Ur ikonernas liv

I fredags gick dokumentären Jane by Charlotte (Jane par Charlotte i original) upp på de svenska biograferna.

För en frankofil är grundstoffet rena populärkulturella guldet: en personlig inblick i relationen mellan musik- och modeikonen Jane Birkin och hennes dotter Charlotte Gainsbourg, som via sitt eget skådespelande och musicerande skapat sig ikonstatus i sin egen rätt och inte bara för att hennes far dessutom råkar vara 1900-talets kanske mest betydande personlighet inom franskt kulturliv: Serge Gainsbourg.

Jane by Charlotte är dessutom Charlottes debut som regissör och en sorts parafras på ytterligare en ikons verk: regissören Agnès Vardas dokumentär Jane B. par Agnès V. från 1988.

Men där Agnès Vardas film främst är ett porträtt av mode- och popikonen Jane Birkin så är Charlotte Gainsbourgs en film om modern Jane och förhållandet mellan en mor och en dotter.

Och självklart svävar Serge Gainsbourgs ande hela tiden någonstans i bakgrunden, även om det i första hand är kvinnornas film.

Charlotte Gainsbourgs har valt att spela in filmen men skakig handhållen kamera vilket ger den en känsla av närhet och intimitet, men samtidigt också en känsla av vara något privat ägnat åt hemmaarkivet.

Resultatet blir en film som pendlar mellan att vara inbjudande och distanserad. Känslan av distansering kan säkerligen upplevas ännu större om man inte riktigt har koll på Birkin, Gainsbourg och övriga medlemmar i den utökade familjen, för den förutsätter vissa förkunskaper.

Med allt detta i beräkning så tycker jag ändå att det samlade intrycket av Jane by Charlotte är att det är en huvudsakligen fascinerande, fängslande och intressant inblick i de två ikonernas liv och i det närmaste ett måste för den som intresserar sig för modern fransk populärkultur.

Historien om Melody Nelson fängslar och fascinerar fortfarande – 50 år senare

I dag är det exakt 30 år sedan Serge Gainsbourg, blott 62 år gammal, gick ur tiden. Denna portalfigur inom den franska 1900-talskulturen som fortsatt fängslar, fascinerar och rör upp känslor. Oavsett vad man tycker om honom – och det går sannerligen att tycka och tänka både det ena och det andra – så går han liksom inte att gå förbi om man är intresserad av modern frankofon kultur.

Och inte bara inom den frankofona kultursfären heller, för den delen. Ekon av hans verk kan till exempel än i dag höras även i anglosaxisk musik. Även den som avfärdar honom som en provokatör och posör eller ställer frågor kring den kvinnosyn han gav uttryck för – vilket det sannerligen går att göra – kan samtidigt förmodligen inte förneka det kulturella avtryck och kvaliteten i stora delar av den musikaliska gärning som han lämnade efter sig.

Det driv och den vilja att aldrig stelna i någon form utan hela tiden hitta nya artistiska vägar han visade upp är svår att förneka.

Men liksom många andra pionjärer var han i bland lite före sin samtid. Som till exempel med det i dag ikoniska konceptalbumet Histoire de Melody Nelson, som för övrigt fyller 50 år den 24 mars. Det blev en kommersiell flopp när det släpptes men har senare omvärderats till att anses vara det mästerverk det är.

Otaliga är de artister som besjungit dess lov och pratat om hur mycket det influerat dem och apropå det där med avtryck i den anglosaxiska musiken så är det enkelt att slå fast att utan Histoire de Melody Nelson så hade det primärt brittiska nittiotalsfenomenet triphop heller aldrig hänt. Geoff Barrow från Bristolbandet Portishead som gjorde ett av genrens verkliga portalverk Dummy har till exempel varit öppen med hur mycket albumet betydde för deras musik.

Det är oerhört lätt att förstå varför så många fängslats och förtrollats av den här skivan för så här 50 år senare känns den på många sätt alltjämt modern och synnerligen suggestiv och fascinerande. Trots den relativt korta speltiden, blott strax över 28 minuter, är det sammantaget ett infallsrikt och mångfasetterat stycke musik som innehåller idéer nog för ett minst tredubbelt så långt.

Histoire de Melody Nelson är som jag varit inne på tidigare ett konceptalbum, berättelsen om en kortlivad men intensiv kärlekshistoria mellan den unga engelskan Melody Nelson och historiens berättarjag, inspirerad av Gainsbourgs relation med dåvarande musan Jane Birkin som även medverkar på skivan. Presenterad genom ett perfekt möte mellan Serge Gainsbourgs poetiska och suggestiva texter och en hypnotisk musikalisk skrud som redan från anslaget och den skeva men obönhörligt fängslande basgång som inleder öppningsspåret Melody och fångar lyssnaren i sitt grepp.

