Ett viktigt och mänskligt modernt franskt mästerverk aktuellt igen på svensk dvd

Den här veckan släpptes inte mindre än fyra filmer av frankofont intresse på svensk dvd. Tre som tidigare i år visats på bio här i Sverige och en som har några år på nacken och som nu kommer i nyutgåva på dvd.

De nyare, Foxfire, Krigets barn och Not Dead, har jag redan skrivit om här på bloggen men den lite äldre, Gudar och människor (Des hommes et des Diuex i original), har jag inte tagit upp tidigare och vill därför nu när den är aktuell igen ta tillfället i akt att göra det. För det rör sig om en film väl värd all uppmärksamhet.

Gudar och människor i regi av Xavier Beauvois premiärvisades inom tävlan vid 2010 års Cannesfestival och gjorde stor succé och belönades med Juryns stora pris, det efter Guldpalmen näst finaste priset i Cannes.

Framgångarna i Cannes var en smula oväntade men inte tillnärmelsevis lika överraskande som att filmen sedan också blev en stor publiksuccé, den toppade listan över sålda biobiljetter i flera veckor och blev till slut en av de mest sedda filmerna 2010, hemma i Frankrike.

Vi talar trots allt om en mestadels stillsam, introspektiv och ultrarealistisk film om åtta medelålders eller äldre trappistmunkar i ett kloster i Nordafrika. Inte direkt de ingredienser som brukar känneteckna en publikmagnet. Men det visade sig alltså att Xavier Beauvois mänskliga och fina film om några av livets stora frågor slog an något hos såväl kritikerna som de stora massorna.

Naturligtvis blev filmen hjälpt av att den är löst baserad på verkliga händelser som blev mycket uppmärksammade i Frankrike. Dessa verkliga händelser utspelades 1996 i Algeriet, under det där då rasande inbördeskriget. Sju franska munkar kidnappades från ett kloster och hittades senare avrättade. Än i dag råder det stor osäkerhet kring vad som egentligen hände och vilka som låg bakom det brutala dådet.

Med tanke på denna bakgrund är det lätt att tänka sig en spekulativ och brutal film men Gudar och människor är allt annat än just det. Den är som sagt löst baserad på de verkliga händelserna och försöker inte ens ge sken av att komma med den slutgiltiga lösningen på gåtan om vad som egentligen hände.

Xavier Beauvois är betydligt mer intresserad av att skildra den inre strid som de åtta munkarna förmodligen tvingades utkämpa. Det är en inkännande och synnerligen gripande film om tro och tvivel, medmänsklighet och försoning.

Stor del av filmen ägnas åt att långsamt och metodiskt skildra de fromma munkarnas asketiska vardag i klostret i Atlasbergen. Det handlar också om munkarnas fredliga tillvaro med invånarna i den närliggande algeriska byn och den viktiga del de spelade i deras vardag.

Men de i inbördeskriget framryckande islamistiska styrkorna sätter såväl invånarnas som munkarnas tillvaro under hot. Allt pekar mot en brutal uppgörelse och munkarna tvingas ta ställning till om de ska stanna eller fly. Och det är naturligtvis här de stora existentiella frågorna kommer in i spelet.

Xavier Beauvois skildring av munkarna är filmiskt lika asketisk som det liv munkarna levde. Det ekar en hel del av Robert Bresson i berättartempot och bildsättningen. Och precis som Bresson så ofta gjorde lyckas Beauvois med dessa små medel och uttryck mejsla fram ett religiöst laddat men allmänmänskligt och synnerligen känslostarkt drama.

Här finns scener så starka att det krävs ett hjärta av sten för att inte beröras på djupet. Gudar och människor är i all sin enkelhet en oerhört vacker film, fotot av Caroline Champetier är genomgående fantastiskt, och den rutinerade skådespelarensemblen med Lambert Wilson och Michael Lonsdale som kanske mest framträdande namn uträttar stordåd.

Förutom de två priserna i Cannes, den vann också den ekumeniska juryns pris, vann Gudar och människor bland annat priset för bästa film, bästa foto och bästa manliga biroll (Michael Lonsdale) vid 2011 år Césargala och vann och nominerades till flera andra fina filmpriser världen över. Den var Frankrikes bidrag till Oscargalan 2011 men nominerades, skandalöst och märkligt nog, inte ens.

Det redan kända slutet är brutalt men sensmoralen och andemeningen i Gudar och människor är en helt annan. Det är precis den här typen av film som den här världen med sin religiöst och etniskt grundande allt större polarisering behöver. I det avseendet är Gudar och människor inte bara en stark, vacker och mästerlig film utan också en synnerligen viktig sådan. Det är en film som alla verkligen borde se.

