En sista skärva vinter innan det blir vår

Det är bara en tidsfråga innan det rent formellt metereologiskt kan sägas vara vår, solen skiner in genom lägenhetens fönster och termometern visar just nu på tvåsiffriga plusgrader. Dessutom infaller vårdagjämningen redan nästa vecka. Med tanke på att det bara är vinterberättelsen Conte d’hiver från 1992 som återstår i mitt projekt att följa årets skiftningar tillsammans med Eric Rohmers årstidssvit så börjar tiden bli knapp att ta det i mål.

Fast egentligen tog jag och såg (om) Tre män och en kärlek (som den fick heta när den 1995 sent omsider nådde den svenska marknaden) redan för några veckor sedan, under den korta lilla knäpp av riktig vinter som vi fick här i Borås i år. Det är bara det att jag inte har kommit till skott att skriva om den. Förrän nu, vill säga.

Eric Rohmer filmade Tre män och en kärlek som film två i sin svit, det var En vårberättelse (Conte de printemps som fick inleda). Eftersom vintern är en gråare och mörkare årstid så faller det sig naturligt att vinterfilmen också är lite mörkare i tonen är vårfilmen. Även om skillnaden mellan de olika filmerna i sviten inte direkt är milsvid om man säger så.

Eric Rohmer hittade tidigt sin stil och följde sedan den. Med andra ord är Tre män och en kärlek en långsam, pratig och filosofisk film. Vilket säkert kan låta aptrist för vissa, men för den som tar sig tid och har rätt mängd tålamod att ta sig an uppgiften att skrapa lite grand på den avskalade, nedtonade och till synes enkla ytan väntar som vanligt hos Rohmer riklig belöning i form av en fängslande, resonerande och djupt humanistisk skildring av oss människor.

I Tre män och en kärlek återvänder han till några av de teman och filosofiska resonemang som han var inne på i sin kanske allra mest berömda film Min natt med Maud (Ma nuit chez Maud)  från 1969. Den som sett den filmen kommer säkert i håg Pascals trossats (myntad av den franske 1600-tals filosofen, fysikern och matematikern Blaise Pascal) och den återkommer i Tre män och en kärlek. Just Pascals trossats var en Rohmerfavorit och den dök även upp i minst en av de pjäser han skrev.

Tre män och en kärlek är lite tyngre resonerande än vad de övriga filmerna i årstidssviten är och den gör den en aning mer tungrodd.  Det i kombination med att själva ramberättelsen är lite svagare gör Tre män och en kärlek till den i mitt tycke svagaste länken i årstidssviten. Dessutom måste jag erkänna att jag för en gångs skull när det gäller en Rohmerfilm har lite svårt för, för att inte säga blir direkt irriterad på, hur en av huvudkaraktärerna beter sig och agerar i filmen. Alla hans karaktärer är förvisso människor av kött och blod – och därmed per definition med bra och dåliga sidor – men den övergripande känslan de lämnar brukar ändå vara positiv.

Den jag stör mig på är i detta fall den Felicie, filmens centrala karaktär. Filmen inleds med några ljuvligt somriga scener. Under en sommarsemester träffar Felicie Charles och de två blir passionerat förälskade. När hon vid semesterns slut ska resa hem igen råkar hon ge Charles fel adress. Eftersom han då inte har någon egen adress och ska åka utomlands har han inga uppgifter att ge henne.  De tappar med andra ord kontakten.

När filmen fortsätter har det gått några år och närmar sig jul. Felicie som jobbar på en frisersalong bor nu hos sin mamma i Paris och är ensamstående mamma till sitt och Charles barn. Hon har dock en relation med två män, salongägaren Maxence och den intellektuelle Loic. Ingen av dem framkallar dock samma himlastormande känslor hos henne som Charles och hon har svårt att släppa tanken på honom.

När Maxence ger henne erbjudandet att flytta med honom till en ny stad där han tänkt öppna ny salong ställs hon inför en knepig valsitution. Maxence och Loic är helt olika och tilltalar henne som person på olika sätt. Vem av dem ska hon satsa på och kommer hon någonsin att kunna släppa tanken på Charles?

Filmens centrala teman är kärlek och religion och som vanligt belyser Eric Rohmer de teman han vill titta närmare på från alla upptänkliga håll och vinklar. Och som vanligt gör hans karaktärer det mer i tal och resonemang än i praktisk handling. Men eftersom han har ett så utmärkt öra för tonfall och äkthet så blir det aldrig tråkigt, eller för den delen överlastat eller bombastiskt, hur invecklade de filosofiska resonemangen än blir.

