RSS Flöde

Etikettarkiv: Schweiz

Sagolikt, varmt och lekfullt om mörka tider

Grundtemat för Himmel över Libanon (Sous le soleil d’Alice) är nog så allvarstyngt: inbördeskriget i landet som bröt ut 1975 och rasade av och till fram till 1990.

Fast grundtema är kanske inte rätt ort. Snarare en mörk fond. För Chloé Mazlos film från förra året och som hade svensk biopremiär för halvannan månad är egentligen en rar kärlekshistoria.

Alice lämnar i unga år ett tryggt men för henne tråkigt liv i en alpby i det tidiga 1950-talets Schweiz för ett jobb som aupair i Beirut.

Där trivs hon som fisken i vattnet och träffar efter ett tag astronomen Joseph, en vänlig och försiktig man som när en dröm om även Libanon ska göra avtryck i den pågående rymdkapplöpningen.

Hon välkomnas med öppna armar av Josephs familj, de gifter sig och lever ett liv präglat av lycka och harmoni. Men så kommer kriget.

Himmel över Libanon är Chloé Mazlos första långfilm och den närmast svämmar över av berättarglädje. Hon blandar friskt och lekfullt mellan berättarstilar och lyckas långa studer frammana en närmast Amèlie från Montmartre-liknande stämning.

Alba Rohrwacher som spelar Alice har dessutom en smittande oskuldsfullhet och värme i sitt uttryck som för tankarna till Audrey Tautou i nyss nämna franska dundersuccé.

Kemin mellan Rohrwacher och Wadji Mouawad (som spelar Joseph) är påtaglig. Vilket såklart bidrar till den här filmens älskvärdhet.

För älskvärd är Himmel över Libanon. Åtminstone charmar den mig med sin värme, medmänsklighet och stilsäkerhet.

Chloé Mazlo är en filmskapare som jag verkligen kommer att hålla ögonen på i framtiden!

Det franska biblioteket: Krigsromanen

Nu har vi nått fram till del 5 av 20 i undersektionen Det franska biblioteket. Urvalet är som den som hängt med på resan inte mitt utan den franska kulturtidskriften Téléramas. I somras presenterade de sitt urval av de 20 böcker du tyckte skulle representera den moderna franskspråkiga romanen i ett tänkt idealbibliotek. Jag bestämde mig då för att läsa, eller läsa om de få som jag redan läst, dessa böcker och göra en undersektion här på BleuBlancRouge av det.

Den här gången har jag läst den ungerskfödda författaren Agota Kristofs hårt drabbande Den stora skrivboken (Le grand cahier) från 1986. Hon var en av de många ungrare som efter att Sovjetunionen 1956 brutalt slagit ner revolten i landet tvingades fly. Hon hamnade tillsammans med sin make och deras gemensamma barn i schweiziska Neuchatel.

Där började hon så småningom att skriva böcker och trots att det inte var hennes modersmål eller ett språk hon sade sig känna sig bekväm med valde hon att skriva dem på franska. Förmodligen ligger nyckeln till hennes säregna, kärva och korthuggna språkmelodi i just detta faktum att hon skrev på ett för henne främmande språk. Och med tanke på att två centralt teman genom hennes författarskap var exil och krigets följder kan det valet mycket väl ha varit ett genidrag.

Vi får naturligtvis aldrig veta hur hennes böcker hade tett sig om hon skrivit dem på ungerska men jag tänker att det var just att behöva kämpa med ett språk som hon i vissa intervjuer till och med beskrev som fientligt skapade hennes unika författarröst. Och en språkdräkt som är genial för att skildra det hon vill berätta med den.

Hennes sätt att skriva har av vissa kallats för telegramprosa och det tycker jag är en träffande beskrivning. De korta kärnfulla meningarna i sort sett helt i avsaknad av känsloyttringar för i alla fall lätt tankarna ditåt. Men mellan de där raderna och i undertexten är det desto mer känslostarkt. Hennes sätt att berätta är så skickligt utfört och synnerligen effekt- och kraftfullt eftersom det tvingar läsaren själv fylla i.

