Svarta fjärilar – stilistisk spänning som överraskar

Är du på jakt efter något spännande som också sticker ut från mängden som något annorlunda? Då kan den franska Netflix-serien Svarta fjärilar (Les papillons noirs) vara något för dig.

Svart fjärilar släpptes för knappt två månader sedan och har i mitt tycke inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Det är en stilistiskt mycket imponerande serie i det behändiga formatet av sex knappt timslånga avsnitt.

Den handlar om Adrien, en författare med skrivkramp som kontaktas av en äldre man som vill att han ska spökskriva hans memoarer. Adrien som är i behov av pengar och något som kan få hans kreativa flöde att lossna antar uppdraget.

Albert, som mannen heter, börjar berätta sin historia som inleds på 70-talet och den passionerade kärlekshistorian mellan honom och en kvinna som heter Solange. Det visar sig dock snart att berättelsen om Albert och Solange inte bara är en sådan om intensiv kärlek utan också en bekännelse från ett seriemördarpar.

Utifrån det upplägget väver skaparna Olivier Abbou (som också regisserat) och Bruno Merle en fängslande mosaik av händelser med den ena vändningen efter den andra. Nutid korsklipps med dåtid i ett spännande och överraskande flöde som byter visuell skepnad efter vad som berättas. Fotot och musikläggningen håller toppklass och bidrar starkt till den fascinerande stämning som vilar över den här serien.

Manuset är välskrivet och berättelsen övervägande smart konstruerad. Svarta fjärilar är i grund och botten en kriminalserie, men den tar ut svängarna och blandar in element från andra genrer också.

Tillbakablickarna till Alberts och Solanges historia innehåller element av skräck, rejält influerad av den mest stiliserade men också brutala versionen av italiensk så kallad giallofilm från 70-talet och det nutida handlingsspåret har en hel del drama över sig. Till det kan läggas de talrika och relativt explicita sexscenerna.

Blandningen är fängslande och berättelsen har ett driv som gör att det är lätt att som åskådare ryckas med och hållas nyfiken över hur det hela hänger ihop och ska sluta. Även om några trådar i manuset hade kunnat kortas och serien tajtas till för jag tycker att berättelsen tagvis tappar lite tempo.

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för skådespelarensemblen som imponerar. Inte så konstigt eftersom beprövade kort som Niels Arestrup, Nicolas Duvauchelle och Sami Bouajila syns i några av de ledande rollerna. Det stora fyndet i sammanhanget är dock Alyzée Costes i rollen som Solange.

Om du känner att Svarta fjärilar kan vara något för dig och vill ge den en chans så vill jag dock varna den som till äventyrs är könslig för sådant att den innehåller såväl rejält brutala våldsscener som explicita sexscener.

I Zolas fotspår

I bland kan en film vara så mycket mer än bara en film och få faktiska konsekvenser i samhället och rätta till orättvisor. Det vet den fransk-algeriske filmmakaren Rachid Bouchareb vars film Infödd soldat (Indigènes) från 2006 var en starkt bidragande orsak till att Frankrikes nationalförsamling faktiskt beslutade att delvis ändra ettt missförhållande som filmen tar upp.

Infödd soldat handlar om en grupp av de män födda i de forna kolonierna i Nord- och Västafrika som under andra världskriget tog värvning i den franska armén och stred för befriandet av det Frankrike som de flesta av dem aldrig satt sin fot i. Filmen berättar om hur dessa soldater systematiskt diskriminerades av de egna och att de även efter kriget fortsatt blev diskriminerade. Bland annat genom att de infödda krigsveteranerna inte fick samma pension som de etniska franska och att de dessutom fick se sina pensioner helt indragna efter sina respektive länders frigörelse från Frankrike.

Det sägs att den dåvarande presidenten Jacques Chirac rördes till tårar under en specialvisning av filmen och i samband med filmens officiella premiär i Frankrike meddelande den av Dominique de Villepin ledda regeringen att reglerna kring hur pensionerna till krigsveteranerna från andra världskriget betalas ut skulle ändras så att de infödda veteranerna därefter skulle kunna kvittera ut samma pension som de franska. Kravet på att få ut de frysta pensionerna retroaktivt har dock inte hörsammats.

Rachid Bouchareb är som producent och medverkande i manusbearbetningen en av männen bakom filmen Omar dödade mig (Omar m’a tuer i original) som fick sin svenska biopremiär i fredags. För regin står skådespelaren och regissören Roschdy Zem, berömd från bland annat Infödd soldat och flera andra av Rachid Boucharebs filmer. Det märks att Roschdy Zem har tagit intryck av sitt arbete med Bouchareb. Det glödande engagemanget och det underliggande raseriet mot de rasistiskt färgade postkoloniala orättvisor som det än i dag dyker upp bevis på i det franska samhället är detsamma i Omar dödade mig som i exempelvis Infödd soldat.

Omar dödade mig är baserad på verkliga händelser: affären Omar Raddad, ett av 90-talets mest uppmärksammade rättsfall i Frankrike. Den morockanske trädgårdsmästaren Omar Raddad anklagades och fälldes 1994 mot sitt nekande för mordet på en av sina arbetsgivare, en rik änka, tre år tidigare. Han dömdes till 18 års fängelse, men benådades 1998 efter påtryckningar från den marockanske kungen Hassan II av president Jacques Chirac. I den franska lagens mening är han alltjämt skyldig till mordet och har därför även efter benådningen kämpat för att rentvå sitt namn. Den kampen för Roschdy Zem på ett övertygande vis vidare i sin film.

Den bild av hela affären och av den franska polisens och landets rättsväsendes arbete som tecknas i Omar dödade mig är verkligen inte smickrande. Det är snarare en historia om hur en skyldig skapas för en snabb lösning av ett uppmärksammat fall och hur bevis fabriceras och andra uppenbara fakta som talar i en annan riktning ignoreras. Det allra starkaste, och kanske enda riktiga, bevis mot Omar Raddad som fanns var den skrift i blod som fanns på väggen vid den plats där mordoffret hittades.

Skriften blev synnerligen omtalad och har parafraserats i många olika sammanhang sedan dess och har gett filmen dess originaltitel. Enligt utredningen så ska det ha varit den mördade kvinnan själv som med sitt eget blod ska ha skrivit Omar m’a tuer på väggen för att ange sin mördare. Omar och hans försvarare menar att det är någon som har försökt att sätta dit honom (och lyckats).

Roschdy Zem går ut stenhårt i sin kritik och drar paralleller med det kanske allra mest berömda och beklämmande fallet av fransk rättsröta: Dreyfus-affären vid det förra sekelskiftet. I motsats till Alfred Dreyfus har dock alltså Omar Raddad ännu inte fått upprättelse.

Roschdy Zem berättar historien om Omar Raddad med ett lågmält och återhållet raseri. Filmen är ganska stramt hållen och litar fullt och fast på den inneboende sprängkraften i berättelsen. Det är rakt berättat, utan åthävor och breda gester. Sami Bouajila, även han känd från bland annat Infödd soldat, är briljant och fullständigt trovärdig i rollen som den timide analfabeten Omar Raddad och hans insats är en av nycklarna till att filmen är så stark och lyckad.

Huruvida det är en film som berättar den fullständiga sanningen i fallet eller inte är naturligtvis svårt att avgöra, det är trots allt en partsinlaga, men bakom filmen döljer sig omfattande research och den har en stark känsla av autenticitet kring sig. Omar dödade mig är en stark, engagerande, upprörande och gripande film som känns. På riktigt.