Han använder sig återigen av sina typiska långa tagningar med stillastående och observerande kamera och det får naturligtvis till följd att ansvaret för att levandegöra berättelsen faller tungt på skådespelarna. Och de sköter sig i vanlig ordning bra. Även om jag som sagt denna gång har lite svårt för den ledande karaktären. Men skuggan för det ligger inte så mycket på Charlotte Véry om gör rollen som på att Rohmer för en gångs skull fallerat en aning på manusstadiet. Ovanligt och okaraktäristiskt. Men de invändningar jag har förändrar inte det faktum att Tre män och en kärlek är ännu en bra och definitivt sevärd Rohmerfilm. Även om det finns många fler som jag skulle rekommendera dig att se före den.

Dagarna mörknar minut för minut…

Höstdagjämningen är passerad, årets Bokmässa genomförd och kvicksilvret i termometern kryper så sakteliga neråt. Även om känslan så gärna vill säga påstå annat och klamra sig fast vid det sista halmstrået av sommar så säger förnuftet att nu är det oåterkalleligen höst.

Jag fortsätter mitt projekt att möta årstiderna i sällskap av Eric Rohmers årstidssvit. En höstsaga (Conte d’automne) från 1998 var den film som avslutande sviten, men i det här projektet blir det film tre eftersom jag startade i våras. Många håller den som svitens bästa, till och med en av de bästa i hela Rohmers digra produktion. Jag håller inte riktigt med. Eller kanske ska jag snarare säga att jag länge höll med, men att jag efter denna senaste genomsyn hittade några sprickor i fasaden.

Till att börja med är det dock bara att konstatera att En höstsaga är lika välskriven som egentligen alla andra Rohmer-filmer. Dialogen, som i vanlig ordning är motor i berättelsen, är fyndig, skarp och filosofiskt lagd. Den här gången är det centrala temat vänskap och i den serie samtal mellan ett antal människor som filmen består av analyserar Rohmer lika skarpsinnigt och mångbottnat som vanligt sitt ämne.

Det är sannerligen inte där skon klämmer. Ett adelsmärke för Rohmer brukar vara den naturliga och autentiska tonträffen, men det jag något förvånat kunde konstatera när jag nu såg om filmen var att en del replikskiften faktiskt klingade lite falskt.

Problemet ligger på skådespelarnivå. För en gångs skull svajar Rohmer en aning i sin personregi. Det är absolut inget genomgående drag i filmen, det rör sig om några scener, men när vi talar om en regissör vars filmer tidigare (och senare) visat närmast absolut gehör när det gäller tonträffen räcker för att göra mig förundrad och faktiskt bli lite irriterad på några karaktärer. Vilket är synd på en annars på många sätt utmärkt film.

En höstsaga är så nära Eric Rohmer kom en renodlad romantisk komedi. En rejält intellektualiserad och filosofiskt resonerande sådan förvisso, men ändå. Den delar väldigt många egenskaper med den traditionella romantiska komedin. Berättelsen om hur två andra kvinnor försöker hitta en ny man åt en gemensam väninna innehåller det mesta som genrens ivrare söker efter.

Kärlek och vänskap, humor och värme och förvecklingar och missförstånd – allt dessutom utspelat med den södra Rhône-dalen som en utsökt vacker fond. De flesta ingredienserna finns där, det egentligen är bara utförandet som skiljer.  Tempot är lågt, det pratas mest hela tiden och i motsats till de flesta romantiska komedierna finns här inga skruvade karaktärer.

I Rohmers filmuniversum finns bara ”vanliga” människor, låt vara oftast bara i det borgerliga samhällsskiktet, men ändå. Och som vanligt är det viktiga i hans filmer inte vad som sker utan vad det säger om oss människor. En höstsaga är kanske inte Eric Rohmers största stund, men tillräckligt bra och fascinerande för att vara väl värd att kolla in. Vi pratar trots allt om en filmmakare med anmärkningsvärt hög lägstanivå.

Sommar, sommar, sommar

Midsommarnattens köld är hård/stjärnorna gnistra och glimma. Nja, fullt så illa var det naturligtvis inte, men i vanlig ordning var det inget vidare väder där jag valde att fira midsommar. I det här fallet i hemmets lugna vrå.

Den senaste midsommaraftonen jag kan komma ihåg att det var bra väder var 1994. Jag har säkert upplevt bra midsommarväder någon gång till efter det, men den där midsommaraftonen 1994 har etsat sig fast i mitt minne. Alla fotbollsintresserade svenskar vet vad jag pratar om. Det var ju den där varma midsommarnatten då vi enligt Arne Hegerfors ”firade midsommar i Pontiac Silver Doom”, natten då Sverige besegrade Ryssland med 3-1 (i Pontiac Silver Dome som den där jättearenan utanför Detroit såklart egentligen heter) och tog det första riktiga steget på vägen mot det sensationella VM-bronset några veckor senare.