Det där språket är i sin exakthet som ett kirurgiskt instrument som obönhörligen skär in under huden på läsaren. Så trots att texten själv inte innehåller några känsloyttringar är den känslomässigt brutal att läsa. Och känslodjupet blir än mer bråddjupt med vetskapen att det mesta hon skriver är självupplevt.

Den stora skrivboken är första delen i en trilogi. Det råder krigstillstånd i ett icke namngivet land. En mamma tvingas skicka iväg sina två tvillingpojkar som är i tioårsåldern till sin mormor som bor i en liten stad för att hon ska ta hand om dem tillsvidare. Mormodern beter sig direkt fientligt mot pojkarna och livet hos henne och i hennes spartanska och smutsiga bostad blir hårt.

Pojkarna startar någon sorts egenutbildning som består i att lära sig härda ut mot såväl smärta, slag som hunger och att döda. Allt för att kunna klara det livet i det krigsdrabbade landet kan tänkas utsätta dem för. De förbjuder sig själv att känna någonting överhuvudtaget och de registrerar allt i deras egentliga enda ägodel: en skrivbok. Den fylls av deras kyligt iakttagande berättelser om våld, övergrepp och sexuella aktiviteter.

Den stora skrivboken är på samma gång svår och obehaglig men också fängslande och en ren fröjd att läsa. Det mästerliga exaktheten i språkbruket och den känslomässiga densiteten i texten är verkligen något utöver det vanliga. Men var beredd, urkraften i den här berättelsen biter sig fast och hänger med länge. Som bra litteratur förvisso ska.

Lekfull och erotisk modern tolkning av Snövit

Postat den

Den i Luxemburg födda filmaren Anne Fontaine har en brokig skara filmer bakom sig och karriären innehåller toppar såväl som dalar. Som en liten illustration till det har jag till exempel här på BleuBlancRouge tidigare skrivit om en lyckad (Coco – Livet före Chanel) och en smärre katastrof (En bohem i Paris).

För några veckor sedan släpptes hennes senaste film Vit som snö (Blanche comme neige i original) på svenska Netflix och den visar fortsatt prov på att hon är en regissör som inte vill stelna i en form. Det är nämligen, som titeln antyder, en tolkning av bröderna Grimms berömda saga om Snövit. En modern, feministisk och erotisk sådan.

I Anne Fontaines version är Snövit en ung kvinna vid namn Claire som arbetar på ett lyxhotell i Schweiz. Hotellet drivs av hennes styvmor Maud och när hon får reda på att hennes partner Bernard är förälskad i Claire vill hon röja sin yngre rival ur vägen. Hon ordnar så att Claire ska försvinna för gott men det bär sig inte bättre för Maud än att Claire lyckas fly från sina tilltänkta baneman och får skydd i ett hus i skogen invid en pittoresk bergsby. Nykomlingen Claire sätter hjärtat i brand för sju olika män i byn och lever tillsammans med dem ut sina begär. Men i vassen lurar alltjämt Maud.

Ramarna från bröderna Grimms berättelse är som ni förstår på min beskrivning intakt men inom dessa tar Anne Fontaine ut svängarna rejält och blandar friskt tonläge och inslag av såväl komedi som thriller och däremellan en hel del erotiska inslag. Resultatet blir en film alls inte utan förtjänster men också en aning splittrad och sökande efter sin identitet.

Lekfullheten blir emellanåt lite väl tilltagen och det går ut över filmen på så vis att det inte alltid är så lätt att ta den på allvar och att vissa scener rentav blir lite löjeväckande.

Men en hel del är som sagt bra också. Fotot håller genomgående hög kvalitet och Anne Fontaine utnyttjar de dramatiska möjligheterna i de hissnande bergsomgivningarna till fullo. Lou de Laâge är charmig och medryckande i rollen som Claire och Isabelle Huppert är…ja, Isabelle Huppert, i rollen som styvmodern. Alltid intressant och bra, men jag kan heller inte helt skaka av mig en viss känsla av hon här är lite type castad och lite grand framstår som en kopia av sig själv.

I mindre roller syns utmärkta och meriterade skådespelare som Charles Berling, Benoît Poelvoorde och Vincent Macaigne. Alla skiner av spelglädje och det märks att alla har roligt i sina rolltolkningar men i bland blir lekfullheten även på den fronten lite väl tilltagen.

