Otroligt men sant – Dupieux fängslar och förbryllar igen

Den franske absurdisten Quentin Dupieux har utvecklats till en riktig favorit här på BleuBlancRouge och den senaste tiden har han varit inne i ett kreativt stim. Det här året har inte mindre än två nya av honom regisserade långfilmer haft biopremiär i Frankrike.

Den första av dem har dessutom fått svensk distribution och är nu aktuell på vod. Otroligt men sant (Incroyable mais vrai i original) heter den och följer samma recept som hans tidigare filmer, det vill säga en dekokt där grundingrediensen är en surrealistisk idé som kryddats med en dos samhällskritik, en nypa mörk humor och en skopa självmedvetet sjavig estetik.

Här får vi följa det medelålders paret Alain och Marie. Det går i husköpartankar och hittar ett hus som enligt mäklaren kan komma att förändra deras liv. I husets källare finns nämligen en liten tunnel med den märkliga egenskapen att om man klättrar ner i den kommer man sedan ut genom ett hål i taket på huset övervåning.

Och det är ändå inte det märkligaste. Under den korta färden har nämligen tolv timmar passerat, men i gengäld har man samtidigt också blivit tre dagar yngre. Tanken på möjligheten till föryngring äter sig snabbt in i Maries sinne.

Märkligheterna slutar dock inte där. Efter en kort tid i det nya huset kommer Alains chef Gérard och dennes flickvän Jeanne över för en middag. Där berättar Gérard en häpnadsväckande hemlighet om ett anatomiskt ingrepp som han gjort.

Mer än så är det bäst att inte berätta för detta är en film som det nog är bäst att veta så lite som möjligt om på förhand och sedan bara låta sig svepas med i. Och som vanligt när det gäller Dupieux är det bäst att inte fundera för mycket kring hur det hela hänger ihop logiskt utan bara köpa premisserna.

Otroligt men sant särskiljer sig dock en aning från Dupieuxs tidigare alster eftersom den är lite tydligare i vad den vill kommentera, flera av hans tidigare alster är betydligt mer svårtolkade. Det här en sorts Dorian Grays porträtt klädd i en skrud av mörk och absurd komedi.

Kort sagt en berättelse om människans fåfänga försök att slippa åldras, i detta fall kryddat med inslag av satir kring vår övertro på vad tekniken kan åstadkomma.

I vanlig ordning har Quentin Dupieux inga problem att locka duktiga skådespelare till sina projekt, hur märklig filmerna än kan ta sig. I detta fall toppas rollistan av Alain Chabat, Léa Drucker, Benoît Magimel och Anaîs Demoustier och det är ju en namnkunnig kvartett som heter duga.

När det gäller det som sker bakom kameran sköter Dupieux som vanligt det mesta själv. Denna gång har han regisserat, skrivit, fotograferat och klippt helt på egen hand. Otroligt men sant.

Quentin Dupieux fortsätter att hålla absurdismens fana högt

Den franske mångsysslaren Quentin Dupieux fortsätter att leverera säregna och helt unika filmupplevelser. Efter det surrealistiska mästerverket Deerskin (Le Daim i original) är de nu dags för svensk premiär på vod och dvd för hans senaste film Mandibles (Mandibules i original) från 2020.

Återigen har han regisserat, skrivit manus, fotograferat och klippt filmen själv. Däremot har han, som ju själv är framgångsrik musiker under namnen Mr Oizo, tagit hjälp av den engelska gruppen Metronomy med musiken.

Handlingen i Mandibles kretsar kring de två polarna Jean-Gab och Manu som kanske inte är så att säga de skarpaste knivarna i lådan. Snarare en sorts fransk motsvarighet till Bill och Ted eller Harry och Lloyd.

I samband med att de fått uppdraget att mot lite pengar leverera en väska med okänt innehåll stöter de på något riktigt märkligt. I bakluckan på den bil som de stulit för att utföra sin uppgift hittar de en gigantisk fluga.

De två vännerna får efter den initiala förvåningen idén att ta hand om flugan med målet att träna upp den och tjäna pengar på den. Det blir starten på en serie mer eller mindre galna händelser bland excentriska människor.

Mandibles är inte lika lyckad som Deerskin eller för den delen Nära ögat (Au poste!), men den är ändå rejält underhållande och uppfriskande galen.

Sin vana trogen har Dupieux samlat ihop en spännande och på flera håll namnkunnig ensemble. David Marsais och Grégoire Ludig är charmiga i huvudrollerna och i andra viktiga roller syns bland andra Adèle Exarchopoulos och den belgiske artisten Roméo Elvis.

Quentin Dupieux filmer kanske inte är något för alla, men för den som söker efter något rejält annorlunda med en god dos av glimt i ögat och mörk humor är de väl värda ett försök.

Tema Haenel: Det absurdistiska mästerstycket

Dags för ett nytt avsnitt av den serie i vilken jag uppmärksammar den fantastiska Adèle Haenel. Denna gång med anledning av att en av mina starkaste bioupplevelser förra året nu blir tillgänglig för svensk publik. Det handlar om den egensinniga, märkliga och djupt fascinerande Deerskin (Le Daim i original) i regi av Quentin Dupieux.

