Robert Altman-light i Cédric Klapischs Paris som visas på tv i kväll

För den som till äventyrs inte är så intresserad av fotbolls-VM, hur man ni inte skulle kunna vara det ;), finns det faktiskt en finfin fransk film att njuta av på SVT i kväll. Mitt grundtips är annars att titta på fotbollen och spela in filmen för att titta på vid senare tillfälle, lite som att båda äta kakan och ha den kvar. Programmera med andra ord inspelningsapparaturen på SVT 2 klockan 21:45. Då börjar nämligen Cédric Klapischs stjärnbeströdda film Paris från 2008.

Paris är den där typen av film som amerikanen Robert Altman var en mästare på att göra, det vill säga en på sätt och vis episodisk film som väver samman ett myller av karaktärer och deras liv. Altmans Nashville och Short Cuts är i min bok de absoluta mästerverken och de milstolpar som alla andra filmer med likande ambitioner alltid tvingas jämföras med. Cédric Klapisch är ingen Robert Altman, det ska sägas direkt, men han är en begåvad berättare och observatör. Det som främst saknas i jämförelse med Altmans filmkonst är karaktärsdjupet och den psykologiska skärpan.

Paris binder på ett finurligt sätt samman ett antal livsöden med staden Paris som en förförande och alldeles förtjusande fond men det går heller inte att komma runt att det känns en aning ytligt emellanåt. Här finns lite av varje: sorg och glädje, förälskelse och sjukdom, vänlighet och oaktsamhet. Cédric Klapisch rör sig lätt mellan samhällsklasser och socioekonomiska skikt. Här finns med andra ord inte bara den neurotiska medelklass, som dominerar i de flesta franska filmer som når hit till Sverige, representerad.

Det är med en melankolisk och lätt sorgsen blick Cédric Klapisch betraktar sina rollfigurer och det övergripande känsloläget i filmen är, i alla fall i mina ögon, ensamhet. Trots att manuset emellanåt drar lite åt det banala är Paris en livfull film. En huvudanledning till det går att hitta i rollbesättningsledet, för Paris är rena stjärnparaden av idel ädel fransk skådespelaradel.

Romain Duris, Juliette Binoche, Fabrice Luchini, François Cluzet, Albert Dupontel, Karin Viard, Julie Ferrer, Gilles Lellouche och Mélanie Laurent. Alla syns i den här filmen och dessa duktiga skådespelare ser till att göra trovärdiga människor lätta att tycka om och engagera sig i av sina respektive rollfigurer. Hade manuset bara gett dem ytterligare lite att arbeta med hade det kunnat bli hur bra som helst.

Den bästa film som någonsin gjorts? Här är en kandidat till titeln

När jag träffar nya människor och de får klart för sig att jag arbetar som filmkritiker dröjer det sällan särskilt länge innan den obligatoriska frågan kommer: vilken är den bästa film du sett? Det är en omöjlig fråga att svara på. Eller i det närmaste omöjlig i alla fall. Upplevelsen av en film är ju så oerhört beroende av vilket humör man är på. Jag brukar svara Fanny och Alexander på den där frågan, men det betyder inte att det är den film jag har sett flest gånger eller att det är en film jag skulle kunna tänka mig att se om närsomhelst.

Dessutom är jag inte helt säker på att Fanny och Alexander är den bästa filmen jag har sett. Det är definitivt en av de bästa jag har sett, en av låt oss säga 10-20 filmer som spontant dyker upp i tanken när jag får den där frågan och som i själva verket känns jämnbördigt förtjänta av topplatsen på min lista. En av de där andra filmerna är Jean Renoirs Spelets regler (La règle du jeu) från 1939 och den här veckan släpps den på svensk dvd.

Spelets regler är en av de där filmerna som inte mottogs särskilt vänligt av sin samtid men som med tiden vunnit i status och numer med rätta räknas till de verkliga klassikerna. Faktum är att säga att den inte mottogs särskilt väl är att att grov underdrift. En besökare försökte till och med bränna ner den biograf han såg filmen i. Filmen bannlystes i skenet av det hotande kriget av den franska regeringen för att vara demoraliserande och den blev fortsatt bannlyst av den tyska ockupationsmakten som dessutom försökte bränna upp alla kopior av den.

När sedan allierade bombplan av misstag lyckades förstöra originalnegativen såg filmens saga ut att vara all, men 1956 hade några av Jean Renoirs mest hängivna följare lyckats pussla ihop nästan hela filmen (enligt Renoir själv saknas bara en kort scen) via delar som hittats på olika håll i Frankrike. När filmen hade sin nypremiär togs den emot som det mästerverk den är.

Det är ganska lätt att förstå att filmen uppfattades som provokativ och upprörande av sin samtid. Spelets regler är en tämligen skoningslös satirisk uppgörelse med hur det franska samhället fungerade (och fungerar?). I synnerhet är det borgarklassen som står i skottgluggen, men även arbetarklassen får sig en och annan släng av sleven. Men det handlar inte bara om den franska aristokratin och klassklyftorna.

Spelets regler, som började spelas in i februari 1939, beskriver i ett vidare perspektiv också de strömningar i det övriga Europas styrande klasser gentemot vad som samtidigt skedde i Tyskland. Även om det i filmen aldrig nämns något om farhågorna om ett kommande krig innehåller Spelets regler tillräckligt mycket symbolik för att det ska gå att argumentera för att humanisten Renoir nog förstod vartåt det barkade. Sedan är det klart att det såhär med facit på hand i efterhand är lätt att se parallellerna.

För den som ännu inte har sett Spelets regler låter det säkert på mitt resonemang såhär långt som att det är en mörk, tung och dyster film. Det är det inte. Visst är det djupaste allvar där i dess klangbotten men det är en synnerligen underhållande film fylld med mörk humor. I många avseenden är det en alltjämt förbluffande modern film. Inte minst om man tittar närmare på det vis Jean Renoir blandar berättarstil, tonläge och tempo i sin film.

Spelets regler byter skepnad flera gånger om, dock utan att för en sekund tappa riktning, fokus eller relevans. Och kanske var detta banbrytande sätt att berätta sin historia ytterligare en anledning till att den initiala reaktionen på filmen var så negativ. Den var kanske för modern för att samtiden riktigt skulle kunna förstå den. En annan sak med Spelets regler som verkligen bröt mot det dåtida mönstret är att det verkligen är en ensemblefilm.

I en tid då det var brukligt att ha en tydlig huvudperson spred Renoir ut berättandet mer eller mindre jämnt över ett antal karaktärer som turas om att stå i fokus. Lite på samma sätt som en filmskapare som Robert Altman sedan skulle göra till sitt signum. Hans Gosford Park står för övrigt i stor tacksamhetsskuld till Spelets regler.

Spelets regler är en sorts Herrskap och tjänstefolk. Den utspelar sig huvudsakligen på ett gods utanför Paris där en samling olika människor samlas. Det som där utspelar sig under en helg innehåller det mesta. Kärlek, intriger, stora känslor och emotionellt distanserade karaktärer fast i ett socialt spel med väl fastställda regler. Komedi, fars, satir och tragedi: Spelets regler har allt detta och lite till.

Humanisten Jean Renoir hade verkligen blick för hur vi människor fungerar. Denna blick var extra skarp i Spelets regler. Det här är ett stycke filmhistoria, ett måste för den som påstår sig vara det minsta intresserad av kvalitetsfilm.