RSS Flöde

Etikettarkiv: Scarlett Johansson

Välkommen tillbaka i nästan gammal god form, Luc Besson!

Lucy

Det var ett bra tag sedan sist men till slut har Luc Besson äntligen gjort en film som i alla fall tål att nämnas i samma sammanhang som de filmer han gjorde mot slutet av 80-talet och början av 90-talet. Riktigt ända fram till samma klass som Nikita eller Leon når inte Lucy (som just nu är aktuell på svenska biografer) men det här är ett oerhört stort steg i rätt riktning.

Inledningen av filmen är fantastisk.  Vi kastas huvudstupa in i den actionspäckade handlingen och möter Lucy. Hon är en 25-årig amerikanska som studerar i Taipei i Taiwan. Hon luras/tvingas av sin sunkiga pojkvän att lämna en portfölj till en koreansk affärsman.

Det som enligt pojkvännen ska vara en enkel och ofarlig affär visar sig snabbt bli något helt annat. Efter att ha fått se pojkvännen skjutas ihjäl blir hon förd till affärsmannen som i själva verket är gangsterboss och droghandlare. Väskan innehåller en kraftfull syntetisk drog avsedd för den europeiska marknaden. Lucy och några andra personer tvingas bli knarkkurirer genom att få påsar med den nya drogen inopererade i magen och på så sätt obemärkt kunna föra in knarket förbi tullkontrollen på några stora europeiska flygplatser.

När det gäller just Lucy går något snett. Innan hon skickas iväg blir hon misshandlad av en av de som ska vakta henne. Han sparkar henne upprepade gånger i magen och det gör att de inopererade påsarna springer läck och hon får stora mängder av den nya drogen rätt in i kroppen. Effekten blir dock ingen överdos utan något helt annat. Hennes hjärna stimuleras och börjar gradvis använda allt högre del av sin kapacitet (en av filmens grundpremisser är att människan använder 10 procent av sin hjärnkapacitet). I takt med att drogen verkar och hennes hjärnkapacitet ökar får hon mer kontroll över sin kropp och andras. Hon utvecklar helt enkelt någon form av superkrafter, inte minst intellektuellt.

Lucys initiala tankar är inställda på hämnd och hon ger sig direkt efter de som försatt henne i situationen, men i takt med att hennes hjärnkapacitet hela tiden ökar börjar hon att fundera över sin roll i det stora hela och vad hon kan göra gör mänskligheten. Hon tar kontakt med en av de främsta forskarna på området hjärnan och dess kapacitet, en åldrad amerikan som råkar vara på föreläsningsresa i Paris. Hon reser dit, men det gör också skurkarna som inte på långa vägar är redo att enkelt ge upp sina planer på att distribuera drogerna.

Det börjar som sagt oerhört bra, de första 20 minuterna av Lucy är smått suveräna, men den resterande dryga timmen lyckas inte riktigt förvalta det inledningen lovar. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar förlorar sig filmen alltmer i någon form av kvasivetenskapligt existentiellt funderande som inte hänger ihop. Luc Besson är tydligt med sina pretentioner, här finns inklippsbilder som skvallrar om att han förmodligen har tagit sikte på och inspirerats av Stanley Kubricks 2001. Och någon intellektuell systerfilm till 2001 är Lucy sannerligen inte. I takt med att Lucys hjärnkapacitet ökar krävs det i allt högre grad att man kopplar bort sin egen för att det inte ska uppfattas som alltför fånigt.

Bortsett från att det alltefter vad handlingen fortskrider emellanåt går överstyr rejält och att budgeten underskridit ambitionsnivå, en del av effekterna är mer än lovligt plastiga, går det verkligen inte säga annat än att det är en fartfylld och underhållande resa Luc Besson bjuder oss på. Förutom de där misslyckade digitala effekterna är Lucy en snygg och effektivt berättad film. Klippningen (av Besson själv) och fotot håller hög klass och gör Lucy till en visuell karusellfärd som är Bessons mest inspirerade sedan han var en av de främsta företrädarna inom den synnerligen stilmedvetna franska så kallade Cinéma du look-rörelsen.

En huvudanledning till att Lucy trots allt fungerar så pass bra som den gör är Scarlett Johansson. Hon övertygar stort och har genom sitt agerande en sammanhållande effekt som är direkt avgörande när filmens handling mot slutet hotar ett helt förlora sig i ett mörker av fånighet och pseudovetenskap.

Underhållande och fartfyllt är det dock onekligen. Om bara Luc Besson redan på manusstadiet hade stannat upp och funderat ut en idé som helt och hållet svarat upp till den smått briljanta öppningen hade Lucy kunnat bli fantastisk, kanske till och med bättre än Nikita som jag alltjämt håller som Bessons bästa. Men Lucy är trots allt ett så stort steg i rätt riktning att jag nu i alla fall vågar tro och hoppas att Luc Besson faktiskt ska kunna nå upp till de höjderna igen. Det är kul att kunna konstatera att det nu känns som att han är tillbaka på riktigt.

Filmer som Subway, Det stora blå och Nikita var mycket viktiga pusselbitar när min frankofili en gång i tiden tog form. Han var helt enkelt en av de viktigaste figurerna i den processen. Det är något jag är för evigt tacksam för.