Det moderna samhällets olycksbarn

Vi befinner oss i början av högsäsongen för filmgalor och många prestigefyllda pris ska delas ut den kommande dryga månaden.

En film som redan är nominerad till ett av filmvärldens mest prestigeladdade priser, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film, och som har goda möjligheter att bli den stora vinnaren vid den inhemska Césargalan (nomineringarna tillkännages först om knappa två veckor) är franska Les Misérables i regi av långfilmsdebutanten Ladj Ly. Sedan förra helgen går den att se även på svenska biografer.

Faktum är att Les Misérables redan har vunnit ett synnerligen fint filmpris. Den hade premiär inom huvudtävlan vid förra årets filmfestival i Cannes och vann där juryns pris.

Som namnet antyder har den i Mali födde men i den ökända Parisförorten Clichy-Montfermeil (som 2005 hamnade i världens blickfång i samband med de våldsamma upplopp som startade  där och sedan spreds till flera andra franska städer) uppväxte regissören Ladj Ly hämtat inspiration från Victor Hugos roman Les Misèrables (eller Samhällets olycksbarn som den fick heta i Sverige).

Men det här är långt ifrån någon ny filmatisering av den klassiska berättelsen och ännu längre från den världsberömda och älskade musikalversionen. Då bär den tydligare släktskap med Mathieu Kassovitz klassiska och mästerliga förortsskildring Medan vi faller (La Haine) från 1995, som Ladj Ly mycket riktigt också tagit upp som en stark inspirationskälla, och Spike Lees explosiva genombrottsfilm Do The Right Thing från 1989.

Les Misérables utspelas under ett drygt dygn den stekheta sommaren 2018. Det är dagen efter Frankrikes guld i fotbolls-VM och glädjeyran börjar så smått lägga sig. Termometern visar på 35 grader varmt och polismannen Stéphane Ruiz anländer till sitt nya jobb i Clichy-Montfermeil.

Han hämtas upp av sina två nya kollegor i den lilla grupp som han ska patrullera runt i den våldsplågade förorten. Efter en kort introduktion på stationen bär det av ut på gatorna och det blir ingen lugn start på det nya jobbet för honom. För de tre hamnar snabbt i en ond, nedåtgående spiral av händelser som skapar en situation som hela tiden är på gränsen att fullständigt brisera.

Les Misérables är ett veritabelt knytnävsslag till film, en närmast fysisk upplevelse och när eftertexterna börjar rulla efter den suggestiva slutscenen känner mig mig smått utpumpad.

Det vilar en stark känsla av autenticitet över hela filmen och Ladj Ly aktar sig väldigt noga för att komma med några manande pekfinger. Han säger själv att han ser filmen som ett rop på hjälp och som ett sådant är det synnerligen kraftfullt.

Den skildrar en hård och brutal verklighet men helt utan ljus är den inte. För trots att alla rollfigurer signalerar en stark känsla av hjälplöshet så bär de också sina huvuden högt, fast beslutna att inte bara överleva utan faktiskt leva ett så bra liv som möjligt.

Det är en film om en machokultur som förgiftar, om våld som föder våld och en omvärld som slutat bry sig. Les Misérables är en film som är tuff att se, men som belönar den som gör det rikt. För det här är riktigt, riktigt bra och något man bär med sig långt efter filmens slut.

En ljummen kejsare av Paris

Eugène-François Vidocq har i Frankrike ett eftermäle av närmast mytisk karaktär. Under sin livstid som spände mellan juli 1775 till maj 1857 hann han med upplevelser nog för flera levnadstider.

Han var förbrytaren som som först gjorde sig känd som mästerutbrytare efter ett antal lyckade flyktförsök från fängelser för att sedan i Paris en tid under Napoleon Bonapartes kejsardöme  först bli en viktig samarbetspartner till den lokala ordningsmakten för att så småningom chef för densamma och efter det grunda en detektivbyrå.

Vidocqs spännande levnadsöde fängslade redan hans samtid, det sägs att Victor Hugo inspirerades av det när det gäller tre av de ledande figurerna i paradverket Samhällets olycksbarn (Les Miserables) från 1862, och hans eftermäle har som sagt bara växt i styrka.