Så för att återknyta till det inledande resonemanget kring den skiftande kvaliteten i Anne Fontaines filmografi så placerar sig Vit som snö någonstans i mellanmjölksland. Inte jättebra, men heller inte jättedålig.

Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Postat den

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.

En stark skildring av turistparadisets skuggsida

untitled

Ändrade arbetsuppgifter gör att jag just nu tyvärr har en paus i mitt filmrecenserande. Vilket betyder att jag inte kommer att kunna hålla samma snabba servicenivå när det gäller recensioner av nya biofilmer här på bloggen. Men att jag just nu inte kan gå på pressvisningar betyder naturligtvis inte att jag är helt avskuren från biovärlden, jag kommer självklart att även fortsättningsvis ha ambitionen att se alla filmer med frankofil anknytning som biovisas här i Sverige. Det är bara det att det kan ta lite tid aför mig att få möjlighet att göra det. Därför är det först nu jag skriver om en film som hade svensk biopremiär för några veckor sedan. Och bättre sent än aldrig, resonerar jag. Eller varför inte plocka fram ett annat i sammanhanget relevant ordstäv: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. För vänta på att se filmen fick jag, och bra var den. Riktigt bra dessutom. Jag pratar om den fransk-schweiziska regissören Ursula Meiers nya film L’Enfant d’en haut eller Syster som den fått heta här i Sverige. Efter att ha sett den inser jag att det fattas en film bland de nominerade till årets Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. Syster var nämligen Schweiz officiella bidrag i det sammahanget, men fick ingen nominering. Jag får trösta mig med att den fick fina priser vid förra årets filmfestival i Berlin.

Syster utspelas i en skidort i det schweiska Alperna. Där nere, i dalen, bor under fattiga förhållanden den tolvårige Simon. Han livnär sig på att ta sig upp på berget och stjäla utrustning, kläder, mat och annat av de rika turisterna och sedan sälja stöldgodset vidare. Ofta är det rena beställningsjobb. Han frågar runt vad de potentiella köparna vill ha och åker sedan och hämtar det. Simons enda fasta punkt är storasystern Louise som han delar en nedsliten och sunkig lägenhet med. Fast särskilt mycket av en fast punkt är hon inte. Trots att Simon till synes gör allt för att blidka henne och är få hennes uppmärksamhet är det just inget han gör som tycks kunna riktigt fånga den. Louise lever dessutom ett kringflackande liv så Simon är allt som oftast helt ensam i tillvaron. Vilket har gjort honom till det yttre ganska hårdhudad och tuff.

Det är omöjligt att se Syster utan att dra paralleller till de bröderna Dardennes filmer. Simon och Louise är som släktingar till karaktärerna i de belgiska brödernas universum och precis som herrarna Dardenne är Ursula Meier fantastiskt lyhörd i sin regi av de unga skådespelarna och guidar dem till stordåd. För Kacey Mottet Klein, som spelar Simon, och Léa Seydoux, som spelar Louise, är båda fullständigt lysande. Den kärva socialrealismen i Syster är också densamma som i en Dardenne-film. En sak som skiljer är dock kamerarbetet. I stället för att använda en nervig, skakig och närgången handhållen kamera som Dardenne-bröderna gör låter Ursula Meier sin fotograf Agnès Godard med ett stillsamt och poetiskt foto fånga berättelsen på bild. Det ger filmen en varm ton som gör det lättare för åskådaren att kunna ta till sig den hjärtskärande berättelsen. För hjärtskärande och gripande är Syster, Ursula Meier använder berget som en knivskarp metafor för de klassklyftor och ekonomiska orättvisor som bara tycks bli större i samhället av i dag. Syster blev inte direkt mindre relevant för oss här i Sverige efter den diskussion kring huruvida det finns någon barnfattigdom eller inte och hur fattigdomsbegreppet överhuvudtaget ska definieras som uppstod efter Uppdrag gransknings omtalade granskning häromveckan. Syster må utspela sig i Schweiz men handlingen skulle anbsolut kunna ha utspelat sig i Sverige. Så alla de som förespråkar den hårdare tolkningen av vad barnfattigdom är och som i det avseendet väljer att leva med skygglappar på bör kolla in den här filmen.