Och vilket magnifikt öppningsspår det är. Ett sju minuter långt mästerstycke i vilket Serge Gainsbourgs röst långt fram i ljudbilden på ett spoken word-liknande sätt sätter berättelsen på plats tonsatt av ett ljudspår som inleds minimalistisk med den där basgången, svängigt funkiga trummor och en försiktigt taggig gitarr för att sedan bit för bit byggas på.

Vi spröda Ballade de Melody Nelson, smäktande Valse de Melody och visan Ah Melody hamnar lyssnaren sedan i albumets kanske mest ikoniska spår L’hôtel particulier som återknyter till öppningsspårets tematik och harmonier. Tillsammans med efterföljande och funkrockiga En Melody utgör den någon sorts kulmen i kärlekshistorien som man redan från det tämligen ödesmättade musikaliska anslaget på skivan förstått inte ska få ett lyckligt slut.

En föraning som bekräftas i det sju minuter långa, suggestiva och stilbildande avslutningsspåret Cargo culte som fullföljer och knyter ihop det öppningsspåret Melody inledde.

Det är svårt att veta hur mycket av den geniala musikaliska skruden som ska tillskrivas Serge Gainsbourg å ena sidan och producenten och arrangören Jean-Claude Desmarty å den andra. Å det kanske heller spelar någon roll eftersom det till syvende och sist såklart är resultatet som räknas. Förmodligen är det helt enkelt bara frukten av ett samarbete mellan rätt personer på rätt plats i rätt tid. En sorts match made in heaven.

Och då räknar jag också in musikerna som alla gör lysande insatser. Med extra guldstjärnor till basisten Dave Richmond och trummisen Dougie Wright vars insatser verkligen är ryggraden och helt centrala i den musikaliska delen av berättelsen.

Histoire de Melody Nelson är helt enkelt ett album som såhär femtio år senare lever, vibrerar och fängslar. Ett av de tydligaste exemplen på att Serge Gainsbourg må ha många efterföljare men alltjämt ingen like.

Initials S.G.

Je suis de retour! Det var ett tag sedan sist (minst sagt), men nu hade jag tänkt att äntligen komma till skott och skaka liv i den gamla bloggen. Jag gör det genom att som så många andra i den fransktalande världen uppmärksamma att det just i dag är exakt 25 år sedan en av de allra största ikonerna inom fransk populärkultur gick ur tiden. En man som rörde upp känslor och inte ryggade för att skapa kontroverser.

Jag pratar så klart om Serge Gainsbourg. En man som snart sagt alla inom den fransktalande världen har en åsikt om och ett förhållande till. Hans betydelse för den moderna franska populärkulturen kan inte överskattas. Eftersom han var en mångsysslare och gjorde musik i så många olika genrer kan man hitta spår av och influenser från honom i lite här och var inom franskt musikliv än i dag.

Jag har valt att uppmärksamma denna dag genom att tipsa om Joann Sfars Gainsbourg-skildring Gainsbourg – Ett legendariskt liv (Gainsbourg, vie héroïque i original) från 2010. Det är sannerligen ingen ordinär biografisk film vi talar om. Joann Sfar, som egentligen är serietecknare i grunden, väljer att teckna ett porträtt av myten (en mytbild som den kända artisten mer än gärna själv odlade) Serge Gainsbourg. Som han skriver i en sort programförklaring till filmen: jag är inte intresserad av den sanne Gainsbourg utan av hans lögner. Men samtidigt ger den faktiskt en ganska bra och kronologisk genomgång av den legendariske provokatörens karriär.

Joann Sfars bakgrund som serietecknare skiner igenom i hans sätt att komponera bilder och hans berättarstil. Det finns en mycket tilltalande formmässig lekfullhet som imponerar, inte minst med tanke på att det faktiskt är Sfars debutfilm som regissör.

Även om det inte handlar om någon sanningsenlig biografi, så känns det ändå på något märkligt sätt som att Sfars film kommer Serge Gainsbourg in på livet. Att det heller inte enbart är något medhårsstrykande idolporträtt känns som en styrka, även om det är tydligt att Joann Sfar återfinns i Serge Gainsbourgs fanskara. Han har också valt bort några av de mer ökända och skandalomsusade episoderna i Gainsbourgs karriär.

En annan sak som bidrar till att göra filmen till en sådan stark upplevelse är den klockrena rollbesättningen. Eric Elmosnino är inget annat än fantastisk i huvudrollen, han fick också helt i sin ordning en César för bästa manliga huvudroll 2011 som tack för besväret, men även den personer som fått i uppgift att porträttera några av de andra kända människor som Gainsbourg arbetade med och inspirerades av imponerar.

Filmens soundtrack är ett kapitel för sig. Ljudspåret innehåller dels originalversioner, dels också av ensemblen fint utförda tolkningar av flera av Gainsbourgs mest omtyckta och klassiska låtar. Och Joann Sfar använder musiken på ett mycket fint sätt i sitt berättande.

