Aline — både märklig och traditionell förtäckt biografi

Det är fortfarande ganska ovanligt med biografiska filmer om människor som fortfarande lever. Men så är Aline också en ovanlig film och på många sätt en aning märklig film.

Valérie Lemercier har regisserat och spelar själv huvudrollen som den kanadensiska sångaren Aline Dieu, yngst i en syskonskara av 14 barn.

Det handlar såklart om en film starkt inspirerad av Céline Dions liv och karriär. Men någon auktoriserad biografi är det inte och delar av familjen Dion har riktat kritik mot hur familjen porträtteras i den.

Aline hade fransk biopremiär förra året och finns sedan en tid tillbaka tillgänglig på streaming och vod i Sverige och som biografi betraktad är den samtidigt traditionell och ovanlig.

Traditionell såtillvida att den berättas rakt och kronologiskt. Tempot är högt och emellanåt är filmen mer redovisande än skildrande.

Vilket för in oss på det som gör Aline ovanlig för att inte säga rent märklig. En del utifrån sett avgörande händelser i Dions liv och karriär avhandlas liksom bara i förbifarten och den allra märkligaste effekten uppnås av att Valerie Lemercier valt att själv spela huvudrollen genom alla Alines åldrar.

Ett spännande val förvisso men inte helt lyckat. Inte minst när det gäller skildringen av Celine Dions år som barnstjärna.

Att se Lemerciers ansikte digitalt överfört till ett barns kropp skapar obehag och för tankarna till skräckfilm mer än musikalisk biografi. Märkligt var ordet.

Då funkar det något bättre från de sena tonåren och uppåt och man har i dessa fall lyckats göra henne tämligen porträttlik.

Hemma i Frankrike mottogs filmen överlag ganska väl och Valérie Lemercier belönades tidigare i år till och med med en César för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats.

På andra håll har mottagandet varit mer svalt och förbryllat.

Själv landar jag någonstans mittemellan. Jag kan ha förståelse för invändningarna men fascineras samtidigt av filmen. Allra störst utbyte av Aline har nog utan tvivel den som gillar Céline Dion för sen bjuder på frikostigt av konsertscener och musik.

Frankofiliskolan del 19: La reine Céline

Projektet frankofiliskolan är inne i den absoluta slutfasen, eller sin tvådelade final som man också skulle kunna säga. För det som återstår är de två delarna om den mest sålda franskspråkiga skivan och den mest sedda franskspråkiga filmen på bio i Frankrike någonsin.

Denna näst sista del ska handla om albumet, som för övrigt är det mest sålda franskspråkiga albumet någonsin i hela världen och det mest sålda albumet i Frankrike överhuvudtaget, D’eux av den kanadensiska superstjärnan Céline Dion från 1995.

Efter ha gjort sig i namn hemma i Québec och sedermera även i delar av den övriga frankofona världen fick hon 1988 chansen att framföra ett av bidragen i den schweiziska uttagningen till Eurovision Song Contest. Låten Ne partez pas sans moi vann inte bara uttagningen utan sedermera hela ESC. Det blev en språngbräda för henne till det som några år senare utvecklade sig till status av internationell storstjärna.

I samband med följande års Eurovision Song Contest i Lausanne fick hon inför den storpublik som följde evenemanget på plats och framför tv-apparaterna framföra sin första låt på engelska och därmed också kickstarta sin anglofona karriär. 1992 tog den karriären fart på allvar tack vare det oscarbelönade ledtemat till Disneyfilmen Skönheten och odjuret.

Men 1995 återvände hon så till modersmålet franska och tog hjälp av riktigt tung pjäs för att göra återkomsten så lyckad som möjligt i form av Jean-Jacques Goldman som skrev alla av albumets låtar utom en och dessutom åtog sig producentrollen. Goldman som hade en lång räcka framgångar bakom sig, såväl som artist i eget namn som låtskrivare åt andra.

10 miljoner sålda ex i hela världen, varav 4,2 miljoner i Frankrike, talar sitt tydliga språk om att samarbetet Dion/Goldman var något alldeles extra.

Och succén var omedelbar. Redan singelförsmaken till albumet visade vartåt det barkade. Pourque tu m’aimes encore blev en stor hit på flera håll runtom i världen och är än i dag en av hennes mest omtyckta låtar. Singelns framgångar hjälpte såklart till att albumet blev en försäljningssuccé, men samtidigt hade det såklart inte nått de enorma försäljningsnivåerna om resten av albumet inte också hållit hög klass. För det gör det.

Lätt bluesiga Le ballet, som textmässigt jämför förförelseprocessen med en balett, balladen La mémoire d’Abraham som har något sakralt över sig, softrockiga Destin och riviga duetten J’irai où tu iras med Goldman är andra minnesvärda spår på skivan.

En nyckel till framgången tror jag var att Jean-Jacques Goldman som producent arbetade hårt med stjärnans sångstil. Här är det en mer nertonad och avskalad version av Céline Dions omfångsrika röst vi möter. Det är rakare och mer okonstlat sjunget, även om en del wailande slunkit igenom.

Det nedtonade gäller även de musikaliska arrangemangen. Jean-Jacques Goldmans produktion är betydligt med organisk än de bombastiska produktioner som producenterna av hennes närmast föregående engelskspråkiga albumet gett henne. Jag tycker att Goldmans produktion passar henne bättre och lyfter fram fler dimensioner hos artisten Céline Dion.

Efter framgångarna med D’eux har Céline Dion varvat engelskspråkiga album med franskspråkiga och att som jag gör i inläggsrubriken kalla ge henne epitetet av någon form av drottning bland franskspråkiga artister hittar visst stöd i det faktum att hon med omkring 200 miljoner sålda album är en av världens absolut bästsäljande artister överhuvudtaget.

När det gäller statusen för albumet D’eux i Frankrike är det inget snack. Där är det det mest sålda någonsin, dessutom med viss marginal före tvåan på listan: Michael Jacksons Thriller.