RSS Flöde

Etikettarkiv: Samir Guesmi

Dujardin cashar in på sin charm – igen

Postat den

18835036

Jean Dujardin brukar ofta kallas för Frankrikes George Clooney. Jämförelsen har aldrig varit mer relevant och träffande än i filmen Cash från 2008. Du kan nu med lätthet själv kolla in filmen och jämföra för tidigare i veckan släpptes den sent omsider, under titeln Svindlarna, även här i Sverige, då direkt till dvd. På samma sätt som det är lätt att kalla Jean Dujardin för en fransk George Clooney så är det nära till hands att utnämna Svindlarna till en fransk Oceans 11, vilket flera har gjort. De gemensamma beröringspunkterna är också många, bildspråket, den coola musiken och den lätt humoristiska tonen är tre exempel. Det är helt uppenbart att regissören Éric Besnard har studerat Steven Soderberghs moderna klassiker noga. Men jämförelsen haltar trots det en aning. Framförallt eftersom Svindlarna inte är någon renodlad kuppfilm. Det begåvade manuset bjuder på en hel del vändningar och överraskningar så det gäller att vara vaksam och alert som åskådare.

Huvudfigur i Svindlarna är Cash (därav originaltiteln), en charmig men tämligen skrupelfri bedragare. Hans bror och kumpan har nyligen blivit mördad och Cash och hans övriga medarbetare vill naturligtvis hämnas. I sikte har de dessutom en av de största diamantkupperna i mannaminne. In på scenen skrider också bland andra en internationellt jagad bedragare och en ambitiös och karriärsdriven kvinnlig polis. Frågan är bara: vem kan man lita på? Det hela utvecklar sig snart till en berättelse där alla lura alla och där inget är som det ser ut att vara.

Jean Dujardin är sannerligen inte den enda namnkunniga skådespelaren i ensemblen. Jean Reno, Valeria Golino, Ciarán Hinds, Alice Taglioni och Samir Guesmi är bara några exempel på andra som figurerar i olika stora roller i den här filmen, något som också förstärker jämförelsen med Oceans 11. Det bör dock poängteras att Éric Besnard, även om han kanske vill tro det, inte är någon Steven Soderbergh. Elegansen i handlaget och coolheten är absolut inte densamma i Svindlarna som i Oceans 11, i den mån de två filmerna liknar varandra så framstår Svindlarna som en fattigmansversion av Oceans 11. Vilket naturligtvis inte ligger långt ifrån sanningen. Det skiljer utöver talangnivå mellan regissörerna också ett stort antal budgetmiljoner mellan filmerna. Men som jag har varit inne på: egentligen ska man  inte fastna i den typen av jämförelser eftersom Svindlarna på så många sätt är en helt annan typ av film. Och det är inte tu tal om att den har ett stort underhållningsvärde, helt på egna meriter. Tempot är högt, manuset välskrivet och den namnkunniga ensemblen inspirerad. Allt dessutom iscensatt med en stor portion glimt i ögat. Du kommer att kunna se många bättre filmer än den här i år, men halvannan timmes god underhållning för stunden räcker i bland mer än väl och värdet i det ska inte underskattas.

Frankofilt filmsommarnöje

Postat den

NOL%20~1

Glädjande nyheter för frankofilen som känner för att svalka sig en stund i högsommarvärmen genom att slinka in i en behagligt tempererad biosalong. Denna helg har inte mindre än två franska filmer svensk biopremiär: den 13-faldigt Césarnominerade Camille mellan två åldrar (Camille redouble i original) och Bon appétit! (Les Saveurs du palais i original), båda från i fjol. I mina ögon är den förstnämnda den klart bästa av de två så jag inleder med att behandla den.

Camille mellan två åldrar än tämligen oblygt inspirerad av Francis Ford Coppolas Peggy Sue gifter sig från 1986. Den handlar om en bitter, livstrött och smått alkoholiserad medelålders kvinna vid namn Camille. Hon bor i Paris och är mitt uppe i en uppslitande separation från sin man Eric som hon varit tillsammans med sedan gymnasietiden. Efter en synnerligen blöt nyårsafton i goda vänners lag vaknar hon upp i en sjuksäng.