Enbart soundtracket i sig gör filmen sevärd. Bakom det, som det ibland kan kännas, aningen tvångsmässiga provocerandet var trots allt Serge Gainsbourg en låtskrivare utöver det vanliga. Det understryker den här filmen med emfas.

Tombé pour Daho

I dag tänkte jag skriva några rader om ett av mina absoluta favoritalbum alla kategorier, en skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst om sommaren eftersom jag tycker att den svalt eleganta musiken passar ypperligt som ett soundtrack till varma och soliga dagar. Till exempel lyssnade jag en hel del på den under några lata dagar på stranden i Toscana för några veckor sedan.

Skivan i fråga är Etienne Dahos andra fullängdare La Notte, la notte från 1984. Den spelades till stor del in under slutet av 1983, men faktum är att den i det närmaste kunde ha varit gjord förra året. Förutom några mindre produktionstekniska markörer är det ett förbluffande tidlöst album. När det talas om elegant popmusik från 80-talet brukar det som regel vara Pet Shop Boys som används som referens och ingen skugga ska falla över herrar Tennant och Lowe, men för mig är La Notte, la notte det absoluta riktmärket när det gäller 80-talistisk popelegans.

Från den inledande mästerliga popkaramellen ”Week-end à Rome” – som Etienne tillsammans med den hyllade brittiska poporkestern Saint Etienne (under det putslustiga namnet Saint Etienne Daho) fick en stor hit med i den engelskspråkiga versionen ”He’s On The Phone” dryga tio år senare – till den vaggviseliknande balladen ”Saint-Lunaire, Dimanche matin”.

Två andra solklara favoriter på den 10 spår långa, fulländade skivan är ”Le grand sommeil” och ”Promesses”. Två låtar som förför med sina sensuella och suggestiva, men också lite melankoliska stämningar. Melankolin är speciellt framträdande i den sistnämnda som med sin stillsamma och sorgsna syntslinga i bakgrunden för mina tankar till den typ av låtar som David Lynch och Angelo Badalamenti skulle komma att skriva till sångerskan Julee Cruise (soundtracken till Twin Peaks och Blue Velvet, ni vet).

La Notte, la notte var avgörande för Etienne Dahos karriär. Debutplattan Mythomane blev initialt ingen större framgång, men den har med tiden även den blivit en bästsäljare. La Notte, la notte däremot nådde snabbt framgång på listorna och nådde dubbel guldskivestatus. Sedan dess har Etienne Daho, som är aktiv än i dag, varit en av den moderna pop- och rockmusikens verkliga portalfigurer i Frankrike och en viktig inspirationskälla för en hel generation franska musiker.

Inte minst stilmässigt. Omslaget till La Notte, la notte – designat av konstnärsduon Pierre & Gilles är exempelvis en klassiker av närmast mytologiska proportioner i Frankrike. Musikaliskt sett nämner Etienne själv Serge Gainsbourg, Velvet Underground, Beach Boys, Syd Barrett – och Bach som sina främsta influenser. Den brokiga skaran av influenser förklarar varför han själv bytt musikalisk skepnad flera gånger under sin karriär.

Även om Etienne Daho i mina öron aldrig, möjligtvis med undantag för albumet Paris Ailleurs från 1991, överträffat eller ens tangerat La Notte, la nottes kvalitet kommer jag att få anledning att återkomma till honom många gånger här på bloggen. Det är nämligen en imponerande radda ypperliga album han har gett ut genom åren.

Frankofona Eurovisionfavoriter

Det är i kväll det ska ske. Då ska Frankrike återupprätta sin förlorade Eurovisong Song Contest-heder. En mer eller mindre samlad expertkår och de ledande bookmakingfirmorna är helt säkra på att den unga operastjärnan, med sina 21 år (22 om några veckor) är han världens yngsta professionella tenor, Amaury Vassili ska ta hem årets upplaga med sin storslagna och mäktiga Sognu – framförd på korsikanska.

För egen del är jag inte lika säker. Låten är förvisso just storslagen och mäktig så det räcker och Vassili har sin ungdom till trots stor scenpondus, men frågan är om det är tillräckligt i konkurrens med charmiga popsnören som irländska Jedward och för all del även det svenska hoppet Eric Saade. Vill också varna lite för Finlands Paradise Oskar som känns som en farlig outsider. Jag är inte ens säker på att jag vill att Vassili ska vinna.

