Det franska folket älskar sina skandinaviska deckare, det visar sig tydligt om man besöker spänningssektionen på i princip valfri bokhandel i Frankrike där inte minst översatta svenska romaner ofta har en framstående plats i skyltningen.
Ett annat bevis är att ännu en av Hans Rosenfeldts tv-skapelser kommit en fransk nyversion. Efter att Bron blivit The Tunnel har det blivit dags att stifta bekantskap med Rebecca som den franska versionen av Marcella fått heta.
Rebecca som nu finns tillgänglig att streama på Viaplay bygger på element från de två första säsongerna av den brittiska förlagan följer i stora drag originalet men skiljer sig också på en del punkter.
Mest tydligt är att den inte ät fullt lika mörk som Marcella och en annan skillnad är att den fokuserar lite mer på den brustna relationen mellan Rebecca, som huvudpersonen föga överraskande fått heta här, och hennes man.
Det mesta går dock att känna igen. Grundstoryn för den som till äventyrs inte känner till den år densamma. Polisen Rebecca har just återvänt till sitt jobb efter flera års paus på grund av ett psykisk ohälsa.
Återkomsten till jobbet blir allt annat än lugn. Hon hamnar tidigt i en utredning av en serie mord samtidigt som problemen på det personliga planet långtifrån försvunnit.
Hennes familj håller på att splittras fullständigt och samtidigt plågas hon av våldsamma syner och blackouts. Och den negativa spiralen tycks bara snurra snabbare och obönhörligt mot någon form av brutal upplösning.
Det är naturligtvis mer eller mindre omöjligt att inte hamna i jämförelser mellan Rebecca och Marcella och dessa faller i mina ögon huvudsakligen ut i det engelska originalets favör.
Ring min agent-bekanta Anne Marivin gör förvisso en alls inte oäven rollprestation som Rebecca men mot Anna Friels intensiva Marcella står hon sig slätt.
Allra bäst i Rebecca är i mitt tycke Samir Guesmi som levererar ett föredömligt återhållet porträtt av Rebeccas närmaste kollega i utredningen.
I övrigt är skådespelandet i ärlighetens namn lite svajigt på många håll. Sångstjärnan Benjamin Biolay som i andra roller visat sig vara en duglig skådespelare känns till exempel bara platt och fel i rollen som Rebeccas man. Och han är som sagt inte ensam om att darra.
Det är överhuvudtaget lite väl mycket såpa över regissören Didier Le Pêcheurs personregi och iscensättning. Det är för övrigt också han som stått för manusbearbetningen.
Dessa invändningar till trots tycker jag ändå att Rebecca är värd att se. Jag tappade aldrig intresset under de sex knappt timslånga avsnitten och man lyckas krama fram en hel del spänning ur materialet.
Slutintrycket landar i det kanske något tråkiga mellanmjölksomdömet bra underhållning för stunden. Men i rätt stämningsläge behöver ju inte det vara helt fel.
BleuBlancRouge 