En sydfransk affär, en titel som mer stjälper än hjälper

Jag förstår att det naturligtvis är ett led i att kunna sälja in filmen till en publik som ligger bakom det, men jag kan inte låta bli att förvånas en aning över hur originaltiteln Partir har kunnat bli till En sydfransk affär här i Sverige. I mina öron är dessutom En sydfransk affär en titel som antyder att detta skulle vara en romantisk komedi och om du förväntar dig en sådan av denna film så kommer du absolut att bli besviken. Det är i själva verket ett passionsdrama med socialrealistiska drag och genuspolitiska undertoner. Bakom den missvisande och en aning fåniga och lättköpt säljande svenska titeln döljer sig en alls inte oäven film. Med start klockan 23:00 i kväll (ännu en inte direkt optimal starttid) kan du se den på SVT1.

En sydfransk affär, som är regisserad av Catherine Corsi, hade fransk biopremiär 2009 och i Sverige året efter. Den handlar om Suzanne som efter att ha varit hemmafru i 17 år ska börja arbeta som sjukgymnast igen. Hennes make Samuel, som är populär och välbärgad läkare, har gått med på att hon ska få inreda en mottagning i det gemensamma hemmet. Till hjälp att iordningställa praktiken anlitar Samuel den spanske svartjobbaren Ivan.

Tanken på att få börja jobba igen gör att Suzanne lever upp – och börjar fundera över det liv hon har levt de senaste 17 åren. Hon ifrågasätter det förvisso välordnade och stabila, men passionslösa liv hon levt med den strikta Samuel och hon tyr sig mer och mer till den livfulla Ivan. Efter ett tag  inleder de ett förhållande. När Suzanne berättar för Samuel att hon vill skilja sig blir han fullständigt rasande. För att få henne att stanna kvar hos honom beslutar sig Samuel för att sätta alla käppar i hjulen han kan för Suzanne och Ivan.

En sydfransk affär handlar både om passionens varma och livsbejakande och dess mörka och destruktiva sida. Trots att det är synnerligen starka känslor i spel så är det en tämligen långsam och nedtonad berättelse. Till och med, med tanke på ämnet, överraskande sval. Handlingen bryter inte direkt någon ny mark och den drar tidvis åt det melodramatiska hållet, men Catherine Corsi balanserar upp det hela med bra tonträff och fin personregi. Riktigt bra skådespel av Kristin Scott Thomas och Sergi López i rollerna som Suzanne och Ivan hjälper naturligtvis också till. Agnès Godards varma och vackra foto förtjänar också ett stort plus i kanten.

Få en fläkt av VM utan inblandning av fotboll

Fotbolls-VM för herrar rullar vidare där borta i Brasilien. Om du i motsats till mig inte är särskilt intresserad av fotboll kan jag i kulturens tecken erbjuda ett alternativ som trots allt har gemensamma beröringspunkter med det som sker på fotbollsplanen i kväll. När de sista åttondelsfinalerna genomför är nämligen både Belgien (mot USA) och Argentina (mot Schweiz) i elden. Den sedan några veckor i Sverige dvd-aktuella filmen Tango libre har både belgiska och argentinska inslag. Att den dessutom är riktigt bra gör naturligtvis inte saken mindre relevant.

Tango libre var flerfaldigt nominerad vid årets Magritte-gala, Belgiens svar på Guldbaggen, och det är lätt att förstå varför för det är en riktigt bra film. Det är ett lite avigt och egensinnigt romantiskt drama som utspelas på ett fängelse. JC är en lite försynt och försiktig fängelsevakt, svältfödd på mänsklig närhet och beröring. Det får han på den tangokurs som han går på efter arbetstid. Där får han bra kontakt med Alice och JC blir intresserad av henne. Därför blir han rejält konfunderad och överraskad när hon senare dyker upp på fängelset för att under besökstid. Han blir inte mindre konfunderad över att hon dessutom verkar ha nära förbindelse med två av fångarna.

Regelverket är extremt tydligt när det gäller denna typ av situation och JC tar ett steg tillbaka. Men nyfikenheten på och känslorna för Alice tar snart överhanden och han närmar sig, trots att det är strängt förbjudet, henne. När en av de fångar som Alice är involverad med får reda på att hon går på samma danskurs som en av fångvaktarna blir han rasande svartsjuk och beslutar sig för att själv lära sig tango. Vilket hade varit svårt att administrera inom fängelsemurarna. Om det inte vore så att det finns ett antal argentinska medfångar. För det är få saker som argentinare är så passionerade inför (det skulle väl kanske vara fotboll då) som tango.

Om det hade stannat vid något så oskyldigt som tango hade det kanske inte varit några problem men det är stora känslor i svajning och ett olycksbådande händelseförlopp är i gång.

Tango libre är en i långa stunder båda smart och sensuell film. Mycket av stämningen ligger i det fina fotot och den suveränt rytmiska klippningen. Framförallt dansscenerna är något alldeles extra. Regissören Frédéric Fontayne är en utmärkt personinstruktör, det har han visat i tidigare filmer som exempelvis den i Sverige biovisade En erotisk affär (Une liaision pornographique) från 1999. Med hjälp av en duktig ensemble med François Damiens (som spelade svenske Markus i Nathalie), Sérgi Lopez och Anne Paulicevich i spetsen gör han Tango libre till en synnerligen välagerad film som trots de handlingsmässiga excentriskheterna känns trovärdig och på riktigt.

Den huvudsakliga invändning jag har är att jag inte är helt tillfreds med slutet av filmen där lite av den där trovärdigheten går förlorad, men det är naturligtvis inget jag går på i detalj här. Alldeles oavsett tycker jag att det här är en film som du ska se. Det, i mitt tycke mindre lyckade, slutet påverkar inte helhetsintrycket att det här är en bra film så min rekommendation kvarstår: se Tango libre. Det har definitivt en hel del allvar i botten och en god portion melankoli i klangbottnen, men det förhindrar inte att det i slutändan är en film att bli glad av.