Tema Haenel: det sexuella uppvaknandet

Dags för det första inlägget detta jubileumsår, BleuBlancRouge fyller 10 år i april, och det kommer att handla om en riktig höjdare till film: Céline Sciammas långfilmsdebut Naissance des pieuvres från 2007.

Den premiärvisades på bio i Sverige under sitt internationella namn Water Lillies under filmfestivalen i Göteborg 2008 och har fått begränsad biospridning i andra liknande festivalsammanhang, men mig veterligen fick den aldrig någon ordinarie biopremiär här.

Den kan dessutom vara lite knölig att få tag på även i andra format, det är mest i frankofona länder som den fortfarande finns i distribution, vilket är väldigt synd för det är som sagt i mitt tycke en riktigt bra film som verkligen förtjänar att finnas tillgänglig på ett mer omfattande sätt.

Water Lillies utspelas i en förort till Paris och utgår från den lokala konstsimklubben och i fokus står tre femtonåriga flickor: Marie, Anne och Floriane. För dem blir konstsimklubben en tillflyktsort och fristad i den där känsliga och komplicerade brytningstiden i livet då vuxenvärlden knackar på dörren, inte minst när det gäller att hitta sin identitet och sexualitet.

Den tystlåtna Marie (Pauline Acquart) fängslas av och dras till den utlevande Floriane (Adèle Haenel) och för att kunna lära känna henne bättre anmäler hon sig till konstsimklubben där Floriane är kapten för sitt lag. Maries kompis Anne (Louise Blachère) är redan med i konstsimlaget och hon blir i sin tur förälskad i François, en kille som hon på en fest ser hångla med Floriane.

I takt med att Marie och Floriane börjar umgås med hamnar Anne lite vid sidan om och dynamiken mellan de tre förändras. Men i den explosion av hormoner, känslor, osäkerhet och förvirring som hör åldern till utvecklas den samtidigt och de tre tjejerna börjar hitta sig själva.

Céline Sciamma iscensätter denna debutfilm med samma suveräna känslighet som i sina senare filmer som exempelvis Tomboy och Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu). Tonträffen är fantastisk och fullständigt naturlig, vilket förutom Sciammas lyhörda personregi också ska tillskrivas den ypperliga trion i huvudrollerna.

Både Adèle Haenel och Louise Blachère nominerades 2008 för en César för mest lovande kvinnliga skådespelare och Céline Sciamma nominerades för bästa debutfilm. Ingen av dem fick något pris men det var ändå en första vink och att framförallt Haenel och Sciamma var något att hålla koll på för framtiden.

Redan här, i sin andra filmroll, visar Adèle Haenel prov på det som gör henne till en av de mest spännande och starkast lysande franska skådespelarna överhuvudtaget.

Som ungdomsskildring är Water Lillies minst lika stark som Lukas Moodysons samtida Fucking Åmål och det vill ju inte säga lite. Jag kan tycka att båda dessa filmer borde vara närmast obligatoriska att visa i skolan för dagens ungdomar.

Bägge känns tidlösa i sina olika sätt att behandla och på allvar ta sig an många universella frågor och funderingar som många ungdomar har. Båda står också stadigt och tydligt på de skildrade ungdomarnas sida.

Jumbo – visuellt slående och originell kärlekshistoria

Noémie Merlant och Zoé Wittock. Där har du två namn att lägga på minnet. Den förstnämnda en skådespelare som varit med ett tag men som förra året fick sitt stora genombrott genom att spela en av huvudrollerna i Céline Sciammas mästerverk Porträtt av en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu).

Zoé Wittok är mer av en nykomling. Den belgiskfödda regissören långfilmsdebuterade i år med filmen Jumbo i vilken Noémie Merlant spelar huvudrollen och som nyligen släpptes på svensk dvd/vod.

Jumbo är sannerligen en imponerade och fascinernade debutfilm som väcker löften om en spännande karriär för Zoé Wittok . Men det är i sanning också en egensinnig och annorlunda film, som gjord för att göra succé på filmfestivaler världen över om sådana hade kunnat hållas.

Den handlar om den blyga, tillbakadragna särlingen Jeanne (känsligt spelad av Noémie Merlant) som bor tillsammans med sin betydligt mer utåtagerande ensamstående mamma Margarette (en inspirerad Emmanuelle Bercot) i en småstad.

