RSS Flöde

Etikettarkiv: Ring min agent

Bättre sent än aldrig – Spiral är här!

Jag har länge förundrats över att, mig veterligen, ingen svensk tv-kanal eller plattform köpt in den i sina bästa stunder briljanta franska kriminalserien Engrenages, men nu är det dags.

Sedan några dagar tillbaka finns den första säsongen av det som i mina ögon är en av de bästa tv-serierna från den här sidan millennieskiftet tillgänglig på Cmore. Detta under den internationella titeln Spiral.

Det återstår att se om även de sju efterföljande säsongerna av den nu avslutade serien kommer att visas av kanalen, men det är en senare fråga.

Den nu sverigeaktuella första säsongen av Spiral premiärvisades i Frankrike 2005 och består av åtta knappt timslånga avsnitt. Det är långtifrån den bästa säsongen av serien men redan här sätts grundpremissen på plats.

Det hela tar sin början med att en naken kvinnokropp hittas i en container i Paris. Kvinnan är så svårt misshandlad att hon inte går att identifiera. En ung åklagare får uppdraget att leda den komplicerade utredningen och en grupp poliser under ledning av teamchefen Laure Bertaud är de som sätts på att utföra den.

I takt med att utredningen fortskrider och pusselbitarna om vem kvinnan var blottläggs förgreningar upp ända upp i samhällets toppskikt, vilket såklart ytterligare komplicerar saker och ting för de inblandade.

Redan här sätts vad som är seriens huvudsakliga tema och röda tråd på plats. Originaltiteln Engrenages kan i bildlig bemärkelse översättas med kedja eller ekorrhjul och i mer konkret bemärkelse med kugghjul.

Såväl den bildliga som konkreta bemärkelsen går att applicera på serien som i första hand är en sorts beskriving av det ibland rätt snåriga rättssystem men också en beskrivning av samhällsmaskineriet på en större nivå.

Seriens skapare Alexandra Cert är mycket riktigt också brottsmålsadvokat i grunden och har god inblick i systemet.

För mig ligger nyckeln till att Spiral fungerar så bra i det där helhetsgreppet att det är både en spännande polisserie och ett rättegångsdrama. Samtidigt skildrar den också de olika huvudkaraktärerna på individnivå och många av dem hänger med hela vägen från premiärsäsongen 2005 till den avslutande åttonde som premiärvisades 2020.

En varning är dock på sin plats. Spiral är en ofta mörk och brutal serie som likt många andra kriminalserier med avstamp i 00-talet är synnerligen detaljerad i vissa våldsskildringar. Lite onödigt mycket, kan jag tycka.

Den nu sverigeaktuella första säsongen dras också med några barnsjukdomar. Den dras med en del irriterande klichéer och letar efter sin form och röst. Något som i mångt och mycket korrigeras i senare säsonger. Svartsynen hänger dock med hela vägen in i mål.

Liksom ett faktum som jag uppskattar med hur den här serien är skriven. De flesta ledande rollfigurer tillåts vara mångfacetterade och komplicerade, vilket gör dem svåra att sympatisera med men i längden också mer trovärdiga.

I ledande roller i Spiral kan vi dessutom se skådespelare senare dykt upp i hyllade och omtalade serier och filmer. Som till exempel Audrey Fleurot från Ödets lågor, En liten fransk stad, En oväntad vänskap och Ring min agent och Thierry Godard från En liten fransk stad.

En sak som gör det extra konstigt att Spiral inte dyker upp i Sverige förrän nu är det inte är någon obskyr fransk serie som fört någon form av tynande tillvaro i de franska tv-tablåerna. Tvärtom faktiskt.

Den blev tidigt hyllad och uppmärksammad hemma i Frankrike och har redan sålts till ett drygt 70-tal andra länder. En marknad som tidigt plockade upp den och där den gjorde succé var till exempel Storbrittanien.

Rebecca – nordic noir på franska

Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.

Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.

Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.

Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.

Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.

Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.

Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.

Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.

Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.

Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.

I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.

Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.

Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.

Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.

Amanda – livet i skuggan av det ofattbara

Amanda är en sjuårig flicka som lever i Paris med sin ensamstående mamma Sandrine och som delvis tas om hand om av mammans yngre bror David. De är som en liten familj som har sina små problem att hantera men som ändå i det stora hela är en väl fungerande enhet.

