Pojken som ropade Vargas

Glad världsbokdag på er alla! Eller man kanske ska säga trevlig väldsbokdag eller kanske god världsbokdag? Hur det än må vara med det så är det världsbokdagen i dag och det är definitivt något att fira och uppmärksamma, för även om jag inte läser tillnärmelsevis lika mycket som jag gjorde förr om åren och som jag skulle vilja göra så är det en av mina favoritsysselsättningar och något som jag verkligen njuter av när jag finner tid och ro nog åt att göra det.

Men eftersom jag inte är någon snabbläsare direkt så är det nuförtiden alltför sällan som jag tycker mig ha tid åt att ägna mig åt läsning. Den stressade nutidsmänniskan i mig tycker att det känns betydligt mer tidseffektivt att se en film eller ett tv-program. Hemskt, jag vet. Det är min förhoppning att jag ska komma till bukt med problemet/se över mina prioriteringar över hur jag använder min lediga tid.

Men jag har naturligtvis ett konkret boktips att komma med såhär världsbokdagen till ära. Jag har slagit ett slag för den franska deckardrottningen Fred Vargas tidigare, i samband med att hennes näst senaste roman Okänd kontinent (Un lieu incertain kom ut på svenska på Sekwa förlag. Den här gången vill jag dock lyfta fram en bok som tyvärr ännu inte finns utgiven på svenska: L’homme aux cercles bleus, Fred Vargas första bok i serien om kommissarie Jean-Baptiste Adamsberg.

För den som nappar på tipset och vill läsa den så finns den att tillgå på flera språk. Naturligtvis på originalspråk men också bland annat på engelska, norska och danska. Än så länge finns ”bara” fem av de totalt sju Adamsberg-romanerna utgivna på svenska, men om man dessutom räknar in det seriealbum och den samling om tre kriminalnoveller som Fred Vargas också skrivit om den avige men älskvärde kommissarien och som inte heller finns översatta och utgivna i Sverige så känns genast hålet att fylla lite större.

För ett hål att fylla är det. I mina ögon är Vargas deckare genomgående så bra att de verkligen förtjänar att finnas utgivna på så många språk som möjligt så att de kan nå så många läsare som möjligt. Jag vet inte om det ingår i Sekwas planer att täta till de där hålen i den svenska utgivningen av Fred Vargas men jag håller verkligen tummarna för att det gör det.

L’homme aux cercles bleus som kom ut i Frankrike redan 1991 är alltså den bok i vilken vi först för möta Adamsberg och kollegan Danglard. Redan detta deras första gemensamma fall är av de säregna och udda slaget. En serie blå kritstreckscirklar hittas runtom i Paris. Mitt i dessa cirklar ligger ett föremål som synbart är kastat på marken och i cirklarna är samma olycksbådande strof skriven.

Adamsberg anar instinktivt att det hela bara är början och att cirklarna snart kommer att få betydligt våldsammare innehåll och mycket riktigt, till slut hittar man en cirkel med en kvinna med uppskuren hals i. Det besvärliga är att det inte finns tillstymmelse till övriga ledtrådar att gå på. Det blir en utredning som kräver all Adamsbergs uppmärksamhet och list och som prövar den hetsigare Danglards tålamod avsevärt.

L’homme aux cercles bleus var förvisso inget debutverk men jag är ändå imponerad över i hur hög grad som Fred Vargas redan i sin första roman om Adamsberg hittat den stil som kännetecknar resten av serien. Den är till omfånget betydligt blygsammare än framförallt de senaste två böckerna i serien (ca 250 sidor) men i övrigt är det egentligen inte så mycket som skiljer. Det eftertänksamma, snirkliga och aviga språkbruket, den minst lika mycket reflekterande och filosoferande som händelsedrivna berättarstilen och det färgstarka och exentriska persongalleriet finns på plats redan här.

Dessutom är själva deckargåta snillrikt och intrikat utformad. L’homme aux cercles bleus är helt enkelt en riktigt bra deckare. Den är möjligtvis lite rakare jämfört med de senare böckerna i Adamsberg-serien. Med tiden har hon kommit att brodera ut berättelserna mer och i allt högre grad väva in element av gamla myter och folktro. Dessutom har hon utvecklat de reflekterande, resoneranade och filosofiska dragen.

