Franskdoftande dansk och brittisk feel good

Någon gång då och då tillåter jag mig att ta ut svängarna lite här på BleuBlancRouge och skriver om sådant som har fransk anknytning men som producerats utanför den frankofona världen.

Just nu är två synnerligen sevärda filmer som svarar upp mot den beskrivningen bioaktuella i Sverige: brittiska Mrs Harris goes to Paris och danska Rose.

Mrs Harris goes to Paris i regi av amerikanen Anthony Fabian bjuder på feel good av klassiskt brittisk snitt med en portion allvar i botten. Titelns Mrs Harris är en städerska i 1950-talets London. Efter att ha blivit änkling i kriget lever hon sitt liv i ensamhet och anspråkslöshet.

Tills det att hon råkar få syn på en Dior-klänning. Hon faller handlöst för den och blir som besatt av tanken på att själv få äga en, En dröm som låter helt omöjlig att bli sann, men Ada Harris är en kvinna med en mycket stark vilja.

Det är en film med gott om fransk air och flärd, även om den del av filmen som utspelas i Paris i stor utsträckning är inspelad i Budapest. Men bristen på autentiska parismiljöer vägs upp av haute couturen och franska skådespelarstjärnglans i form av Isabelle Huppert och Lambert Wilson. Dessutom spelar Roxane Duran och Lucas Bravo, den senare känd bland annat från Emily in Paris, viktiga roller.

Mrs Harris goes to Paris är kanske en lite väl lättviktig film för att sätta det starkaste av avtryck, men den är elegant, godhjärtad och så skickligt iscensatt att den i mitt tycke ändå är otvivelaktigt sevärd.

Då har den danska filmen Rose i regi av Niels Arden Oplev betydligt större tyngd och allvar, utan att för den skull tappa i feel good-faktor.

Alltid intressanta Sofie Gråbøl gör något av sitt livs roll som schizofrena Inger som tillsammans med sin syster Ellen och svåger Vagn 1997 beger sig ut på en gruppresa med buss från Ålborg till Paris. Resan har knappt ens hunnit börja innan Inger upplyser alla medresenärerna om sin psykiska sjukdom.

Hennes rättframma besked skapar oro i gruppen, Vissa reagerar med att visa medkänsla medan andra är avståndstagande och vissa direkt fientliga till henne och hennes närvaro på resan. Vad Ellen och Vagn inte vet är att Inger dessutom har en baktanke med resan till Paris där hon har ett förflutet.

Rose blandar allvar och humor, värme och tragik på ett otvunget och sömlöst vis. Även om Gråbøl glänser extra mycket så förtjänar hela skådespelarensemblen att lyftas fram. Som så ofta i dansk film är tonträffen i skådespelandet fullständigt naturlig och trovärdig.

Manuset, som Niels Arden Oplev skrivit inspirerad av sin egen systers resa till Paris, är synnerligen välskrivet. Det märks såväl manus- som iscensättningsmässigt att det är en berättelse han känner extra mycket för eftersom det ryms så oerhört mycket värme i den här produktionen.

Rose är en rolig, gripande och medryckande film som med hjälp av en viss taggighet aldrig löper risk att bli översentimental eller strömlinjeformat förutsägbar. En riktigt bra film, helt enkelt!

Populär ”nyckel”roman blir till gripande men inte helt lyckad film

Alla länder har väl sina skamfläckar, nationella trauman som det kan vara minst sagt problematiskt för den inhemska befolkningen att förhålla sig till och som man därmed helst inte vill kännas vid. Frankrike har några sådana, men frågan är om inte Vél d’Hiv-räden som startade i gryningen den 16 juli 1942 är den värsta.

Under räden samlades tämligen urskiljningslöst omkring 13000 judiska franska män, kvinnor och barn ihop och fördes via franska genomgångsläger till det ökända koncentrationslägret i Auschwitz, Det värsta av allt var att det var den franska polismakten som genomförde räden, förvisso starkt påverkade av den tyska ockupationsmakten men ändå. Bara 800 av de 13000 som greps under Vél d’Hiv-räden överlevde kriget och kunde återvända.

Räden fick sitt namn av att de de judar som greps i Paris samlades i den gamla Vélodrome d’Hiver-stadion och hölls där i några dagar under vedervärdiga förhållanden innan de fördes vidare till de franska genomgångslägren.

