Stiliserade grymheter i skenet från en skoningslös sol

Allhelgonahelgen och Halloween är ju skräckfilmens högtid och traditionen trogen här på BleuBlancRouge tänkte jag ge ett tips på en film från den frankofona världen att se. I år får det bli om en lite annorlunda skräckfilm. Faktum är att det går att diskutera om det överhuvudtaget är en skräckfilm eller kanske egentligen en thriller med skräckfilmsinslag. Eller kanske till och med en western?

Som sagt det är en lite annorlunda film det handlar om. Precis som man har all anledning att förvänta sig av en film av det äkta franskbelgiska filmmakarparet Hélène Cattet och Bruno Forzani. De har gjort sig ett tämligen aktat namn inom genrefilmen via starkt stiliserade och genreöverskridande filmer som Amer och The Strange colour of your bodys tears (L’étrange couleur des larmes de ton corps).

Den här gången ska det handla om deras senaste långfilm Let the corpses tan (Laissez bronzer les cadavres) från 2017, en film som återigen tar avstamp i parets gemensamma kärlek för den italienska giallofilmen och dess hjältar Dario Argento och Lucio Fulci.

Men den här gången är det en annan italiensk filmskapare som är den allra tydligaste influensen i form av Sergio Leone och hans spaghettiwesterns, kryddat med mer än en nypa av Sam Peckinpahs stiliserade våld. För våldsam är Let the corpses tan i allra högsta grad, det ska sägas med en gång.

Filmen är baserad på en en fransk kriminalroman med samma namn från 1971 skriven av en annan duo: Jean-Pierre Bastid och Jean-Patrick Manchette.

Den senare skulle kunna beskrivas som en sorts fransk motsvarighet till Sjöwall/Wahlöö. Hans romaner moderniserade och förändrade den franska kriminalromanen och han vävde ofta in samhällskritik från sitt perspektiv en bit ut på vänsterkanten.

Men det var sannerligen inga Beck-romaner han skrev. Här handlar det mer om hårdkokta , våldsamma och actionladdade noirhistorier.

Berättelsen om ett hänsynslöst rånargäng som attackerar en värdetransport på en rejäl mängd guldtackor och tar sin flykt till en mystisk, kvinnlig konstnär och hennes gäster i den ruinliknande och avlägset belägna byggnad där hon bor lånar en hel del från dåtidens westernfilmer.

Via en del oväntade och våldsamma händelser, bland annat dyker två poliser på jakt efter rånarna upp, splittras gänget upp och byggnaden sätta under någon sorts belägring.

Först under stekande sol och sedan nattens suggestiva mörker.

Cattet och Forzani vrider i sin filmbearbetning det hela ytterligare några varv och tillför ockulta och psykedeliska inslag bildsatt i knivskarpa technicolorskalor och avancerade bildlösningar.

Det är fascinerande, fängslande och lätt hypnotiskt att se.

Romanen gavs alltså ut 1971 och Cattet och Forzani har satsat på att ge filmen en för den tiden typisk känsla, bland att genom att återanvända filmmusik från den tiden, bland annat av mästaren Ennio Morricone. Ett grepp som fungerar utmärkt.

Let the corpses tan är helt enkelt något annorlunda och extra. Våga ta chansen och se om den är något för dig!

Leclercq goes Peckinpah i Blod och jord

Nästintill total stiltje för biobranschen betyder goda tider för streamingtjänster och vod och jättarna på marknaden agerar därefter och lanserar en strid ström av nya titlar. Häromveckan släppte exempelvis Netflix den franskbelgiska egenproducerade filmen Blod och jord (La terre et le sang i original) i regi av Julien Leclercq.

Det är en till ytan hård och karg thriller men i själva verket, som jag ser den, i allt väsentligt en modern västern. Det är lätt att se spår av mästare som Sam Peckinpah och Sergio Leone i den hantverksskicklige Leclercqs stiliserade film.

Allra mest tänker jag på den förstnämndes klassiker Straw Dogs (som det ju också krävs en vidare tolkning av begreppet för att kalla för en västern) och i viss mån även Det vilda gänget när jag ser Blod och jord. Liksom i Straw Dogs hamnar här en till ytan lugn och vän familjefar till brutala handlingar för att försöka styra av en attack från en hänsynslös yttre fiende och användandet av stiliserat våld i slow motion känner vi igen från Det vilda gänget.

Från Sergio Leone hittar jag inspiration till filmens sparsmakade dialog, långa stunder är Blod och jord helt ordlös.

Blod och jord handlar om sågverksägaren Saïd som just fått veta att han är sjuk och inte har begränsad till kvar att leva. Hans ekonomi är körd i botten och han har beslutat sig för att sälja sitt lantligt och avsides belägna sågverk. Men innan han hinner sätta dessa planer i verket får han helt andra saker att konfrontera.

En av hans anställda har nämligen låtit sig övertalas att gömma ett stort parti knark som vänner till honom stulit på sågverket. Nu har dock det hänsynslösa gäng som de stulit knarket från listat ut att det finns där och begett sig dit för att ta tillbaka det. Saïd inser att han, hans döva dotter och deras anställda är i stark fara och beslutar sig för att gå till motattack.

Det tål att påpekas och varnas för det som sedan händer: Blod och jord är en mycket våldsam och blodig film, så är du känslig för sådant så bör du undvika den. För egen del så tycker jag att det finns en del att gilla med filmen, även om jag måste tillstå att även jag tyckte att den var onödigt våldsam på sina ställen. Framförallt tänker jag då på det jag tidigare varit inne på: Julien Leclercqs hantverksskicklighet i att efterlikna några av mina favoritregissörer.

Det finns emellertid en del att inte gilla också. Det understundom omotiverade och spekulativa ultravåldet är en sak, stora brister på manussidan en annan. Om vi återgår till jämförelsen med Peckinpah och Leone och skiftar fokus till manus i stället för stilistik så faller likheterna med Blod och jord. Den känns manusmässigt tämligen ofärdig och en aning slarvig.

Dessutom 80 minuters speltid är på tok för kort för att som Peckinpah oftast lyckades väldigt bra med att skrapa sig ner under ytan och blottlägga de psykologiska mekanismerna bakom ultravåldet. Några sådana förklaringar finns inte i Blod och jord.