I Fred Vargas värld är vägen mellan punkt a och b aldrig särskilt rak utan tar gärna en avstickare till såväl c, d och kanske till och med e innan den når fram. Och det säger med den största kärlek och menat som beröm. Inget ont i sig om hårdkokta, minimalistiska och direkta deckare men jag älskar den omväxling till det som Fred Vargas Adamsbergs-deckare innebär. Sedan finns är alltid en varm, om än lite torr, humor i hennes böcker.

Om du ännu inte har upptäckt Fred Vargas så vill jag bara säga grattis, du har en riktigt höjdare framför dig. Och när det gäller startpunkt så kan du lika gärna börja från början, med L’homme aux cercles bleus. Om du absolut vill läsa henne på svenska så blir det till att börja med bok två L’homme à l’envers från 1999. Mannen som vände insidan utåt, som den heter här i Sverige, finns utgiven i pocketversion av Sekwa.

Uppdrag granskning möter Alla presidentens män i engagerad fransk spänningsroman

Det finns naturligtvis en trygghet i att veta vad man får, att inte behöva riskera att bli alltför besviken. Där någonstans tror jag man kan hitta en del av förklaringen i varför vi är så förtjusta i att läsa deckare, trots att väldigt mycket i genren går i samma gamla hjulspår, enligt samma mönster och utan större variation.

Det är naturligtvis inte fel i att läsa ännu en bok med ungefär samma upplägg och där karaktärerna är som goda, gamla vänner. Men visst är det skönt att röra sig utanför den där bekvämlighetszonen också?

För den som vill läsa spänningsromaner med en helt egen stil och som håller sig långt ifrån den där mittfåran är Anne Rambach ett mycket bra alternativ. Hennes böcker om den parisbaserade frilansjournalisten Diane Harpmann liknar inget annat jag läst i genren. I somras släpptes Förödelse (Ravages i original), den tredje fristående romanen i serien, på svenska.

Den som har läst Anne Rambachs två tidigare Harpmann-romaner Bombyx och Doft av ondska (Parfum d’enfer i original) kommer att känna igen sig i Förödelse, men ändå inte. Förödelse är nämligen något lite annat. Anne Rambachs aviga stil och språk är desamma men själva berättelsen rör sig i gränslandet mellan sanning och fiktion, skönlitteratur och reportage.

Förödelse är en spänningsroman som vilar på en verklighetsbakgrund baserad på mycket noggrant researcharbete. Det vill säga berättelsen är påhittad men all fakta i den korrekt. Det är en vitglödgat rasande samhällskritisk bok, ett journalistiskt avslöjande i skönlitterär form. Förödelse handlar nämligen i grund och botten om den franska delen i den stora skandalen kring asbest.

Förödelse inleds med att Diane Harpmanns vän Elsa finner journalistkollegan Dominique André död i sitt hem. Polisen är övertygad om att det är ett självmord men Elisa är övertygad om att någon annan ligger bakom det hela. Hon vet att Dominique höll på att arbeta med ett stort avslöjande kring den franska asbestskandalen, ett avslöjande som borde göra mäktiga personer nervösa.

Hon är dock inte helt säker på vad själva avslöjandet består i. Diane och Elsa bestämmer sig i samarbete med Dominiques förläggare för att försöka ta reda på om Dominique verkligen blev mördad och slutföra hans utredning. Det visar dig bli ett bokstavligt talat livsfarligt arbete och en utredning med oanade förgreningar.

Förödelse fungerar alldeles förträffligt som en spänningsroman men det är verklighetsbakgrunden som är den riktigt starka delen i den. Som den journalist jag är är jag dessutom mycket road av Anne Rambachs beskrivning av det journalistiska arbetet bakom ett avslöjande som boken beskriver.

I det avseendet påminner den en del om Watergateavslöjarna Bob Woodward och Carl Bernsteins Alla presidentens män.  Förödelse är en deckare som roar och underhåller med driv, engagemang och stor spänning i berättelsen och samtidigt oroar, upprör och väcker tankar om saker och tings tillstånd.  Och till det kan alltså också läggas Anne Rambachs egensinniga stil att skriva och berätta.

Det finns dock några saker att ha synpunkter på. I bland är det som att Anne Rambach blir lite för förtjust i den noggranna research hon gjort. Det finns en drag av onödig detaljsjuka i boken och hon kan fastna i lite för långa beskrivningar av saker och ting. Med ett bättre redaktörsarbete hade den här boken kunnat kortas med kanske 100 sidor och absolut inte tappat något på det, tvärtom.