RSS Flöde

Etikettarkiv: Science fiction

Vad hände med Marc Caro?

Postat den

Den som precis som jag såg och älskade 90-talsfilmerna Delicatessen och De förlorade barnens stad (La cité des enfants perdus) kanske funderar över vad det blev av Jean-Pierre Jeunets medregissör i de filmerna, Marc Caro.

Framgångarna med de två filmerna ledde till att Jeunet hämtades över till Hollywood för att göra Alien – återuppstår och från den filmen har Jeunet regisserat sina filmer ensam – och via Amelie från Montmartre (Le fabuleux destin d’Amélie Poulain), En långvarig förlovning (Un long dimanche de fiancailles) och nu senast Micmacs (Micmacs à tire-larigot) gjort sig ett ännu starkare namn.

Marc Caro däremot försvann från uppmärksamhetens ljus.

Det är när man ser Jean-Pierre Jeunets egenhändigt regisserade filmer lätt att se vad Marc Caro bidrog med i samarbetet. Jag älskar verkligen Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning, men kan ibland sakna den svartsyn och det mörker som fanns med i Delicatessen och De förlorade barnens stad.

Att det var Caro som stod för den delen i duons två långfilmer blir ännu tydligare när man ser Marc Caros hittills enda egna långfilm Dante 01. Den släpptes i Frankrike 2008 och nådde Sverige för ett år sedan. Här fick den dock ytterst begränsad uppmärksamhet och gavs ut direkt på DVD.

Dante 01 är en synnerligen mörk historia – duktigt pretentiös därtill. Det är en science fiction-film med religiösa och filosofiska undertoner och ambitioner. Inte helt olikt Stanley Kubricks mästerverk År 2001 – ett rymdäventyr ger den sig in och rotar i mänsklighetens mörka skrymslen och även Dante 01 avslutas i en färgexplosion.

En tydlig skillnad är dock att Dante 01 jobbar i det betydligt mindre formatet. Den är bara 78 minuter lång (jämfört med de 141 minuter som Kubricks film klockar in på) och gjord med förhållandevis låg budget. Enligt vissa uppgifter halverades budgeten när produktionen redan var i gång och det skulle i så fall vara en rimlig förklaring till de i ärlighetens namn ganska klena specialeffekterna.

Ambitionsnivån i Caros film matchar dock upp Kubricks. Dante 01 är en film fylld av religiösa och filosofiska referenser, metaforer och symboler. Det finns en undermening och symbolik med i stort sett allt. Från namnen på karaktärerna (vad sägs om bland annat Saint Georges, Perséphone, Bouddha, Lazare och Charon?) till Dante 01, den rödglödgade planet som hela berättelsen, bokstavligt talat, kretsar kring.

Med tanke på att det karaktärerna i filmen genomgår är en nedstigning i en sorts helvete är Dante 01 en passande – om än övertydlig – titel. Och just den där övertydligheten är genomgående problem. Plus att manuset inte riktigt lyckas backa upp ambitionerna och pretentionerna. Annars är själva grundidén inte alls dum.

Filmen utspelas på en rymdstation i omloppsbana runt den avlägsna planeten Dante 01. På rymdstationen förvaras ett antal dömda straffångar. Där används de som frivilliga försökskaniner i olika experiment. En dag anländer två nykomlingar: en ny forskare och en ny fånge. Båda kommer att på varsitt sätt för evigt rubba balansen på stationen. Inte minst den nya fången som tycks ha någon sorts övernaturliga krafter. Frågan är bara vem är han? – och vad har han råkat ut för egentligen?

Dante 01 saknar definitivt inte förtjänster, men det är samtidigt glasklart att det var Jean-Pierre Jeunet som var berättaren och stilisten i samarbetet med Marc Caro. Caro lyckas på egen hand inte riktigt omsätta sina oftast ganska goda idéer. Ambitionerna att gå på djupet stannar oftast vid skrapande på ytan och efter ett tag blir det bara överlastat.

Det finns de som tycker att Jean-Pierre Jeunet har blivit på tok för sentimental i sina filmer efter uppbrottet från Caro, vilket jag kanske kan gå med på i fallet Micmacs, och det finns som sagt fog för att anta att det var Marc Caro som stod för svartsynen och anarkismen i Delicatessen och De förlorade barnens stad. Dante 01 är som ett koncentrat av de mörka stråken i dessa filmer och ibland gnistrar det till.

Men i det stora hela saknar Caro utan Jeunet vid sin sida den värme och humor – och kanske framförallt det bultande hjärta – som fanns i deras gemensamma filmer och som gjorde Amelie från Montmartre och En långvarig förlovning till sådana fantastiska och oförglömliga filmupplevelser.

Dante 01 blev i det närmaste nedsablad av de franska kritikerna och den stora publiken uteblev. Så dålig tycker jag inte att den är, men i det stora hela är det en film för den som gillade filmerna som Caro gjorde med Jeunet och som vill veta vad det blev av honom. Se den gärna, men förvänta dig inte för mycket.