Jeanne jobbar på ett lokalt nöjesfält med att efter stängningsdags städa och ta hand om attraktionerna. Hon är mycket fascinerad av konstruktionerna och en kväll uppstår en märklig kontakt mellan henne och parkens nya attraktion, som hon ger smeknamnet Jumbo. Och relationen mellan dem bara djupnar.

Jumbo är som sagt en originell och säregen historia och Zoé Wittok iscensätter den med ett personligt och ofta vackert bildspråk och i det finns massor av symbolik i såväl det visuella utförandet som själva berättelsen. Det är helt enkelt en mångbottnad film vi pratar om här.

Inget för alla kanske, därtill kan den nog kännas lite för skruvad, men definitivt något för den som inte räds mer originella och utmanande filmupplevelser.

Jag känner spänd förväntan över att få se vad Zoé Wittok hittar på härnäst!

Ett filmiskt porträtt gjort av en kvinna i brand

Slutet av året är en bra filmperiod. För bland stora och publikfriande blockbusters brukar också en hel del smalare filmer som skördat framgångar på de olika filmfestivalerna, inte minst den i Cannes, få sin svenska biopremiär då. Detta år är inget undantag.

För bara någon vecka efter att Xavier Dolans Matthias & Maxime hade premiär var det i fredags dags för Porträtt av en en kvinna i brand (Portrait de la jeune fille en feu) av Céline Sciamma att gå upp på de svenska biograferna.

Dessa två filmer kan förmodas ha varit huvudkombattanter om årets queerpalm i Cannes, ett pris som Céline Sciammas film plockade hem. Efter att nu ha sett dem båda kan jag (även om jag verkligen gillade även Dolans film) konstatera att jag håller med i den bedömningen.

Porträtt av en kvinna i brand tog sedan dessutom hand om priset för bästa manus i huvudtävlingen och det fanns de som menade att den borde ha vunnit även Guldpalmen. Vilket hade varit kul filmhistorisk kuriosa eftersom Jane Campions Pianot, som inspirerat Sciamma till filmen, vann priset 1993.

Det är överhuvudtaget svårt att inte tänka på Pianot när man ser Porträtt av en kvinna i brand för trots att de två filmerna utspelas under olika århundraden är det något av två filmiska syskon. Céline Sciammas film har samma poetiska kärvhet, sensualism och bildmässiga stringens över sig. Ett arrangerat äktenskap spelar stor roll även här liksom en kvinnas obändiga behov och vilja att uttrycka sig konstnärligt i en värld kontrollerad av män.

Självklart finns det skillnader mellan filmerna också. I Porträtt av en kvinna i brand syns nästan inga män, det här är i än större grad kvinnornas berättelse, och där Jane Campion tog avstamp i Charlotte Brontës Svindlande höjder har Céline Sciamma främst inspirerats av myten om Orfeus och Eurydike.

Porträtt av en kvinna i brand utspelas vid slutet av 1700-talet och inleds med att en ung kvinnlig målare stiger i land vid en karg och vindpinad ö utanför Bretagne. Marianne som hon heter har fått i uppdrag att i smyg teckna ett porträtt av aristokratdottern Héloïse, ett porträtt som mamman sedan ska kunna ta med sig till Milano och visa upp för Héloïse tänkta gemål.

Héloïse vet vad som är på gång och vill inte bli avmålad, därav Mariannes uppdrag att observera henne och sedan i smyg färdigställa porträttet. Marianne blir något av en sällskapsdam till Héloïse och i takt med att de tillbringar mer och mer tid tillsammans växer en förbjuden passion fram mellan dem.

Céline Sciamma låter berättelsen långsamt och i många stunder helt utan dialog ta form. Dessutom är hon mycket sparsam med musik eller andra ljudeffekter. Hon litar på bilderna, sina skådespelares gestaltningsförmåga (såväl Noémie Merlant som Adèle Haenel som Marianne respektive Héloïse är helt fantastiska)  och låter mycket vara osagt och upp till åskådaren att tolka och läsa in.

Resultatet blir en sinnlig, suggestiv och smått förtrollande film som involverar och aktiverar de flesta av åskådarens sinnen. Porträtt av en kvinna i brand är helt en av årets absolut bästa filmer om du frågar mig.