Det var matchen då Edinson Cavani slutgiltigt skulle kliva ut ur den store Ibrahimovics skugga, men han tog inte chansen. Det är förvisso smått löjligt att ens tänka i de banorna, att en världsklassanfallare som Cavani skulle ha något att bevisa men likafullt hade jag känslan av att det var så. Att han efter att i en tidningsintervju för några veckor sedan uttryckt frustration över att inte få spela på sin mest naturliga position som central anfallare faktiskt hade något att bevisa, att han i Zlatans skadefrånvaro skulle visa att han kan leda laget. Det gjorde han inte. 0-2 borta mot Chelsea gör att PSG för andra säsongen i rad blev utslaget på fler bortamål i kvartsfinalspelet i Champions League. Det är naturligtvis hela laget som förlorar och ingen enskild spelare som ska lastas mer än någon annan men jag kan liksom inte riktigt sluta tänka på den jättechans Cavani brände bara minuter innan Chelseas förödande 2-o-mål föll. Om Cavani gjort mål där hade förmodligen (sådant kan man naturligtvis inte helt säkert veta) utfallet blivit ett helt annat och min känsla nu varit den av eufori i stället för bitterhet och frustration.
Edinson Cavani gjorde överlag inget starkare intryck i match med grundförutsättningar som borde ha passat honom, men till hans försvar kan definitivt en alldeles för ängslig och defensiv taktik och matchplan från Laurent Blanc anföras. PSG var överlag alldeles för passivt och inriktat på att försvara den ledning man hade med sig från mötet i Paris och gav tidigt bort initiativet till Chelsea och hade det inte varit för att trävirket i målburen bakom Salvatore Sirigu inte mindre än två gånger på bara någon minut räddat laget hade den här matchen kunnat glidit laget ur händerna ännu tidigare. Sett över två matcher var det i mina ögon helt jämnt mellan lagen, men i kväll var det inget snack. Chelsea var det bättre laget. PSG:s som lag bristande rutin av att spela den här typen av matcher sken smärtsamt tydligt igenom. Men det är naturligtvis bara genom att spela den här typen av matcher och göra den här typen av erfarenheter som den rutinen införskaffas. Man får inte glömma att det är ett ungt projekt (som det heter på nutida fotbollsspråk) och att detta bara var den andra Champions League-säsongen i modern tid för klubben. Att nå ända till kvartsfinal och dessutom förlora dessa med knappast möjliga marginal båda dessa säsonger är riktigt starkt gjort. Med tanke på att spelet denna säsong tagit stora kliv framåt finns det i bedrövelsen all anledning att känna stolthet över vad laget åstadkommit och stor tillförsikt inför framtiden. Den tillhör PSG det är jag helt övertygad om. PSG har tagit plats i den europeiska fotbollens finrum för att stanna.
Nu gäller det för laget att slicka såren och ladda om inför den viktiga ligamatchen borta mot Lyon på söndag. Två segrar till krävs för att säkra andra raka ligatiteln. Hoppas att den första av dem kommer redan på söndag. Lyon står för övrigt för motståndet i de kommande två matcherna för i påskhelgen är det ligacupfinal mellan PSG och Lyon på Stade de France. Då hoppas jag att kapten Thiago Silva för höja segerbucklan mot skyn.
Trots den bittra förlusten i kväll är det med stor stolthet jag utbrister i ett Paris est magique, ici c’est Paris! För ett PSG-fan finns ingen tradition av att vara medgångssupporter. Det tänker jag inte bryta mot nu heller.
BleuBlancRouge 