Vél d’Hiv blev ett kraftfullt nationellt trauma, så obehagligt att det länge rent av var tabu att ens prata om det. Det dröjde ända till 1995 innan någon representant för den franska staten, i detta fall den dåvarande presidenten Jacques Chirac, offentligt kommenterade händelsen och till slut gav en ursäkt till alla inblandade å den franska statens vägnar.

Det skulle dröja ytterligare 15 år innan Vél d’Hiv-händelserna för första gången på ett mer direkt och omfattande sätt behandlades på film, men då faktiskt i två separata filmer under ett och samma år. Först ut var Roselyn Boschs La Rafle (i Sverige visad under titeln I gryningens timmar) och sedan kom filmatiseringen av Tatiana de Rosnays bästsäljande roman Sarahs Nyckel (Elle s’appelait Sarah på franska). La Rafle, som kanske är den bättre filmen och som ger den mest uttömmande beskrivningen av själva Vél d’Hiv, kommer jag att skriva mer om vid senare tillfälle. I dag väljer jag att skriva om Sarahs nyckel som jag såg om häromdagen.

Tatiana de Rosnays roman släpptes 2006. Efter en hel del turer och vedermödor kan tilläggas. Det färdiga manuskriptet refuserades otaliga gånger, Tatianas dåvarande förläggare trodde inte alls på den och otaliga andra bokförlag refuserade den också. Det gick så långt att till och med Tatiana själv började tvivla och det var nära att manuskriptet hade fått stanna i hennes byrålåda.

Men till slut hittade hon en intresserad förläggare och när boken väl gavs ut hände allt snabbt och man får nog utgå från att alla de som refuserade romanen bittert har ångrat sig. Den blev som sagt en bästsäljare som låg ett otal veckor på ansedda New York Times bästsäljarlista och har översatts till flera språk. I dagsläget har den sålts i drygt 3 miljoner exemplar världen över.

Regissören Gilles Paquet-Brenner kände instinktivt att han ville göra film av boken när han läste den och i fjol slog alltså hans önskan in. Han har gjort en film som är den litterära förlagan relativt trogen. Det finns ett antal saker som skiljer den åt, men ingen av avgörande betydelse, Det är en film med stor, för att inte dra till med enorm, emotionell styrka. Tyvärr är den inte riktigt lika stark berättarmässigt.

Gilles Paquet-Brenner har gjort det lite lätt för sig. Vissa skarvar i händelseförloppet är lite väl lättvindiga och känns därför inte helt trovärdiga och mycket av det bildlösningsmässiga är känns väldigt traditionellt och ospännande. Men den bristande originaliteten uppvägs av den emotionella sprängkraften i berättelsen. Samt att det, i synnerhet i våra moderna tidevarv med medvind i de högerextrema rörelsernas segel på många håll inte minst i Europa, fortfarande är enormt viktigt att de hemska händelserna under Andra världskriget skildras så att de aldrig glöms bort.

För den som till äventyrs inte vet vad Sarahs nyckel handlar om kommer här en kort beskrivning av handlingen. Den utspelar sig under två parallella tidsplan. Man kan säga att handlingen centrum är en lägenhet i stadsdelen Marais i Paris. I filmens nutid flyttar en amerikansk journalist vid namn Julia (spelad av en som alltid utmärkt Kristin Scott Thomas) in i lägenheten med sin franska man och deras tonåriga dotter.

Lägenheten har varit i hans familjs ägo ända sedan 40-talet. I samma lägenhet bodde fram till Vél d’Hiv-räden i juli 1942 en judisk familj. När räden genomfördes låste i ett försök att rädda sin yngre bror den 12-åriga dottern Sarahs in honom i en garderob. Tillsammans med sin mor och far förs hon till Vél d’Hiv och hennes enda tanke är att på något sätt ta sig tillbaka till lägenheten för att hämta sin bror.

I det nutida handlingsplanet börjar Julia att skriva en artikel om Vél d’Hiv. Hennes undersökningar gör att hon får reda på Sarahs öde och börjar försöka ta reda på vad som hände med henne – och vilken roll i det hela som den släkt hon själv är ingift i har i det hela. Under hela filmen korsklipps det sedan mellan Sarahs historia och Julias arbete med att försöka ta reda på vad som hände med henne.

Sarahs nyckel är som film betraktad inte på något vis omistlig, men ändå av de skäl som jag tidigare har varit inne på en film som man bör se. I någon sorts modern förintelsefilmskanon tycker jag definitivt att den försvarar sin plats kring (mycket bättre) filmer som Spielbergs Schindlers list och Polanskis The Pianist.