Men så händer det ofattbara: Sandrine skjuts ihjäl i ett terrordåd i en park och livet tar för alltid en helt annan riktning för David och Amanda. Mitt i den stora sorgen efter den brutala händelsen måste livet trots allt gå vidare och David måste som enda tillgängliga närstående hitta ett sätt att ta hand om Amanda, samtidigt som han måste hitta sig själv i den nya tillvaron.

Det är grundstoryn i Mikhaël Hers känsliga drama Amanda från förra året som i förra veckan fick begränsad biopremiär i Sverige. Det är en djupt humanistiskt film där själva terrordådet är en brutal fond för att skildra några enskilda individers tillvaro i skuggan av det ofattbara och deras olika strategier för att faktiskt ta sig genom det.

Amanda är en till det yttre anspråkslös film med en stark inre känslomässig kraft. Mikhaël Hers använder sig av enkla berättarmedel och känslig personregi för att mejsla fram en mycket fin liten film som trots den sorgsna grundtonen förmedlar mycket ljus. Det finns en stor känsla av autenticitet över Amanda, vilket till stor del också får tillskrivas de utmärkta skådespelarna.

Vincent Lacoste visar i rollen som David med all önskvärd tydlighet varför han (vid sidan av François Civil) får anses som fransk films största kommande manliga skådespelarstjärna och Isaure Multrier är ett fynd i titelrollen. Stacy Martin, mest känd från Lars von Triers Nymphomaniac, och Ophélia Kolb, som glänser i den briljanta tv-serien Ring min agent! (Dix pour cent), är utmärkta i sina biroller och förtjänar också att lyftas fram i sammanhanget.

Utöver det vill jag också plussa för det snygga och smakfulla fotot, här finns en hel del fina bildmässiga Parisskildringar att njuta av också.

En ny favorit och en gammal i underhållande bagatell

Postat den

Tack vare sin medverkan i smått briljanta tv-serien Ring min agent (Dix pour cent i original) har många fått upp ögonen för Camille Cottin. Jag är en av dessa, så till den grad att jag fått ett nytillskott bland mina skådespelarfavoriter.

Klart jag blev nyfiken på Två bullar i ugnen (Telle mère, telle fille) från 2017 i regi av Noémie Saglio eftersom Camille Cottin i den filmen spelar mot en av mina verkliga favoriter i form av Juliette Binoche. Dessutom finns såväl Lambert Wilson och Stéfi Celma (som även hon med verkar i Ring min agent) i rollistan så förutsättningarna för en riktigt bra film är sannerligen på plats.

Tyvärr håller manuset inte samma nivå som skådespelarna, men jag tror heller inte att ambitionen med det var annat än att underhålla för stunden och det lyckas Två bullar i ugnen med. Även om den i sin humor pendlar mellan fyndigt och flamsigt.

Camille Cottin spelar Avril, en ordningsam och ambitiös kvinna som bor med sin man och sin raka motsats: sin mor Mado (spelad av Juliette Binoche) som är inneboende hos dottern efter sin skilsmässa. Mado är en slarvig och utåtagerande evig tonåring som lever för dagen och gott på att inte behöva ta ansvar när dottern gör det i hennes ställe.

Men när Avril berättar att hon är gravid blir Mado allt annat än glad, vilket såklart skapar spänningar mellan mor och dotter. När det sedan visar sig att Mado också blir gravid är cirkusen i full gång. Inte blir det bättre av att Mado inte säger något till pappan som råkar vara ex-mannen Marc (spelad av Lambert Wilson), Avrils pappa. Situationen blir snabbt mer och mer hysterisk för samtliga inblandade.

Två bullar i ugnen är som sagt ojämn men helt klart underhållande och några riktigt bra scener finns det. Fattas bara annat med så duktiga skådespelare inblandade. Här finns bland annat en fantastiskt rolig scen mellan Juliette Binoche och Lambert Wilson där det märks hur kul de bägge tycker det verka vara att spela något mer lättsamt än de är vana vid och bara kan släppa loss.

Två bullar i ugnen släpptes i Sverige direkt till dvd häromåret.