Jag får gåshud på armarna och en nostalgins tår i ögonvrån bara av att tänka på det. Men nu ska vi inte fastna i ”När vi gräver guld i USA”-nostalgi. Även om det faktiskt finns en svenskfransk koppling till det världsmästerskapet som gör att detta inlägg trots allt försvarar sin plats på denna blogg. Kalenderbitaren drar sig kanske till minnes att Sverige och Frankrike faktiskt spelade i samma VM-kvalgrupp inför VM 1994.

Trots att Frankrike klarade de inbördes mötena lite bättre, en seger och en oavgjord match, så var det Sverige och Bulgarien som till slut gick vidare från gruppen. Frankrike som hade de två sista matcherna på hemmaplan och bara behövde en poäng för att gå vidare lyckades förlora båda, den sista mot just Bulgarien via ett mål i slutsekunderna, och missade VM-festen i USA. Det skulle som bekant gå betydligt bättre för Frankrike fyra år senare då VM avgjordes på hemmaplan. Men nu skulle det som sagt inte handla om fotboll.

Det jag egentligen skulle skriva om, innan jag förirrade mig in på sidospåret fotboll, var att jag valde att möta sommaren – för det är så jag ser på midsommarhelgen (lustigt namn på en helg då sommaren som regel inte ens på riktigt har börjat, förresten), som den helg då vi möter sommaren, lite på samma sätt då vi på valborg möter våren – med att se om Eric Rohmers En sommarsaga (Conte d’été) från 1996, den tredje delen i hans årstidssvit.

Den minnesgode drar sig till minnes att jag ägnade delar av valborgsmässoaftonen åt att se En vårberättelse. På samma sätt planerar jag att se höstfilmen framåt hösten och vinterfilmen (surprise, surprise) till vintern. Är dock inte lika säker på exakt när jag ska se dem. Det finns ju inte några självklara helger att hänga upp mötet med hösten och vintern på. Några idéer kära läsare?

Men ska det alltså handla om En sommarsaga. Det är ännu en typisk Rohmer-film. Det vill säga pratig, långsam och insiktsfull. Den yttre handlingen är avskalad men på det psykologiska planet händer det desto mer. En sommarsaga handlar om Gaspard, en timid och ganska blyg ung herre med musikerdrömmar. Han åker till en semesterort i Bretagne för att tillbringa några sommarveckor där.

Meningen är att han där ska stråla samman med en flicka han är intresserad av och lite vagt har stämt träff med. När han anländer är hon inte där och den tillbakadragne Gaspard håller sig för sig själv. Han får dock kontakt med den betydligt med försigkomna servitrisen Margot och de två utvecklar en stark vänskap. Efter ett tag inleder Gaspard dessutom en liten sommarromans med Margots väninna Solène. När flickan han egentligen reste till den lilla staden för till slut dyker upp står Gaspard inför ett riktigt dilemma. Han har utvecklat känslor för alla tre flickorna och vet inte riktigt hur han ska agera.

Krångligare än så är inte handlingen i filmen. I Hollywoodhänder hade det kunnat bli banalt, lättköpt och konstruerat, men nu handlar det om en Rohmer-film. Ytterst få, om ens någon, regissör har varit lika skickliga som Rohmer på att få enkla och vardagliga samtal mellan människor att kännas så naturliga och autentiska. Det finns inte en falsk ton i samspelet mellan de olika karaktärerna i hela filmen.

Det är så varmt, inkännande och humanistiskt skildrat att man som åskådare hålls ständigt fängslad av berättelsen, trots att det egentligen inte händer särskilt mycket. Rollfigurerna pratar med varandra, that’s it. Men dialogerna är så välskrivna och samtalen så intressanta att det räcker.

Som den intellektuella filmskapare han nu var ser Rohmer dessutom till att göra dialogerna rejält mångbottnade. Genom dialogerna säger han massor inte bara om de olika karaktärerna, utan också om oss människor i allmänhet. Och inte blir det sämre av Rohmers fingertoppskänsla när det gäller valet av inspelningsplatser och exteriörer. De somrigt vackra Bretagnelandskapen utgör en perfekt fond för de där samtalen. Och filmen fick mig på osvikligt somrigt humör – även om jag såg den under ackompanjemang av regnets smattrande mot fönsterblecken.