Vilket märks inte minst i populärkulturen. Närmast otaliga är de skildringar av hans liv som getts ut i form av böcker, seriealbum, tv-serier och filmer. Senast i raden när det gäller filmer är Kejsaren av Paris (L’empereur de Paris) som släpptes hemma i Frankrike i december i fjol och nu elva månader får svensk svenska premiär direkt till dvd.

Den är regisserad av Jean-François Richet och Vidocq gestaltas denna gång av Vincent Cassel. Dessa två firade stora triumfer tillsammans när de i Public Enemy no 1 (L’instinct du mort och L’ennemi public no 1 i original) skildrade den franske gangstern Jacques Mesrines liv. Här är dock resultatet tyvärr inte riktigt lika lyckat.

För även om ambitionsnivån är hög och budgeten med franska mått mätt mycket väl tilltagen i Kejsaren av Paris lyckas den inte riktigt gripa tag på något djupare plan.

Richets mål var att göra den mest realistiska skildringen av Vidocqs liv hittills och det märks att han lagt ner mycket tid på detaljerna. Skildringen av ett Paris under uppbyggnad och strax innan baron Haussmann startade sitt enorma renoveringsprogram som gav staden dess moderna form är imponerande. Men under ytan ekar det emellanåt lite tomt.

Det är som att man fokuserat för mycket på att skildra saker och ting så verklighetstroget som möjligt och i processen glömt bort att arbeta med karaktärsstudierna och psykologin bakom varför de agerar som de gör. Vilket ger Kejsaren av Paris en känsla av ett ytligt bländverk. Till och med den normalt sett så eldige och intensive Vincent Cassel känns återhållen och vilset nedtonad i sin gestaltning.

Men en fängslade livshistoria är det ju och det tillsammans med de tekniska kvaliteterna gör Kejsaren av Paris till en klart sevärd film, även om de missade möjligheterna att göra något så mycket bättre än så gnager.

Efter The Artist: Amour

Det blev både framgång och motgång för det frankofona när årets oscarnomineringar i dag presenterades. Vi tar det positiva först. Michael Hanekes mästerliga Amour kammade hem fem tunga nomineringar: bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus och bästa icke engelskspråkiga film.

Även om Amour rent tekniskt är Österrikes bidrag till tävlingen så kan den genom att den är på franska och dessutom delvis franskproducerad med fog också ses som en stor framgång för fransk film. Amour förtjänar mer än väl alla sina nomineringar, och får definitivt ses som solklar favorit att plocka hem priset för bästa icke engelskspråkiga film. Och jag gläds extra mycket åt Emmanuelle Rivas nominering för bästa kvinnliga huvudroll. Hennes rolltolkning i filmen är verkligen helt fenomenal.

Mindre roligt med frankofona ögon var att de övriga två franskspråkiga filmerna som det pratats om i förhandssnacket, det officiella franska oscarsbidraget En oväntad vänskap (Intouchables) och Rust and Bone (De rouille et d’os), blev helt lottlösa. Överraskande i fallet En oväntad vänskap och direkt skandalöst när det gäller Rust and Bone.

Som jag har varit inne på i tidigare inlägg kändes en nominering i klassen bästa icke engelskspråkiga film självklar för En oväntad vänskap, inte minst med tanke på den enorma succé den har gjort världen över och att oscarjuryn ofta tar hänsyn till det rent kommersiella, men så blev det alltså inte.

Att det inte fick någon nominering i någon annan tyngre klass går det dock inte att uppröra sig över. Det kan man dock när det gäller Rust and Bone. Hur man har misslyckats med att nominera Marion Cotillard i kategorin bästa kvinnliga huvudroll förstår jag bara inte och, med reservation för att jag inte har sett alla de nominerade filmerna och därmed inte kan göra någon jämförelse,  jag har svårt att se att Rust and Bone inte skulle förtjäna en nominering när det gäller kategorier som exempelvis bästa film, bästa regi, bästa klippning och bästa foto.

En liten tröst i bedrövelsen över de uteblivna nomineringarna för Rust and Bone är de åtta nomineringarna för Les Miserables. Resonemanget är kanske en aning långsökt men liiiite fransk är väl ändå denna amerikanska musikalfilm? Den baseras ju trots allt på ett av fransk litteraturs mest emblematiska verk, Victor Hugos roman Les Miserables (Samhällets olycksbarn på svenska). Vilka som vinner årets oscarstatyetter får vi veta natten mot den 24 februari svensk tid.