Jag såg den under mitt besök i Paris förra midsommarhelgen och det är film som funnits med i mina tankar sedan dess. Det var något i det vildsinta och absurdistiska genreöverskridandet mellan mörk komedi, drama och skräck – kryddat med filosofiska funderingar kring såväl mans- som konstnärsrollen – som verkligen fångade mig. Lägg därtill storartade insatser av Jean Dujardin och Adèle Haenel i huvudrollerna och känslan av filmisk jackpott framträder än tydligare.

Deerskin är en underhållande, överraskande, olycksbådande, tankeväckande och inte minst mycket rolig film.

Deerskin är berättelsen om medelålderskrisande Georges som i filmens inledning gör sig av med sin gamla jacka och sedan av en person på den franska landsbygden köper en begagnad mockajacka av rådjursskinn för en smärre förmögenhet. Säljaren skickar med en digitalvideokamera som bonus i köpet och Georges tar in på ett litet hotell.

Ganska snabbt märker han att jackan börjar ta över hans liv, till och med till den grad att den talar till honom. Jackan vill vara den enda jackan i världen och George börjar agera för att uppfylla dess önskan. Han börjar också att filma med sin nya kamera och övertygar bartendern på den lokala baren att han är filmmakare. Det visar sig att hon har viss erfarenhet av att klippa film och hon går med på att hjälpa honom att färdigställa filmen.

Utan att veta vad hon kan vänta sig blir hon djupt fängslad av de märkliga och osammanhängande filmsnuttar han levererar till henne och snart är hon indragen i hans värld.

Som beskrivningen skvallrar om är detta inte en film för alla smaker men om du vågar chansa på att ge dig i kast med något annorlunda så kanske du som jag blir rikligt belönad? En varning är dock på plats: Deerskin innehåller en del blodiga splatter-element.

Med sina tidigare filmer har Quentin Dupieux etablerat sig som en regissör med ett helt eget sätt att berätta och rör sig i ett alldeles unikt, absurdistiskt filmuniversum. Med Deerskin når han sin karriärs hittills högsta topp och levererar något som inom ramen för hans sätt att göra film snuddar vid fulländning.

Att han också arbetar inom reklamfilm visar sig i den stilmedvetenhet och visuella utformning han gett filmen. Fotot och klippningen (som han själv står för) osar av en ”style de malade” (som George stolt beskriver sin nya klädstil i filmen).

Deerskin finns nu tillgänglig i Sverige på dvd och vod.

Utsökt absurdism och svart humor

Quentin Dupieux är en man med många talanger. Han inledde karriären som musiker och under namnet Mr Oizo fick han 1999 en global hit med låten Flat Beat, den egenregisserade musikvideon med dockan Flat Eric i huvudrollen var säkerligen en stor del i succén.

Den musikaliska karriären pågår fortfarande men sedan några år tillbaka är det som långfilmsregissör han gjort störst avtryck. Det är filmer som alla kännetecknas av hans absurdism och svarta humor. Ett mindre genombrott fick han 2010 med sin andra långfilm Rubber och den är på många sätt signifikativ för vilken typ av filmer Dupieux gör.

Den handlar om ett bildäck (!) som löper amok och dödar människor med sina psykiska krafter. Nära ögat! (Au poste! i original) från förra året som den här texten ska handla om är inte fullt lika utflippad men bär Dupieuxs omisskännliga sigill.

Ramen är ett polisförhör. Den luttrade kommissarien Buron (spelad av en glimrande Benoît Poelvoorde) förhör Fugain, en man som anmält ett mord och som nu själv betraktas som huvudmisstänkt. Steg för steg försöker Buron sätta press på Fugain för att ta reda på vad som hänt. Under själva förhöret börjar det hända märkliga saker såväl på polisstationen som i de inklipp från Fugains egna minnen av vad som inträffat.

Nära ögat! är som alla Dupieuxs filmer präglad av lekfullhet med form och berättande och dialogen är härligt välskriven. Med den drivna dialogen, det aviga berättandet och de populärkulturella blinkningarna påminner Dupieux en hel del om Quentin Tarantino, men med den skillnaden att han förmodligen överdoserat på Monty Python när Tarantino slukat ”skräpfilm”.

För att återkomma till det där med att Quentin Dupieux är en man med många talanger. Precis som i fallet med de flesta av hans övriga filmer har han inte bara regisserat utan även skrivit, klippt och fotat Nära Ögat!

Nära ögat! finns sedan slutet av förra året tillgänglig på dvd och definitivt något för den som vill se något annorlunda att kolla upp. Vid mitt besök i Paris häromveckan tog jag chansen att se Dupieuxs nya film Le Daim. Jag håller verkligen tummarna för att den också för svensk distribution för den är nämligen ännu bättre. Ett smärre absurdistiskt mästerverk skulle jag säga.