Jacques Audiard har helt välförtjänt kommit att få en position som en av fransk films riktigt stora regissörer i modern tid. Vilket bland annat understryks av att han lyckats med konststycket att få alla sina hittills sju långfilmer nominerade till en César för bästa manus. För de fyra senaste har han dessutom vunnit priset.
Att han skulle utmärka sig som manusförfattare är å andra sidan inget helt överraskande. Som son till en av fransk films allra främsta och mest mytomspunna manusmakare genom alla tider, Michel Audiard, så har han det så att säga i blodet och generna. Men att han skulle visa sig vara en sådan kraft även som regissör var kanske lite mer överraskande.
För en svensk biopublik är han förmodligen mest känd för sin senaste, synnerligen imponerade och starka, trio av filmer: Mitt hjärtas förlorade slag (De battre mon cœur s’est arrêté) från 2005, En profet (Un prophète) från 2008 och nu senast fjolårets Rust and Bone (De rouille et d’os), men det finns all anledning att följa honom ännu längre tillbaka i tiden.
Hans fyra tidigare långfilmer är nämligen nästan lika bra. Den här texten ska handla om debuten Se männen falla (Regarde les hommes tomber) från 1994.
Titeln Se männen falla är kongenial, i det närmaste en produktbeskrivning eller samlingsrubrik för hela Jacques Audiards filmografi till dags dato, för den destruktiva manligheten är ju det centrala tema som han har belyst, från olika synvinklar och på olika sätt, i film efter film.
Det är en oerhört imponerande debut såtillvida att man nu med facit i hand i form av att hans starka filmografi fylls på bit för bit får klart för sig att han redan då hade fullständigt klart för sig vad han ville göra och vad han ville skildra. Och han gör det så bra redan i Se männen falla.
Den har förvisso några skönhetsfläckar och Jacques Audiard var ingalunda färdig som filmskapare när han gjorde den, men samtidigt går det heller inte att säga något annat än att en av de största skillnaderna mellan säg Rust and Bone och En profet å ena sidan och Se männen falla å den andra är att han då inte hade tillnärmelsevis lika mycket pengar att röra sig med budgetmässigt. Med en större budget hade han sannolikt kunna ha gjort mer även av Se männen falla. Den är å andra sidan märkt av dåtidens förhärskande independent-estetik, vilket talar för att han kanske helt enkelt inte ens hade velat ha en större budget.
Se männen falla är ett sorts thrillerdrama som utspelas på två parallella plan. I ett nutida får vi följa den märklige Simon, en man som är vilsen i livet och som trivs varken i sitt äktenskap eller med sitt jobb som säljare av diverse saker. Hans enda riktiga vän är polisen Mickey. När Mickey blir skjuten och hamnar i koma ger sig Simon egenhändigt ut på jakt efter gärningsmannen. Samtidigt får vi följa hur den äldre och vresige småfifflaren Marx möter den unge och oskuldsfulle Johnny som blir hans springpojke. Det verkar vara två helt separata berättelser men man börjar snart att ana att de kanske har med varandra att göra.
Se männen falla är en mörk och olycksbådande film. Kanske Audiards mest dystra, även om den också tillhör hans minst våldsamma. Åtminstone om vi talar grafiskt våld. Stämningen i filmen är dock brutal så det räcker. Men det finns små strimmor av ljus även i Se männen falla, samma typ av strimmor som fått ännu större plats i hans senare filmer och som gör hans filmer så oerhört fascinerande och mångbottnade, främst i karaktären Johnny (vars oskuldsfullhet fångas med perfekt gehör och trovärdighet av en direkt suverän Mathieu Kassovitz).
Om man ska skjuta in sig på något i Se männen falla som inte fungerar lika bra som i Audiards senare filmer är att den där komplexiteten och blandningen mellan hårt och mjukt som gör att man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på när det gäller hans karaktärer men som gör att man någonstans ändå sympatiserar med dem inte riktigt finns där.
Den biten föll på plats redan i hans nästa film: mästerverket Den diskrete hjälten (Un héros très discret), även den med en suverän Mathieu Kassovitz i huvudrollen, men mer om den vid något annat tillfälle.
Se männen falla vann tre césarpriser: bästa debutfilm, bästa klippning och bästa manliga skådespelarlöfte (Mathieu Kassovitz) och nominerades till priset för bästa manus.
BleuBlancRouge 