Bleu Blanc Rouge? Pâle!

Nej, det blev ingen perfekt present från Les Bleus till legendaren Zinedine Zidane på 40-årsdagen. Spanien var minst ett nummer för stort denna gång och det var i ärlighetens namn inte ens nära att ett återigen ganska blekt Frankrike skulle kunna störa lagets marsch mot det iberiska derbyt mot Portugal i semifinalen. Om något så framstod smärtsamt tydligt att Frankrike ända sedan han med en dansk skall i bröstet på Italiens Marco Materrazzi avslutade sin framgångsrika karriär aldrig har hittat någon som varit ens i närheten av att kunna fylla den roll i laget som just Zinedine Zidane hade. Att det inte så lätt skulle låta sig göras att fylla tomrummet efter Zizou var ingen skräll, men att Frankrike under de sex åren som gått sedan han pensionerade sig inte lyckats få fram en kreativ central mittfältare av rang är en aning underligt med tanke på vilken fin ungdomsverksamhet som de franska klubbarna har haft genom åren. Intressant nog så är det de tilltänkta arvtagarna, Yoann Gourcuff och Samir Nasri, som sägs ha varit de enskilt största orsakerna till den osämja inom trupperna som drabbat laget i de två senaste mästerskapen. Det säger såklart en hel del om deras personliga egenskaper och ledarskap, men också om den enorma press som vilar på den som förväntas ta nummer 10-rollen i ett franskt landslag.

Laurent Blanc har en del att jobba med inför kommande mästerskap, men också som jag var inne på i mitt blogginlägg tidigare idag, en god grund att arbeta utifrån. Och om man kan få fram en central spelfördelare mogen att axla Platinis och Zidanes fallna mantel, då kan det bli riktigt roligt för oss med hjärtat i den franska fotbollen. Personligen tror jag att Marvin Martin kan bli lösningen på problemet. Han fick bara några minuters speltid i detta mästerskap och kan som 24-åring kanske inte fullt ut räknas som talang längre men jag tror att han kan bli riktigt, riktigt bra. Marvin Martin som nyligen lämnade Sochaux och nästa säsong ska spela i ligatrean Lille har alla möjligheter att där ta ytterligare steg i sin utveckling.

Vad gäller mina sympatier i fortsättningen av detta EM så ligger de nu när både Sverige och Frankrike är borta ur leken definitivt hos Italien. Forza Azzurri, med andra ord!

En bra avslutning men inte utan lite bitter eftersmak

Så fick då Sverige till slut en seger även i detta EM, Zlatan Ibrahimovic bjöd på ännu ett drömmål och Frankrike gick trots förlusten vidare till kvartsfinal. Det låter som den som läget var i mina ögon perfekta avslutningen av gruppspelet i grupp D och jag borde med andra ord inte ha något att anmärka på. Men jag är ändå inte fullt tillfreds. Inte minst för att det känns lite bittert att Sverige plockade fram det riktiga fina spelet när det egentligen inte gällde något. Det var liksom så dags då. Den gedigna insatsen, främst i andra halvlek, gör att förlusterna mot England och Ukraina svider ännu mer. Som det nu utvecklade sig så hade det räckt med en poäng i någon av de matcherna för att ta sig till kvartsfinal, förvisso på Frankrikes bekostnad, men ändå. Nåja, jag får försöka glädja mig åt att Sverige slapp den holländska och irländska nesan att få lämna turneringen utan någon poäng överhuvudtaget.

Den andra anledningen till den bittra eftersmaken till kvällens match var den extremt bleka och viljelösa figur som Frankrike visade upp. Om det inte sker en rejäl skärpning som kommer det inte att finnas en skugga av en chans för Frankrike att ta sig vidare från kvartsfinalmötet med Spanien på lördag. Uppgiften är naturligtvis vis svår nog även om Frankrike skulle spela på toppen av sin förmåga, men med det här spelet? Inte en chans! Men nu har coach Laurent Blanc några dagar på sig att gjuta nytt mod i truppen och jag har svårt att tänka mig att laget inte kommer att åtminstone spela bättre då än vad det gjorde i kväll. Jag tänker med glädje tillbaka på VM 2006 då ett Frankrike som fram tills dess hade haft problem att få spelet att stämma slog ut ett favortittippat Spanien med 3-1 i åttondelsfinalen. Vågar vi hoppas på något liknande på lördag? Då måste nog Samir Nasri fullt ut blomma ut och verkligen bli den nye Zidane som han kallades för när han slog igenom.

Polen/Ukraina, här kommer vi!

Vilken härlig kväll det blev när kvalet till nästa års EM i fotboll avslutades. Dramatik och spänning, kast mellan hopp och förtvivlan – och ett lyckligt slut. Sverige gjorde det ”omöjliga” och besegrade Holland med 3-2 (tack Johan Elmander, bäst på plan) och ett krampaktigt spelande Frankrike lyckades mot slutet av matchen på straff lyckades kvittera till 1-1 (tack, Samir Nasri) i den direkt avgörande matchen mot Bosnien/Hercegovina om segern i sin kvalgrupp. Det betyder att både Sverige och Frankrike kan boka sina biljetter till fotbollsfesten nästa sommar. Att Frankrike skulle klara av att ta den nödvändiga poängen mot Bosnien/Hercegovina hemma i Paris kändes som något man kunde förvänta sig på förhand, men att Sverige som så sent som i fredags hade alla preoblem i världen med att besegra Finland skulle kunna besegra det Holland som just nu rankas som världens bästa landslag kändes som jag varit inne på tidigare, omöjligt. Nu kan vi dock dra ett fett streck över Sveriges, förutom matchen mot Holland nu då, miserabla spel denna kvalhöst och Frankrikes måttligt imponerande kvalinsats. Nu startar vi om på noll – i Polen/Ukraina i sommar. Jag vet inte ens om det är teoretiskt möjligt med tanke på seedning och så, men vore det inte häftigt om Sverige och Frankrike hamnar i samma grupp i EM? Lottningen sker i början av december. Den ska bli angenämt spännande att följa. Liksom de stundande play off-matcherna om de återstående slutspelsplatserna. Med favoritlandslagens biljetter redan lösta kan jag lugnt luta mig tillbaka och följa dramatiken och låta mig underhållas, utan några stora känslomässiga insatser. Sport är för härligt. Ibland.