Krigets fasor och feministiskt uppror i 50-talets USA

Det hör definitivt inte till vanligheterna att två filmer av intresse för oss frankofiler går upp på de svenska biograferna samma dag men i fredags skedde det. Det handlar om dels fransk-kanadensiska Oscarbidraget (nominerad till priset för bästa icke engelskspråkiga film vid årets Oscargala) Krigets barn (Rebelle i original), dels Laurent Cantets första film efter Guldpalmvinnaren Mellan väggarna (Entre les murs) från 2008, Joyce Carol Oates-filmatiseringen Foxfire.

Jag tänkte börja med att skriva några rader om den i mitt tycke bästa filmen av de två, Krigets barn. Det är en stark historia om Komona, en 14-årig flicka i ett icke namngivet afrikanskt land. Filmens grundpremiss är att hon berättar för det barn hon bär i sin mage om sitt öde och hur hon två år tidigare greps av rebellstyrkor, tvingades skjuta sina egna föräldrar och tränades till att bli barnsoldat för att strida i ett blodigt och hänsynslöst inbördeskrig.

Det är naturligtvis en bitvis brutal och våldsam film, det säger sig självt med tanke på handlingen som jag just beskrivit, men den har samtidigt flera andra sidor. Det finns ljusa stråk i Komonas misär och regissören Kim Nguyen berättar ömsom med hänsynlös realism (även om mycket av våldet inte syns i bild), ömsom med bildpoesi.

Krigets barn är en film full av hjärtskärande scener, oftast på grund av de hemskheter som inträffar men inte bara. Några scener är istället hjärtskärande vackra. Filmen är till allra största del inspelad i Kongo och det var där Kim Nguyen hittade Rachel Mwanza, den unga skådespelerska som på sätt och vis bär filmen på sina axlar.

Hon är makalöst bra i rollen som Komona och belönades fullt rättvist med priset för bästa kvinnliga skådespelare vid förra årets filmfestival i Berlin.

När det gäller Laurent Cantets Foxfire går det att diskutera om den verkligen hör hemma här på en frankofilblogg. Huvudinvändningarna torde vara att den är inspelad i Kanada och på engelska. Argumentationen för borde gå i stil med att den trots allt är regisserad och en prisbelönt fransk regissör och dessutom producerad av ett franskt filmbolag.

Laurent Cantet lekte också inledningsvis i arbetet med idén att omarbeta och flytta handlingen till Frankrike men insåg snabbt att han tyckte att det inte riktigt skulle fungera och valde att förhålla sig trogen den litterära förlagan.

Laurent Cantets version är för övrigt den andra av Joyce Carol Oates roman från 1993. Den första gjordes redan 1996 och hade en ung Angelina Jolie i rollen som filmens nyckelperson Margaret ”Legs” Sadovsky, den informella ledaren för det tjejgäng som filmen och boken fått sitt namn av.

Den gången valde filmmakarna att göra några tämligen omstörtande förändringar jämfört med handlingen i boken. Bland annat flyttades handlingen i både tid och rum och förlades till nutid. Laurent Cantet å sin sida är synnerligen trogen boken.

Filmen utspelas i ett litet samhälle i 50-talets USA och handlar om ett gäng tonåriga skolflickor som för att göra uppror och protestera mot patriarkatet och de manliga strukturerna i samhället bildar ett gäng kallat Foxfire. Gänget växer snabbt i styrka och medlemsantal och drivs inledningsvis med kollektivism och medbestämmande som grundförutsättning. Men det ska visa sig inte vara helt lätt att hålla sig till sina ideal och nya utmaningar tillstöter.

Laurent Cantet har närmat sig Joyce Carol Oates berättelse om tjejgänget Foxfire på samma sätt som han gjorde när det gäller skildringen av skolungdomarna i Mellan väggarna, det vill säga med en strävan efter ett så autentiskt tilltal som det bara är möjligt.

Även den här gången har han försökt nå dit genom ett återhållet bildspråk, mycket sparsam användning av musik och amatörskådespelare i de allra flesta rollerna. Den här gången blir dock resultatet inte riktigt lika bra. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men det svajar en del på sina håll. Inte minst skådespelarmässigt.

Raven Adamson, som gör samma roll som Angelina Jolie gjorde i den förra Foxfire-filmatiseringen, är dock smått lysande. Laurent Cantets sätt att ta sig an den ganska typiskt amerikanska berättelsen om livet i en amerikansk småstad på 50-talet på ett tämligen europeiskt vis är intressant men inte helt och hållet lyckat.

Dessutom är filmen med sin speltid på drygt 2 timmar och 20 minuter åtminstone en halvtimme för lång. Med det sagt så har Foxfire utan tvekan sina förtjänster. Laurent Cantet gör inga ointressanta eller oengagerade filmer och Foxfire är inget undantag. Det är en sevärd film. Det är bara det att jag har en känsla av att den hade kunnat bli ännu bättre.