Självklart håller jag ofta en extra tumme för att det ska gå bra för Frankrikes bidrag (inte minst för att de ofta faktiskt är bra), men samtidigt är jag lite gammaldags på det viset att jag tycker att en Eurovisionvinnare ska gå att sjunga med i. De som kan sjunga med i Sognu är verkligen lätträknade. Om den vinner är jag tämligen säker på att den i framtiden inte kommer att räknas in bland Eurovisionklassikerna. I den skaran finns det dock redan gott om franskspråkiga bidrag, under lång tid i tävlingens ungdom vara franska till och med det dominerande språket. Under de första 20 åren var 11 av vinnarbidragen på franska. Jag tänkte ladda upp inför kvällens final med att lyfta fram några franskspråkiga Eurovisionfavoriter från förr – både vinnare och andra.

En av mina absoluta Eurovisionfavoriter är Un banc, un arbre, une rue som var Monacos bidrag mitt födelseår 1971. Den dramatiska framfördes av den parisfödda sångerskan Séverine som framförde den med en intensitet som om varje ord hon sjöng skulle vara det sista. En beskrivning som definitivt passar in även på det bidrag som efterföljde Un banc, un arbre, une rue på tronen: Après toi. Denna oerhört eleganta och känslostarka ballad tävlade för Luxemburg och framfördes med enorm inlevelse av den grekiskfödda sångerskan Vicky Leandros. Samma Leandros som några år tidigare, även då representerande Luxemburg, hade slutat fyra i tävlingen med ett bidrag som kommit att bli ett av de mest klassiska och livskraftiga – L’amour est blue (blå, blå är kärleken på svenska i Britt Bergströms version).

Några mer moderna franskspråkiga favoriter är Corinne Hermès La vie est cadeau tävlande för Luxemburg, som 1983 till alla svenskars stora förtret var ofin nog att ta hem tävlingen före bland annat tredjeplacerade Främling med Carola. Inget ont om Främling, den försvarar absolut sin plats i Melodifestivalens och Eurovisions kanon, men jag återkommer mycket oftare till Corinne Hermès mastiga kioskvältarballad när jag är sugen på schlagernostalgi.

Carola skulle som bekant få sin revansch åtta år senare. Även då i konkurrens med en franskspråkig melodi. Dramatiken som ledde fram till Fångad av en stormvinds seger i Rom för 20 år sedan är legendarisk. När alla röster var räknade stod Fångad av en stormvind på samma poäng som Frankrikes bidrag, den vackra och suggestiva med orientaliska influenser kryddade Le dèrnier qui a parlé framförd av Amina. Efter att antalet 12-poängare hade räknats kvartstod dödläget. Först när tiorna hade räknats kunde Fångad av en stormvind koras till segrare – med en tiopoängares marginal.

Jag kan tycka att Aminas häftiga låt är lite orättvist bortglömt idag. Liksom det franska bidrag som slutade två året innan: White and Black Blues med Joëlle Ursull. Den solindränkt varma och sensuellt mjuka lätt zoukinspirerade melodin med text av ingen mindre än Serge Gainsbourg är även den idag sorgligt bortglömd. Hade det inte varit för att den hade ställts mot Insieme: 1992 – Toto Cotugnos mäktiga (och politiskt synnerligen korrekta) hyllning till det då snart stundande sjösättandet av den Europeiska gemenskapen – hade läget säkert varit annorlunda. Men mot den effektiva reklammelodin för EG hade vare sig White And Black Blues, det svenska bidraget Som en vind med Edin & Ådal eller något annat av bidragen skuggan av en chans.

Ett annat franskspråkigt bidrag som det inte går att bortse från är den då just 20 år fyllda och okända Céline Dions Ne partez pas sans moi som vann Eurovision song contest 1988 för Schweiz räkning. Som så många gånger förr handlade det om en dramatisk och känslostark ballad. Alla i tävlingen framgångsrika franskspråkiga låtar har dock inte varit ballader. Belgiska Sandra Kims vinnare J’aime la vie från 1986 bryter definitivt mot det mönstret. Sandra Kim som, även om hon i låten sjunger att hon är 15, i själva verket bara var 13 år när hon tog Belgiens hittills enda seger i tävlingen. Sandras unga ålder föranledde förändringar i regelverket som förhindrar att lika unga deltagare ska kunna delta i tävlingen.

Jag tänkte avsluta denna lilla frankofila uppladdning inför kvällens final med att tipsa om en låt som idag är helt bortglömd på våra breddgrader, men som i främst Frankrike och Belgien är en av de allra största kultlåtarna i schlagerkretsar – en låt som det inte blir någon riktig schlagerfest i dessa länder utan. Låten i fråga? Le papa pingouin med Sophie & Magaly. Den tävlade för Luxemburg 1980 och slutade först på en nionde plats. Ett riktigt lyckopiller till låt som åtminstone alltid får mig på bra humör.

Vi får se hur det går för Amaury Vassili och Sugno i kväll. En sak är dock säker: avsett om den vinner eller inte kommer den aldrig att bli någon Le papa pingouin.