Personalen meddelar att hennes föräldrar är på väg för att hämta henne. Något som Camille av naturliga skäl har svårt att tro på. Bägge hennes föräldrar är nämligen sedan länge döda. Men mycket riktigt, föräldrarna dyker snart upp och Camille inser efter en stund att hon är förflyttad tillbaka i tiden, till 16-årsåldern. Den tid då hon för första gången träffar Eric och då hennes mamma plötsligt dör.

Med andra ord en chans att med vetskapen om hur saker och ting utvecklat sig och med massor av livserfarenhet i bagaget göra om och göra rätt. Eller går det överhuvudtaget att ändra det som redan skett?

Camille mellan två åldrar är en starkt melankolisk men också ofta mycket rolig film, ytterst tonsäkert iscensatt av Noémi Lvovsky som själv dessutom spelar titelrollen och har varit med och skrivit filmens manus. Mötet mellan den ”nya” Camille och hennes föräldrar och övriga omgivning inbjuder naturligtvis till en hel del dråpliga situationer och kulturkrockar, men det blir aldrig hysteriskt.

Det här är en nedtonad och återhållsamt berättad film som ofta drar mer åt drama än komedi. Vissa har velat dra paralleller inte bara med Peggy Sue gifte sig utan också Tillbaka till framtiden. Det är naturligtvis inte helt irrelevant att göra det, men likheterna med den senare är tämligen få. Och på sant franskt manér är Camille mellan två åldrar både pratigare och mer filosofiskt lagd än de båda. Och de filosofiska och resonerande undertonerna i Camille mellan två åldrar är något som verkligen får den att lyfta.

Camille mellan två åldrar är en gripande, rolig, finstämd och inte minst välspelad film. Noémi Lvovsky är (som vanligt) mycket bra, Samir Guesmi är lysande i båda inkarnationerna av Eric och Yolande Moraeu är inget annat fantastisk i rollen som Camilles mamma. Dessutom får vi njuta av inspirerade gästspel av kända skådespelare som Mathieu Amalric, Denis Podalydès och François Truffauts favorit Jean-Pierre Léaud.

Bon appétit i regi av Christian Vincent blev jag tyvärr inte lika förtjust i. Trots att den också kännetecknas av finfint skådespel, inte minst av Catherine Frot (som liksom Noémi Lvovsky i Camille mellan två åldrar) Césarnominerades för bästa kvinnliga huvudroll tidigare i år. Här spelar hon Hortense Laborie, en viljestark och kvinna från den franska landsbygden som till sin stora förvåning rekryteras att bli ansvarig för maten åt självaste presidenten i Elysséepalatset.

Det är naturligtvis ett uppdrag som det inte går att tacka nej till. Men arbetet är sannerligen ingen hinderfri raksträcka. Förutom det uppenbart tuffaste hindret, att hon är den första kvinna på posten i en strikt patriarkal värld, så har hon massor av saker att ta hänsyn till. Inte minst gamla ingrodda hierarkier och byråkratiska system. Men Hortense Laboire är inte en kvinna som tar överdriven hänsyn till sådant. Hennes kompromisslösa kärlek till maten är det som verkligen styr henne och den leder till att hon fattar en hel del inte helt populära beslut.

Bon appétit saknar definitivt inte förtjänster. Catherine Frots agerande är redan nämnt och filmens utsökta foto är en annan. De många matlagningsscenerna är så snyggt iscensatta att snålvattnet snart riskerar börjar rinna ur mungipan. Det här är en film som kanske främst talar till magsäcken. Men rent handlingsmässigt finns en del i övrigt att önska.

För trots att filmens Hortense Laborie är inspirerad av och baserad på en verklig person, Danièle Mazet-Delpeuch som var president Mitterrands kock mellan 1988 och 1990, så lyckas inte riktigt personporträttet engagera. Vi får veta på tok för lite om vem hon är, vad som driver henne och vilken bakgrund hon har.

Dessutom har manusförfattarna lagt till en ramberättelse som mest bara stör och sannerligen inte tillför något. Så trots de på sitt sätt fantastiska matlagningsscenerna så blir Bon appétit en ganska tunn och lite smaklös måltid till film. Men som matlagningsporr och substitut till de själlösa matlagningsprogram som det går tretton på dussinet av på tv just nu fungerar den utmärkt.