga karaktärer är tre viktiga beståndsdelar. Och så en myllrande storstad som oerhört viktig kuliss.

Sedan finns det en del som skiljer också. Som att Emily in Paris har en tydligt mer ungdomlig målgrupp och att är betydligt mer kysk.

Den nya serien är dessutom mer av en bagatell i jämförelse med den stilbildande och banbrytande Sex and the City som ju också slog ner lite som en bomb i tv-utbudet med sitt sexuellt explicita innehåll och grundtanke med fyra kvinnliga huvudkaraktärer som tröttnat på dejtinglivet alla oskrivna regler och bestämmer sig för att attackera det mer på männens vis. Det här är mer av Copy and the City, för att använda reklambyråspråk.

Emily in Paris följer Emily Cooper, en Chicagokvinna i 20-årsåldern som är på väg upp i hierarkin på den marknadsföringsfirma där hon jobbar. Slumpen gör att hon med kort varsel blir erbjuden sitt drömjobb som företagets kontor i Paris – trots att hon i stort sett inte kan ett ord franska eller fått möjlighet att förbereda sig.

Hennes ankomst till staden och sitt nya jobb blir – som väntat – inte utan utmaningar. Livet i den nya staden innebär en kulturkrock för henne och hennes närvaro på kontoret ses inte med särskilt blida ögon av de franska kollegorna. Och krocken mellan hennes typiskt amerikanska sätt och deras lika typiskt franska sätt blir brutal. Men omöjligt är å andra sidan ett ord som inte tycks finns i Emilys vokabulär och hon skaffar sig snart också vänner som uppskattar henne.

En annan avgörande skillnad mellan Emily in Paris och Sex and the City återfinns på manusnivå. I den sistnämnda hade Darren Star och hans team Candace Bushnells fyndiga och välskrivna bok att utgå från medan Emily in Paris inte har någon förlaga, vilket märks. Här är manuset mycket mer platt, klichéridet och saknar vasshet och finnes.

Den här serien är mer att se som en bagatell och lättviktig underhållning för stunden. Och så var det det där med Paris. Staden spelare som sagt en mycket viktig roll och genom fint kameraarbete och snyggt fångade parismiljöer är det som att kliva in i ett patisserie med visuella parisbakelser att se den här serien. Sådant får åtminstone mig att smälta och min toleransnivå att höjas ett antal snäpp.

Clara, färdiga, gå

Efter att tidigare i veckan ha närmat mig barrikaderna under maj 68-rörelsen via filmen The Dreamers kommer här något mer lättsmält såhär lagom till helgen. En modern fransk kultklassiker i tv-format. Jag tillhör förvisso de som anser att prefixet kult används lite väl vidlyftigt och att jag kanske är ute på lite djupt vatten när jag använder det för att beskriva en tv-serie som sänts i två säsonger så sent som 2005 och 2008, men i fallet Clara Sheller tycker jag nog ändå att det finns fog för att drämma till med etiketten kult.

Kanske främst för att den har ett närmast kultliknande följe. Det pågår till exempel en namninsamlingskampanj på nätet bland de allra mest devota fansen för att få produktionsbolaget att spela in en tredje säsong. Än så länge har kampanjen inte lyckats, men man vet aldrig…

Den första säsongen av Clara Sheller visades faktiskt även på SVT. På en riktigt dålig sändningstid förvisso, därav inga vidare tittarsiffror. Men några var det trots allt som följde den då (jag räcker till exempel upp min hand här). De där dåliga tittarsiffrorna gjorde dock att den andra säsongen aldrig köptes in av SVT.

Tittarsiffrorna i Frankrike var i ärlighetens namn inte särskilt mycket att hänga i julgranen heller, vilket kan ha varit en anledning till att det dröjde tre år innan den andra säsongen spelades in. Ett mycket annorlunda grepp i sammanhanget var att man lagom till den andra säsongen hade en helt ny ensemble! Något som i mitt fall i alla fall skapade lite förvirring och gjorde det lite svårt att riktigt komma in i den andra säsongen.

Det kan såklart också bero på att jag rent generellt tyckte att rollbesättningen var vassare i den första. För att tala klartext: det var nerköp över hela linjen. Exakt vad det beror på att hela ensemblen byttes ut vet jag inte. Kanske var det ett aktivt val av producenterna, kanske tackade originalskådespelarna nej till att vara med igen. Kommentera gärna inlägget om du sitter inne med svaret…

Jag ska väl inte påstå att Clara Sheller kvalar in på min lista över favoritserier genom tiderna men som underhållningsprodukt fyller den utan tvivel sin funktion. Den första säsongen är avgjort den starkare av de två, men även den andra har sina ljusa stunder. Titelpersonen är en ung kvinna kring de 30. Hon arbetar som krönikor på en veckotidning (Carrie Bradshaw, någon?) och har en osviklig fallenhet för att ställa till det för sig. Liksom sin bäste vän, den homosexuelle J-P som hon delar lägenhet med och som arbetar på samma tidning som henne, på ständig jakt efter den rätte. Situationen blir riktigt komplicerad när de två vännerna intresserar sig för samma kille, den bisexuelle nyinflyttade grannen Gilles.

Tv-serien Clara Sheller är kanske inget under av kreativt tänkande, den lånar friskt från amerikanska serier som Sex & The City och Ally McBeal, men levererar det hela med en omisskännlig fransk touch och charm. Den första säsongen är glättigare och lättsammare, men också rappare och mer välskriven. Den andra säsongens mörkare anslag och mer melankoliska stämning borde kanske ha tilltalat en kritiker som undertecknad mer, liksom att man försöker sig på att fördjupa karaktärerna en aning, men det är som att man inte riktigt når fram. Kanske till stor del beroende på att den andra säsongen som jag har varit inne på är sämre agerad än den första.

Något som dock är bättre i den andra säsongen och som förtjänar all credit är musikläggningen. Det är inget fel på musiken i den första säsongen heller (valet av Mirwaïs ”Naive Song” som signaturmelodi är genialt), men i den andra säsongen är valet av låtar fullständigt klanderfritt. Soundtracket allena rättfärdigar att lägga de knappa sex timmarna som den andra säsongen omfattar på att se den.

En kul sak med Clara Sheller är att fler duktiga och mer eller mindre kända skådespelare dyker upp i rollistan. En lite extra intressant detalj är att de före detta makarna Valérie Donzelli och Jérémie Elkaïm, nu bioaktuella i Sverige i den gemensamma och verklighetsbaserade långfilmen Slåss för livet (La Guerre est declarée), båda finns med i Clara Sheller. Valérie Donzelli spelar Claras bästa tjejkompis Jeanne i den första säsongen och Jérémie Elkaïm spelar Claras bror Mathieu i den andra.

Clara Sheller är kanske inget måste att ha sett men definitivt god underhållning för stunden. Framförallt den första säsongen höjer sig över tv-utbudets mittfåra, om det inte hade varit för musiken hade jag kunnat säga att den andra går att hoppa över. Men musiken och det faktum att det inte går att se sig mätt på fina Parismiljöer gör att min rekommendation trots allt blir att se den också. Det är kanske inte helt lätt att få tag på serien, men båda säsongerna finns utgivna på dvd i Frankrike.